På gott eller ont?

Jag har tidigare skrivit och berättat om några dejter jag haft, och jag vill nu återknyta till en av dem, nämligen den med David. (Ja, han heter alltså egentligen något annat... int' vill ja hänga ut folk här heller.)

David är alltså mitt livs första och hittills enda kärlek. Dessvärre så var ju inte känslorna besvarade, visade det sig. Han hade kunnat sköta saker och ting på ett smidigare sätt kan man känna så här i efterhand. Inte skickat ut sånna vibbar som pekade på att han hade känslor för mig som låg på ett djupare plan än ett rent vänskapligt. Det var ju så att han fortfarande hade känslor för en annan tjej som, precis som han var för mig, var hans största kärlek. Ett par månader senare så blev de ju också tillsammans. Trots att hon tidigare bränt honom så oerhört. Flera gånger dessutom.

Jag och David har ju haft kontakt lite till och från sen det sket sig, men det är inte ofta vi hörts. Men igår, kors i taket, tog han kontakt med mig. Jag kände på mig på en gång att något hänt. Vet inte riktigt varför. Ibland är det bara så att man inte kan förklara vissa saker, men kanske är det så att jag känner någon slags "connection" till honom och känner av saker och ting. Och det visade sig att jag fick rätt där.

Hon har lämnat honom. Åter igen har hon sårat honom så djupt. Och det gör mig ont. Faktiskt. På något sätt har jag ändå känt det på mig, att hon skulle göra det igen. Jag menar - om hon redan gjort det tre gånger tidigare, varför skulle hon då inte göra det ännu en gång?

Att han berättade det för mig gjorde att det väckte så mycket gamla känslor till liv. Känslor av hopp. Tänk om jag har en chans nu! Visst finns en del känslor kvar, även om jag inte alls längre är förälskad i honom. Jag har väl bara lite svårt nu att avgöra om det är på gott eller ont som gamla känslor kommer upp till ytan.

Jag har kommit fram till att de killar/män jag fått kontakt med via dejtingsajterna de senaste 10 månaderna har blivit bortsållade av mig efter ett tag av en enda anledning, egentligen. Nämligen den att jag jämfört dem med David. Skitdumt egentligen, men så är det.

Känns bara lite... kluvet just nu. Samtidigt som jag tycker det är jättetråkigt för hans skull - för jag vill honom trots allt ändå väl - så kan jag inte undgå att känna en gnutta glädje också. Eller... glädje är nog fel ord. Kanske att hopp är det rätta. Fast jag vet heller inte om jag vill ha honom, för jag är väl själv rädd att bli bränd igen. Men skulle han visa tydligt intresse för mig framöver, beroende på hur saker och ting ter sig, så skulle jag ju lätt falla pladask igen. Det är jag övertygad om.

Men ponera nu att han och jag skulle hitta till varann (as if?)... Jag undrar hur jag skulle känna då. Jag menar, han hade ju uppenbarligen inte kommit över henne sist vi sågs, trots att han sagt att han gjort det. Och sen blev de ju tillsammans, till slut. Så jag skulle nog bara gå runt och känna mig otillräcklig på nåt sätt. Som om det egentligen inte är mig han vill ha, utan henne.

Nä, nu känner jag bara att jag spyr ur mig en massa som ingen annan är det minsta intresserad av att läsa. Men skitsamma. Jag ser detta inlägg som ett litet slags terapi för mig själv. Var bara tvungen att få ur mig lite. Men tack om du orkat läsa ända hit, eller nåt. Det tyder väl på nåt sorts intresse i alla fall.

Nåväl... här avslutas nu detta inlägg.

Det kanske är på tiden med ett nytt inlägg?

Var det så för er också när ni var små att ni så lääänge gick och längtade efter att få ett alldeles eget husdjur? En kanin eller vad som helst. Så var det för mig när jag var liten i alla fall. Så fick jag till slut - efter mycket om och men - en egen kanin, och allt var frid och fröjd i en sisådär 3 månader eller nåt sånt. Sen började man helt plötsligt tröttna på att ta hand om den där kaninen. Känns som det där med ett svalnande intresse för något man länge längtat efter är ganska vanligt förekommande när man äntligen fått det man vill ha.

Det här blev en rätt konstig liknelse, men lite samma sak är det med denna blogg och med mitt internetdejtande. Det flöt på bra ett tag, men helt plötsligt så försvann all inspiration.

Jag vet inte om det på nåt sätt är så att jag TRÖTTNAT PÅ DET. Ja, dejtandet alltså. Har en teori om att det kan vara så att jag i början av mitt liv som internetdejterska var rätt öppensinnad, och verkligen tänkte att "självklart kommer jag träffa nån här!". Men allt eftersom tiden gått och jag gått på en och annan mina så börjar jag helt enkelt att ge upp hoppet.

Att logga in på mina sidor på dejtingsajterna nu är inte längre särskilt kul. Visst, det är väl ganska underhållande att få meddelanden i stil med:

Men eftersom det oftast bara är sånna sjuka meddelanden man får så försvinner liksom mycket av spänningen. Känns som att jag bara flummar nu och inte riktigt kan förklara vad jag menar. Men man skulle väl kanske kunna säga att jag inte längre loggar in på dejtingsidorna för att hitta Mr. Right, utan snarare för att hitta roligt material att lägga upp här i stället, eftersom det uppenbarligen är så mycket enklare.

Eller ok, det stämmer inte riktigt, jag vet det. Självklart loggar jag in för att se om jag kan ha missat nån själ som faktiskt är vettig, och som kanske kan vara nåt för mig - och jag för honom. Men vafan, liksom...

Eftersom 99% av alla meddelanden man får bara är av samma slag som det ovan, så känns det ju inte direkt som att det finns jättebra chanser till att hitta nån där ute. Och nej, det är inte så att jag sitter och väntar på att killar ska ta kontakt. Jag skickar en hel del meddelanden själv till killar som jag anser har någon slags "pojkvänspotential". Men uppenbarligen finner de inte mig det minsta intressant eftersom de inte svarar på det jag skriver.

På absolut fullaste allvar så säger jag härmed att jag SNART GER UPP.
Jag kan skaffa barn på egen hand om det är så. Får dra till Köpenhamn och få "vitkiss" inseminerat. Ja, det är faktiskt ett alternativ jag har. Eftersom jag inte kan tänka mig att leva ett barnfritt liv, så är detta alternativ något jag funderat på i ett par år i alla fall. Det är ju ingenting jag planerar att göra de närmaste åren, men om kanske åtta år om jag fortfarande inte hittat HONOM.

"Tick, tack" sa den biologiska klockan...

Haha, men serigöst!

Jag hamnade på en sida nyss där följande stod att läsa i presentationen:

Jag dör! Ok, det här måste vara en som faktiskt lider av dyslexi. Jag har folk i min närhet som lider av det, och dem gör jag ju knappast narr av. Jag vet hur tufft de haft det!
Så varför skrattar jag så fantastiskt åt det här?
Fyyy skäms på mej. Skärpning!

(Fortsätter att skratta i smyg...)

Det fanns en tid...

...då man var ung, och hittade på hyss av olika slag. Man var omogen och kunde till exempel skapa ett extra hotmail- eller SKUNK-konto (haha, minns ni det?), för att kunna vara anonym när man skrev svar till folk man av olika anledningar (som i själva verket var rena skitsaker, förstås...) blivit riktigt jävla förbannad på.

Ja, jag har gjort de båda ovanstående grejerna. Men det var ju lääääängesen! Glömt och därmed förlåtet.

Men jag fick bevisat för mig i förrgår kväll att det uppenbarligen finns barn/ungdomar idag som sysselsätter sin lediga tid med att göra detsamma. Skillnaden nu är bara att SKUNK bytts ut mot nåt roligare... Nämligen mot en dejtingsida! Se bara här vad jag fick från en man/gubbe som påstod sig vara 87 år gammal:

Å, den dagen jag träffar en 87-åring som använder ett sånt språk så kommer jag seriöst springa ett varv runt mitt bostadsområde. Ok, det vore faktiskt en ganska otrolig syn att se mig springa så pass långt (vad kan det vara - 800 eller 1000 meter runt kvarteret?) men jag gör det dessutom naken. Jag lovar.
Jag tog mig faktiskt tiden att svara denne "gubbe" med följande (icke barntillåtna) ord:

Jaaaaja... det var väl inte det mognaste jag gjort i mina dar. Men vafan, liksom.

Av en ren slump...

...så hamnade jag just på en sida där följande text finns med i presentationen:

Ja, bara man går ut med den fulla påsen innan SOPPBILEN (som Knorr eller Ekströms står för, lite beroende på län) hunnit tömma tunnan...

Den svenska språk.

Jag har insett någonting de senaste dagarna, nämligen att det är ett faktum att jag inte är särskilt intresserad av att lära känna killar vars presentationer språkmässigt faktiskt ser för jävliga ut. Det är ju egentligen så sjukt ytligt av mig att känna så - jag vet. Det är ju trots allt insidan som räknas. Men jag kan bara inte rå för det! Kanske beror det på att jag själv är uppväxt i en familj där man ganska snart fick lära sig att det inte heter "DEM där skorna", utan "DE där skorna". Likaså att man säger "Han är äldre än JAG" och inte "Han är äldre än MIG" (för man ska ju kunna sätta ett "är" efter). Och så stavas "egentligen" precis som jag just skrev, och inte igentligen, eller igenkligen och diverse andra konstiga varianter man sett. (Och tacos stavas just "tacos"...)

Det förvånar mig också över att det verkar vara så många som inte uppfattat att det finns en viss skillnad (och en ganska viktig sådan) mellan "tack vare" och "på grund av". Jag menar, hur bra låter det om någon säger "Min hund dog tack vare att han blev påkörd"? Ja, tack för att han dog!

Likaså finns det ju en skillnad mellan orden "chans" och "risk", vilket alltför få verkar känna till. Såhär i Volvos varseltider tror jag ju inte att de som riskerar att bli av med sina jobb säger "chansen är att jag förlorar jobbet", utan snarare "RISKEN är att jag förlorar jobbet".
(Skulle man däremot faktiskt vara GLAD över att eventuellt mista sitt jobb så är man varmt välkommen att använda sig av det förstnämnda alternativet...)

Sen har vi ju klassikern (som jag väl säkert bara lägger ner för mkt energi på att irritera mig på), nämligen ju/desto. "Ju mer han övade desto bättre blev han", och inte "Ju mer han övade ju bättre..."

Men det jag nog har svårast för är det här med särskrivningar. Hur svårt ska det vara att förstå detta? Det är ju en ganska väsentlig skillnad mellan
"Brun hårig sjuk sköterska" och "brunhårig sjuksköterska" ,
"Kyckling lever" och "Kycklinglever",
"Stek panna" och "Stekpanna" samt
"Herr jacka" (vem är det?) och "Herrjacka".

Jag erkänner, det spelar ingen roll hur jävla snygg en kille än ser ut att vara på sin presentationsbild om det förekommer en massa särskrifter och grejer i hans presentation. Jag finner inte det minsta intresse av att läsa klart presentationen och lära känna honom bättre då! Jag må vara en riktig kräsen språkpolis-bitch, men jag kan helt enkelt inte rå för att jag tycker det är så fantastiskt oattraktivt! (Hej bullen, är jag normal?)

Jag fick ett meddelande i inkorgen härom veckan, och det löd:

Ok, kul meddelande för det första, men så gick jag in på killens sida där han skrivit så här (och bara det här) i sin presentation:


Just den här killen var visserligen invandrare, och självklart har jag full förståelse för att det svenska språket inte alltid är korrekt då. Och det är absolut inte heller det att jag inte kan tänka mig att dejta en kille med invandrarbakgrund - det hör inte till saken. Men jag är bara så jävla kräsen när det kommer till språket! Jag är själv verkligen inte Guds bästa språkbarn alla gånger, men... Jag anser mig ha en grundläggande kunskap om vårt svenska språk - en kunskap som många fler också delar med mig, men som jag också önskade att bra många fler hade.

Det är väl en av internetdejtandets nackdelar för min del, och för alla andra som är lika kräsna som JAG (inte som "mej"...) när det kommer till detta. Ja, förutsatt att det ens finns en presentation. Jag menar, träffar man en kille på jobbet eller inne på ICA eller vad som helst, så ser man ju inte vilka språkliga färdigheter han har. (Om man nu möjligen inte råkar få syn på hans inköpslista, förstås... Bak potatis? Lätt mjölk?) Det funkar ju helt enkelt inte på samma sätt ute "in real life" som när man träffas på nätet.

*Gah!* Om jag inte var så jävla kräsen när det gäller vissa punkter så kanske jag rentav hade haft man och barn vid det här laget...

Fan, borde jag rentav söka hjälp för det här?

Tatuerad svank?

I inkorgen för en stund sen:

Svar från mig:


Svar från honom:


Hahaha... jag dör, vilket nöje det är att internetdejta!

Härligt!

Jag tror jag har hittat HONOM! Han som ska vända hela min värld upp och ner, fast på ett positivt sätt. Han som jag letat efter i hela mitt internetdejtande liv, och som bara känns så där sjukt perfekt för mig! Kolla själva hans presentation:

Hahaha... Nja...
Men för att bli ett uns seriös för en stund så kan jag faktiskt berätta att jag sedan några dagar tillbaka haft kontakt med en kille på en av sidorna, och han verkar faktiskt vara fullt normal. Söt som få är han också... :) Han jobbar dessutom med barn, och det bidrar också till att man får känslan av att han är en bra kille. Än så länge känns det bra i alla fall. Men vaddå... Fem dagars kontakt via mail och det känns bra - inte läge att ropa hej ännu. Det är något jag lärt mig, att inte ta ut saker i förskott. Haha, för det kan ju gå rent åt skogen redan på första dejten... har jag ju märkt.

Nöjen i natten.

Så sitter man här på nattkröken igen och surfar runt... Swisch, brukar det låta (jag lovar) så har det helt plötsligt gått två timmar istället för de där 15 minutrarna man skulle ha suttit här... Tiden går så fort! I vanliga fall.
Men inatt har tiden ändå gått bra mycket långsammare än vanligt, och jag kan väl inte riktigt förstå varför jag inte ens gått och lagt mig än. Jag har gått in på mina presentationssidor på dejtingsajterna med jämna mellanrum för att se om man möjligen fått något roligt i inkorgen där, men de inkommande mailen har lyst med sin frånvaro. (Ja, ok... de utgående också.)
Tills för en kvart sen! Åå... då kom äntligen nattens höjdpunkt!
Se här bara vilket meddelande jag just fick skickat till mig:

Hahaha! Uäk!!! Jag faktiskt både kräkhulkade och skrattade om vartannat till en början. Och så kan jag, språkpolis som man är, bli sådär nördigt irriterad över att han inte ens begriper att frågor ska avslutas med ett frågetecken. (Å så heter det "använder" - inte "anDvänder". Pucko.)
Hade det nu varit mitt på ljusa dagen och man fortfarande var någorlunda pigg och klar i huvudet så hade jag nog bara tagit mitt förnuft till fånga och inte svarat på detta meddelande. MEN... Nu närmar sig ju klockan två på natten, och övertrött är jag så det skriker om det. Och vid sådana tillfällen kan svaren på sånna här meddelanden se ut ungefär så här:

Eller inte bara ungefär sådär.. det såg faktiskt precis ut sådär. Tyvärr är det väl dessvärre så att det säkert finns minst lika desperata tjejer där ute, i samma kategori som äcklot ovan, som sätter sig och skriver ett seriöst svar på ett sånt här meddelande...
Nog om det...
Tänkte precis publicera det här inlägget för att sen gå och lägga mig när jag upptäckte att jag fått ett nytt mail från en annan kille! Kanske att man skulle skjuta på det där med sovandet, och hänga här framför datorn i minst ett par timmar till... För vem kan motstå det här?



Haha, hjälp mig..! Jag kan inte rå för att jag tycker det här är så underhållande! (Ok, möjligen får han ett litet plus för att han ju i alla fall verkar ha koll på det där med frågor och frågetecken...)
Det är nästan så att man kan tro att syftet med det hela att vara med på en dejtingsida har bytts ut från att försöka finna Mr. Right till att bara samla på sig en massa roliga meddelanden.
Men tro mig, jag jobbar fortfarande på det förstnämnda... Alla dessa sjuka meddelanden är bara en underhållande bonus i letandet efter mannen med stort M.

Tips mottages tacksamt...

Jag ändrade min besöksräknare lite så här på eftermiddagskvisten. Inte för att den här bloggen blir överöst med besökare... men det kan vara kul ändå att se lite statistik, hur låga siffror det än må vara.
Men så upptäckte jag efter det att det visas små fula skruvmejsel- och skiftnyckelbilder till höger, snett under de olika räknarna å övriga kategorier. Tips på hur man alltså får bort dessa mottages tacksamt...
Så... Hjälp mig, vettja!

En paradox.

Det är var det är, singellivet.
Jag både hatar't å älskar't.
Att ha varit singel så länge som jag ändå har varit (åter igen - det är inget fel på mig, jag lovar) bidrar ju till att man skapar ett rätt bekvämt levnadssätt. Jag behöver till exempel inte ta någon som helst hänsyn till nån annan när jag fattar vissa beslut - beslut som kanske hade sett helt annorlunda ut om jag levt tillsammans med nån. Jag får ha mitt älskade täcke helt ifred, och jag kan bre ut mig helt och fullt i min 120cm breda säng utan att riskera att jag lägger mig på nån annan. Jag kan göra vad jag vill för mina pengar utan att det går ut över någon annan än mig själv. Jag kan laga den mat jag själv gillar utan att riskera att nån annan inte tycker om den. Jag kan släppa en ljudlig å stinkande fjärt, och låta luften från magen passera min hals med ett ljudligt vibrato i den värsta rapen nånsin utan att skämmas och riskera att nån annan hör eller känner det. (Ok, jag är iofs inte den som kommer vara särskilt pryd i ett eventuellt kommande förhållande. Men rapar å fiser gör jag då inte inom de närmaste månaderna i så fall...) Jag kan dessutom ha det så stökigt jag bara vill hemma, utan att nån annan än jag själv ska behöva bo i skiten.

Jag är helt fri att göra precis vad jag vill!

Men samtidigt som jag är så jävla nöjd över att vara singel, så finns det inget jag avskyr mer heller. Jag längtar ändå efter att få känna en riktig närhet till nån som inte bara är min partner utan även mitt livs allra bästa vän. Någon jag kan få rå om helt och fullt, och som rår om mig på samma sätt. Någon att få skämma bort precis som han skämmer bort mig. Det behöver inte vara med materiella saker, utan att få skämma bort och bli bortskämd med så enkla men ack så fina saker som pussar och kramar. Den där närheten och omtanken som är varje människas rättighet.

Men som sagt, jag är ändå så förbannat rädd för att lämna singellivet, samtidigt som jag inte vill nåt hellre. Jag vill ha nån att överraska med en middag eller ett varmt bad när han kommer hem från jobbet, och som kan göra detsamma för mig. Någon som jag verkligen känner finns där för mig i vått och torrt, precis som jag finns där för honom. Någon som älskar mig villkorslöst, precis för den jag är och inget annat. Så även om det är jävligt skönt med den frihet jag har idag, så vill jag inget hellre än att dela mitt älskade täcke med någon, och snällt hålla mig på min kant av sängen för att han ska få plats. Jag vill heller inget hellre än att laga den mat som han tycker om, även om det kanske inte är nån favoritmaträtt hos mig. Och jag håller gärna mina fisar och rapar i styr för hans (och min egen?) skull. Jag kan dessutom tänka mig att inte lägga mina kläder å prylar överallt i lägenheten, då vi faktiskt är två som bor där.

Men var fan finns du då?

Jag vill vara din bitch.

Ja, så var det då även dags för mig att få det fantastiska erbjudandet om att få bli "ägare" till en slav. Se själva:


Alltså... Jag erkänner att jag skrattade åt meddelandet som min vän J fick, och som jag tog med i ett inlägg lite längre ner. Men nu... Jag vet inte, jag tycker bara det är så tragiskt!
Var är din självrespekt, människa?!
Jag kan inte förstå hur man kan vilja bli så jävla nertryckt!

Dejter - del 2.

Ja, här kommer då den spännande fortsättningen av mina dejtberättelser. Det är nog främst två till som jag vill berätta om, nämligen dessa:

• Dejt 3:
  Den dejten ägde rum i januari i år. Jag fick kontakt med honom (ok, han får heta David) i oktober eller så förra året. Han är ett par år äldre än jag, och vi träffades också på en av dejtingsajterna jag är med i. Vi bytte snart varandras msn-adresser och fortsatte att prata där. Och om jag tidigare tyckt att msn-konversationer med andra killar känts bra, så kändes den här fullkomligt fantastiskt! Det tog inte lång tid innan vi bytte mobilnummer och började sms:a varandra, till en början. Och flirtigare sms har jag nog aldrig varit med om. Jag skojar inte, vi sms:ade varandra flera nätter i sträck, och säkert minst 30 sms varje gång också. Det kändes bara så himla bra! Så ringde han en kväll, och då pratade vi i 4 ½ timme. Första gången vi pratade med varann överhuvudtaget!
  
  Det visade sig också att David känner en av mina goda väninnor, så det slutade med att jag på slutet av jullovet i vintras åkte och hälsade på min vän och då samtidigt passade på att hälsa på David. Och vad ska jag säga... Jag hade ju redan fallit för honom i och med allt galet sms-flirtande och alla långa samtal om kvällarna/nätterna.
  
  Första kvällen vi sågs så var min väninna med också, samt en av Davids vänner. Vi sågs hemma i Davids föräldrars hus (de var förstås bortresta) och satt och drack lite vin och öl och hade allmänt trevligt. Men det blev ju inte mkt tid på tu man hand, för att lära känna varann närmare i det verkliga livet. Så när klockan hade blivit omkring fyra på morgonen eller nåt sånt och min goda väninna hade blivit lite trött så sa hon:
  "Nej, nu ska jag ta å åka hem". Haha. Vaddå "nu ska jag ta å åka hem"? Jag skulle ju egentligen sova hos henne..! Men hon hade redan bestämt att jag skulle bli kvar där minsann. Ok, jag erkänner. Jag hade faktiskt packat ner lite kläder, smink, en tandborste och deo ifall jag skulle bli kvar...
  
  Och så blev det å. David sa då nämligen till min väninna:
  "Men ni kan sova här annars, det är ju rätt sent" varpå hon då svarade "Nej, men... jag åker hem".
  Haha, hon var fast besluten att jag skulle bli kvar, alltså!
  Då vände han sig till mig och frågade "Men... vill du stanna då..?".
  Woho! Jag blev så glad. Han hade ju aldrig frågat om han inte hade velat att jag stannade kvar.
  
  Det blev för övrigt den mysigaste natten jag nånsin upplevt. Jag hade aldrig förr legat på någons arm och fått ansiktsmassage... men nu fick jag det! Vi låg (i hans föräldrars säng, haha) och pratade i över en timme, och jag minns fortfarande känslan av att så gärna vilja våga ta ett första steg till en kyss, och jag kände att han kände detsamma. Mina läppar liksom bara skrek efter den där första kyssen, som jag egentligen längtat efter sen ett par månader tillbaka.
  Och så äntligen hände det.
  Jag tittade upp på honom där jag låg på hans arm, och såg att han redan tittade på mig. Så lyfte han huvudet från kudden och gav mig den bästa kyss jag någonsin fått. (Inte för att jag fått så många i mitt liv, men ändå.) Jag skojar inte - det kändes som taget ur en film! Och det blev väl både två, tre, fem eller åtta kyssar innan vi somnade. Men inget mer än så, vilket bara kändes bra. Jag kände denna natt, för första gången i mitt liv, att någon såg mig och tyckte om mig för den jag är.
  
  Dagen efter vaknade jag glad och kär. Vart kommer detta leda? Kommer han vilja ses igen? Men med tanke på vad som hänt under natten så skulle jag ha blivit förvånad om han inte ville ses igen. Natten efter skulle spenderades hemma i hans lägenhet (som låg i en större stad några mil därifrån) och jag såg så mycket fram emot att få sova på hans arm igen. Att få mysa med honom igen. Att få kyssa honom igen. Men... (Där kom det förbannade "men":et igen...) Han var som förbytt. Kändes bara så... kall. Han var inte otrevlig på nåt sätt, men det var som att vår natt ihop innan aldrig hade inträffat. Vi var tvungna att ligga nära varann av den anledningen att vi bara hade ett täcke som vi delade på, men hade vi haft två så hade han nog lagt sig så långt bort från mig som möjligt. Så kändes det.
  
  Jag mådde så dåligt. Kände mig så urbota dum.
  
  Dagen efter skulle jag och min väninna (som sovit hos en av sina vänner under natten) åka tillbaka hem till henne, för att sen bege oss tillbaka till den stad vi båda bor i då vi inte är hemma på lov. Jag var så besviken på den senaste natten, att David faktiskt varit så kall, att jag bara grät på bussen tillbaka. Det blev några sms-vändor med David under de följande dagarna/veckorna, och det visade sig att han inte hade fått mer än vänskapliga känslor för mig. Senare visade det sig dock att han inte kommit över sin stora kärlek, som tidigare bränt honom så. Och som jag grät. Jävlar, vad jag grät! Och detta tydde bara på en sak : jag hade blivit kär för den allra första gången i mitt då knappa 26-åriga liv. Och det gjorde så förbaskat ont att jag dessutom var olyckligt kär.
  
  David och jag har inte setts sen dess. Det tog ett ganska bra tag innan jag kom över honom, vilket jag väl till en början aldrig trodde att jag skulle göra. Visst hörs vi ibland på msn, typ nån gång i månaden, om ens det. Men det är fortfarande som om inget hänt. Han är idag tillsammans med tjejen han inte hade kommit över då vi sågs. Hans stora kärlek, som han sa. Kul att han hittat den, men synd att han inte hittade den i mig.
  
  
• Dejt 4:
  Så kommer vi nu fram till den dejt jag senast hade, nämligen i slutet av september - om jag inte minns fel. Jag kommer nog inte ens ihåg när jag fick kontakt med honom. (Ok, vad ska den här nissen heta då? Ja men... Vi tar väl Nisse då.) Vi fick väl kontakt med varann nån dryg månad innan vi sågs, tror jag. Kändes också bra, dock inte lika bra som med David. Skillnaden med Nisse var att vi bara hade kontakt på msn innan vi sågs. Han hade visserligen vid något tillfälle fått mitt nummer, men ni ska inte tro att han gav mig sitt för det. Nåväl...
  
  Nisse bor en sisådär 20 mil ifrån mig, och vi hade först tänkt ses halvvägs för att ingen av oss skulle behöva åka så långt. Men det slog oss att det kanske inte är så smart att ses i en stad som ingen av oss känner till. Så vi bestämde att vi skulle ses i hans hemstad. (Han lät inte så sugen på att åka till mig... men jag hade iofs inget emot att komma iväg lite för en dag.) Nisse erbjöd sig dock att betala halva min tågresa, eftersom jag ändå skulle till honom tur och retur. Jag tackade ja, men sa sen till honom att han inte behövde betala då det visade sig att en kompis till mig skulle befinna sig i hans hemstad den dagen och färdas i bil hem till hennes och min hemstad under eftermiddagen. Perfekt!
  
  Så jag köpte en enkelbiljett till hans stad, och mötte honom på stationen. Kände igen honom direkt, även om han bara haft en enda bild på sin presentationssida och msn. Och det var inte den bästa bilden... Hur som helst, vi gick och åt lunch det första vi gjorde. Knappast den billigaste lunchen man ätit, men ibland får man väl kosta på sig lite sånt. Gott var det i alla fall.
  Efter lunchen tog vi en lite längre promenad och pratade. Eller rättare sagt - han pratade. Jag kunde inte säga så mkt förutom då han ställde en fråga, eftersom jag annars inte fick en syl i vädret. Han hade visserligen tidigare sagt att han brukar få höra att han pratar för mycket, och att jag därför skulle säga till om jag tyckte han gjorde det. Men det har man väl inte mage att göra första gången man ses?
  
  Vi gick ett tag och stannade sen till vid ett fik för att ta en varsin kaffe. Och eftersom han inte behövde betala nåt av min resa så tänkte jag att "fika bjuder han säkert på".
  
  Trodde jag, ja.
  
  Vi tog en gemensam bricka, och när vi kom fram till kassan så frågade tjejen där om hon skulle slå ihop det. Jag stod redan beredd med min plånbok, även om jag kanske väntade mig lite att han skulle betala. Men man tar det ju inte för givet och låter sin egen plånbok ligga kvar i väskan, direkt. Då kollade Nisse på mig och sa: "Vi splittar, va?".
  "Ja, visst..!" sa jag bara å himlade med ögonen i smyg och betalade mina 78 kronor för en latte och kladdkaka. Det är inte det att jag förväntar mig att han som kille ska bjuda, men när jag liksom har åkt 20 mil för att träffa honom så kan han väl för fan bjuda tillbaka på nåt i alla fall?
  
  Men det värsta kom ändå när vi satt där och fikade, och pratade studier. Vi kom då in på studiemedel och därför även studieskulder och inkomst. Han frågade vad studiemedlet ligger på idag, och jag svarade att jag bara får ut 75% av det eftersom jag inte läser på helfart denna termin. Då har den förbannade karln mage att sitta å säga "Jag tycker nog att jag har det väldigt bra ställt ändå, måste jag säga. Jag klagar inte."
  
  Din jävla... Då hade du väl för faan kunnat betala mina jävla 78 kronor för fikat! (Eller kanske rentav mina 130 kronor för lunchen?)
  
  Det positiva med hela den dagen: Det var i alla fall fint väder, och hemresan med min väninna blev mycket trevlig.
  Om jag träffat/kommer att träffa Nisse igen? Haha näe du, det kan jag inte påstå att jag känner för.
  Bättre lycka nästa gång! Hoppas jag.

Dejter.

Ja, några sånna har jag faktist varit på, med killar jag träffat på nätet. Och om dessa tänkte jag väl berätta lite nu... Till att börja med så vill jag bara säga att jag inte är en sån som går på dejt efter att ha pratat med en kille bara en gång. Mesigt, kan kanske tyckas. Men jag behöver liksom lite tid för att förbereda mig inför dejten. Mest tid behövde jag i början, inför min allra första dejt. Men allt eftersom tiden gått och jag varit på fler dejter så behöver jag inte längre lika mkt förberedelsetid. Med förberedelser menar jag att jag på nåt sätt funkar så att jag måste ställa in mig mentalt en tid förväg, kan egentligen inte förklara varför. Hur som helst... Jag vill som sagt nu dela med mig av några dejter jag varit på, och vad som inträffat under dessa.

• Dejt 1:
  Den första dejten jag vill berätta om var den andra dejten jag nånsin varit på. Vi kan kalla honom Niklas (för att vara ärlig så har jag för stunden till och med glömt hans riktiga namn), och vi hade haft kontakt via mail och telefon i ett par månader innan vi bestämde oss för att ses. Till skillnad från min första dejt så blev jag inte det minsta skräckslagen när jag och Niklas hade pratat i telefon för första gången. Tvärtom! Det kändes skitbra! Så det slutade med att han satte sig i sin bil en lördag våren 2005 och körde sina ca 30 mil upp till mig. Jag var så jäääävla nervös när jag gick mot stället där vi hade bestämt mötet. Men det släppte ganska fort ändå, för han var själv så avslappnad så det smittade av sig. Han var två år äldre än jag, och såg fan bra ut. Helt rätt klädstil för att vara min typ av kille osv. Det var nästan så jag kände att han var för snygg för mig. Men han sa rätt ut att han tyckte jag var jättesöt, med äppelkinder, och allt annat som får en att smälta lite så där lagom.
  
  Vi tog en promenad längs ån och pratade en del under tiden, och bara 10 minuter (om ens det) in i dejten fattade han min hand. Det kändes bara så konstigt! Visst, vi hade haft kontakt i två månader eller nåt sånt, men vi kände ju ändå inte varandra. Går man hand i hand på en första dejt? Jag vet inte... Men lite osäker som jag var så fann jag mig i det, så där gick vi längs med vattnet som ett nyförälskat par. Och ytterligare 10 minuter senare så stannade vi till och pratade, och så kysste han mig. Visst för fan, det är väl gött att kyssas. Men... Jag kände bara att det gick så fort allting! Hålla handen efter 10 min, kyssas efter 20 min... Vad händer då efter en timme?
  
  Vi gick i alla fall och åt efter ett tag, och sen satte vi oss i hans bil för att åka hem till mig en sväng och bara hänga å prata.
  
  Trodde jag.
  
  Ok, lite lätt hångel blev det väl. Men splötsligt sitter han där i min soffa och har tagit fram snasen ur jeansen! Och nej, den var ju inte slak direkt.
  Eeeehhh?!!?! Och DÄR rasade den positiva bilden jag ändå fått från honom. Men det värsta var ändå när han kläckte ur sig:
  "Den var väl inte så farlig..?" som ett litet flirtigt försök till en invit.
  Inte långt därefter satt han i sin bil för att köra de 30 milen tillbaka hem till sig igen.
  
  Sen dess har vi inte setts eller hörts. Och jag behöver väl inte ens säga att han inte fick nåt?
  
  
• Dejt 2:
  Ja... den dejten ägde rum ganska så precis ett år senare. Jag blev liksom så pass osugen på fler dejter efter den ovan nämnda att jag behövde tid innan jag vågade gå på nästa. Tid att smälta den traumatiska snoppupplevelsen, helt enkelt.
  Det var i alla fall en kille som var ett år ynge än jag, låt oss kalla honom Linus, som jag fick kontakt med hösten 2005. Men våra samtal över msn flöt liksom inte alls på... Och finns det inget flöde i konversationerna där så känns det ju inte som att det kommer göra det i verkliga livet heller. Eller så var det bara det att jag som sagt var rätt opepp efter dejten med Niklas.
  Så Linus och jag tappade kontakten efter ett tag, och hade väl ingen kontakt på säkert två, tre månader. Inte förrän i februari 2006 (eller nåt sånt) så tog vi av nån anledning upp kontakten igen. Eller rättare sagt, det var han som gjorde det. Och plötsligt så hade vi allt att prata om!
  Linus bodde i samma stad som jag, vilket förstås underlättar om man vill ses. Grejen var bara den att Linus såg verkligen ut som en pojkbandsmedlem. Ni vet, sådär sjukt söt, nästan lite dockaktigt utseende som alla småtjejer faller för direkt. Jag vet inte om det är ett utseende jag fastnar för, men det beror nog mest på att jag har inställningen att nån som ser ut så aldrig kommer kunna bli intresserad av mig.
  
  Men... så berättade Linus en dag att han hade gått till den byggnaden av högskolan (vi pluggade på samma högskola, visade det sig) som jag håller till i, och fått syn på mig i fiket och gillade det han såg. What?! Otippat, det trodde jag aldrig. Nog för att han sett bilder på mig på sajten där vi träffades, men... Jag trodde ändå inte mina öron.
  Han gav ett väldigt fromt intryck, var katolik och allt (kanske att jag var fördomsfull när jag trodde att han var from bara för det...) och vi bestämde att vi skulle ses nån kväll senare. Det hade nu hunnit bli maj eller nåt, kan tilläggas... Så jag tog min cykel och cyklade de ungefär 800 m som skiljde mellan våra lägenheter. Jag skulle hem till honom å dricka te (ja, på riktigt dricka te...) och kolla på tv och bara hänga. Men oj, vad jag ångrar att jag åkte dit. (Fast ändå inte, för då hade jag inte haft en rolig dejtingerfarenhet att berätta om här idag...)
  
  När jag kom dit så hade han precis varit å tränat, och inte ens duschat än. Så han stank ju svett så det stod härliga till. Efter kanske 20 min så säger han så äntligen att han ska ta sig en dusch i alla fall. Men så passar han på att på fullaste allvar fråga om inte jag vill hänga på in i duschen med honom å! (Här sprack min bild av att han skulle vara from...) Jag vet inte ens varför jag stannade kvar och väntade medan han duschade, men.. det gjorde jag i alla fall. Och efter det gick det ju bara utför. Han gjorde det klassiska felet - att prata om sin exflickvän heeela tiden! Men han var ju noga med att påpeka att han faktiskt hade kommit över henne. (Säääääkert..!) Han visade till och med en hemsida som han hade gjort när de gjort slut. Hemsidan bestod bara av en enda bild, inte ens länkar eller rubriker eller nåt. Och bilden föreställde Linus och exflickvännen, men så hade han i paint gjort ett sicksackstreck mellan dem och skrivit "SLUT!" ovanför bilden, följt av "VARFÖR??" under.
  
  Herre min skapare... Ta mig härifrån, tänkte jag bara. Till saken hör också att det visade sig att denna exflickvän varit med i en av de första dokusåporna som sänts i Sverige, och att hon var den drygaste i gänget då hon bara gick runt och sjöng lovsånger och liknade sig själv med en stor svensk artist... Då kände jag bara att om jag vetat om det från början, att han varit tillsammans med henne i flera år, så hade jag aldrig träffat honom.

Dessa dejtingberättelser hör väl till de allra sjukaste jag varit med om, men det är så skönt att man kan skratta - ja, faktiskt asgarva - åt dem i efterhand. Självklart har jag även positiva dejter att prata om. Men inte så pass positiva att de lett till nåt långvarigt, för då hade jag ju inte suttit här som singel och skrivit just nu... Hur som helst, det får jag ta en annan gång för nu måste jag kila iväg på annat! Dock inte på nån dejt.

Efterlyser lite mer ansträngning.

Då jag har en vän, J, som också är medlem på en av dejtingsajterna jag är med i, så brukar vi emellanåt uppdatera varandra om vilka meddelanden vi fått från olika killar. Detta skedde senaste idag...
J hade fått två meddelanden från två olika killar, och det visade sig att även jag idag fått meddelanden från samma personer. Jag frågade vad de hade skrivit till henne, och hon läste då upp dem båda. Bra att de ansträngt sig så pass mycket att de skickat exakt likadana meddelanden till både J och mig! Hur personligt känns det? Jag hade kanske kunnat bli lite intresserad och svarat på nåt utav dem, men när man då får se att de inte ens ansträngt sig genom att skriva lite mer personligt till en så blir man inte särskilt peppad. Det är som att de har sparat en text som en wordfil, och bara kopierar in när de ska ta en första kontakt med en tjej. Tror väl inte riktigt på den strategin. Vad anser ni?

Apropå presentationer...

...vad sägs om denna?

Jag undrar förresten lite över hur man kan vilja "usch"? Nån som vet? Jag förstår inte. En typisk dejskriverjagdefinitivtintetill-presentation. (Det bör kanske tilläggas att mannen som skrivit detta är 34 år, om man ska tro presentationen.)
Sen snubblade jag nu på småtimmarna över en presentation som inleds på följande vis:

Positivt värre...
Sen kan saker och ting bli så fel, som här t.ex:

Ja, det kan ju vara skönt att slippa avända glasögon eller linser...

Nej, för att dock bli lite mindre dissande mot folk för en stund så kan jag berätta att jag för ett litet tag sen fick ett meddelande i inkorgen på en av dejtingsidorna, och det löd:

Å, det här blev jag ju lite glad av! Lite skeptisk kanske, pga. telefonnumret då... Inget man ger till någon första gången man tar kontakt, kanske. Men klart att jag ville kika hans sida med en gång i alla fall! Någon presentationsbild hade han inte, men däremot två bilder i sitt fotoalbum. Karl såg ju bra ut!
MEN... (Varför måste det alltid komma ett "men"?)
Under de två bilderna kunde man läsa följande texter:

Det kanske du inte kan.
Varför skriver man att man är "van att fostra kvinnor inom den sexuella sfären"? Skulle det göra mig intresserad av honom?
Fan. Jaja, jag blev ju glad och smickrad för en sekund av meddelandet i alla fall.

Regler för internetdejting

Jag har gått och funderat de senaste dagarna på vad jag tycker att man bör tänka på om man ska skapa en profil på en dejtingsajt, och det är väl några speciella punkter jag tänkt mer på än andra. Som internetdejtande singeltjej tycker jag nämligen att man som internetdejtande singelkille ska tänka på följande:

• Presentationsbilden: Utan att låta alltför ytlig så tycker jag nästan att det borde vara ett krav från dejtingsajterna att samtliga medlemmar har en presentationsbild. Visst, det är insidan som räknas... Men utan någon som helst fysisk attraktion så skapas ju inte direkt några goda förutsättningar för att det ska kunna bli ett fungerande förhållande. Jag skiter i om mina vänner eller familj inte tycker han är attraktiv/snygg/söt, men jag måste ju tycka det. Ok, de personliga egenskaperna kan ofta göra en människa vacker (men också ful förstås) men det säger ju sig självt att man inte blir intresserad av en person man redan från början känner att man inte finner det minsta attraktiv till utseendet. Ytligt tankesätt, ja visst. Men erkänn för fasen - så tänker vi ju alla!
  Det har dock hänt att jag börjat prata med killar utan bild, och som det känts riktigt bra att prata med, men som jag i princip avslutat kontakten med då jag sett bilden och inte känt att jag blivit det minsta attraherad. Taskigt att avsluta kontakten, kan kanske tyckas. Men samtidigt så är det ju faktiskt så att jag är med på dejtingsajten för att träffa en partner - inte vänner.
  Sen finns det killar/män som har en presentationsbild, men där man ställer sig frågan hur de tänkte när de valde att lägga upp just den bilden. Värst är nästan de där utlandsbilderna där de tror att de ser jättefräscha och solbrända ut, men där de bara ser röda, svettiga och flottiga ut. Och vilken (normal) heterosexuell tjej tänder på en röd, svettig och flottig karl?
  Nåväl, det är ju en bild i alla fall. Cred för det, bättre än ingen bild alls. Tror jag.
  Jag tycker väl helt enkelt att det är bättre att visa upp sig från första början, för att också kunna undvika att en massa förväntningar byggs upp efter en längre tids konversation. Man gör sig ju ändå en bild av personen i fråga, och kanske att förväntningarna ändå bara övergår till att bli en ren besvikelse då ett foto efter många om och men skickas.

• Namnet: Man bör nog faktiskt tänka till en eller två gånger innan man registrerar sig ett namn på sajten. Man vill väl ändå göra det motsatta könet lite nyfiken på vem man är genom sitt namn, eftersom det är det första som oftast syns på sajten?
  Vi har till exempel de klassiska varianterna av namnet "Ensam" som man stöter på var och varannan dag, och de känns bara så... förbannat tråkiga. Det säger väl sig självt att man är ensam om man är med på en dejtingsajt? Nog för att ett namn som "Mini_kuken" (jodå, det namnet har jag stött på) avslöjar lite hur man är som... eller rättare sagt vad man har som person. Men vill jag veta det? Visserligen gör han ju valet lätt för mig då - jag väljer bort honom direkt. För vilken heterosexuell tjej, med ett inte alltför tajt nedre parti, vill ha en kille/man med minimal snopp? Ok, det må hända att storleken inte har någon betydelse... (Bullshit?) Jag vill då inte ha nån med minipille. Inte alltför mini i alla fall. Eller ok, inte mini alls då. Framförallt inte om det skulle vara i kombination med det där med att vara röd, svettig och flottig... (Ok, har jag inte redan gått över gränsen så gjorde jag det nu va?)

• Presentationstexten: Man måste faktiskt lägga ner lite tid på texten på sin sida om man vill få kontakt. Så är det. Jag har stött på alltför många presentationstexter där det bara står nåt i stil med:
  "Hej, svårt att skriva nåt om sig själv. Fråga istället."
  Kul kille! Jag surfar vidare...

• Fotoalbumet: De som har en presentationsbild har många gånger även bilder upplagda i sitt fotoalbum, och det är ju jättebra kan jag tycka. MEN... Inte när det är en bild på killen i fråga där han sitter i en soffa på krogen med en öl i handen och en, två eller tre tjejer tätt intill, eller kanske rentav en i knät. Vad vill han säga med den bilden? Att han är het på marknaden? Jag vet inte... Det är inget jag faller för i alla fall.
  Men det värsta är när de lägger upp tecknade/målade halvporriga bilder som de hittat på google eller nåt, föreställandes ett naket älskande eller hånglande par, och så har de lagt till bildtexten:
  "Det här är vad jag saknar..."
  Är man singel så är det väl ganska uppenbart att man i de allra flesta fall saknar den sortens fysisk närhet till en annan människa - till en partner?
  Men lägger man upp en sån bild så känns det bara desperat. Som om det bara är sex han är ute efter.
  Åter igen - jag surfar vidare...

Så, det var lite av det jag funderat på... Sen är väl kanske inte min egen presentationssida av världsklass. Men jag har i alla fall skrivit lagom långa texter där jag beskriver mig själv, jag har en tydlig (icke röd/svettig/flottig) bild på mig själv, jag har bilder (både halv- och helkroppsbilder) på mig själv i mina fotoalbum, och jag har ett namn som avslöjar mkt av min person.
Inte för att min utförliga (?) presentationssida har bidragit till att jag funnit min stora kärlek - ännu. Men jag har nog bättre förutsättningar till att finna den än bildlöse "Ensam" med presentationen "Hej, svårt att skriva nåt om sig själv. Fråga istället."
Jag hoppas det, i alla fall.

Humor!

Det är precis vad det är! Har en god vän som också är medlem på en av de sidor jag själv är med i. Hon frågade om jag inte ville lägga ut några av de meddelanden hon fått också. Klart jag vill det! Så pass på, här kommer fyra fantastiska meddelanden hon fått den senaste månaden.

Min spontana kommentar till det hela är att jag undrar hur man strippar näck? Vad ska man ta av sig då?

Det händer väl varje fredag?


Å, ett sånt erbjudande kan man ju bara inte tacka nej till..!


Skrattet byttes ut till ren förskräckelse när jag läste den sista raden... Grabben är seriös! :S

Är det inte humor, så säg?

Två smickrande meddelanden!

Jag vill härmed ta tillfället i akt att dela med mig av två underbara elektroniska meddelanden som jag fick under natten. Läs och begrunda detta:


Jaaa! Men det är klart jag vill! Äääntligen nån som frågar! Ni anar inte hur glad jag är. Här har jag gått småfet hela livet och bara drömt om att få hjälp med att gå upp en MASSA mer i vikt.

Eller?

Haha jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta... Till saken hör dessutom att den här killen skrivit till mig ett par gånger förut, men eftersom jag INTE ÄR INTRESSERAD så har jag ju inte svarat. (Dessvärre försvinner meddelanden från inkorgen då de legat där i 20 dagar - kan därför inte dela med mig av dessa...) Men likt förbannat fortsätter han höra av sig! Så nu har jag svarat att jag ödmjukast ber honom att inte skriva till mig mer... (Fast det är möjligt att jag skrev det på ett lite spydigare sätt än jag får det att framstå som här...)

Nån timme senare fick jag från en annan karl detta meddelande:

Alltså.. det här får mig bara att undra vad fan det är som gör att vissa människor känner att de kan ta sig sån fantastisk frihet på nätet och skriva vad som helst till andra, hur tasktigt det än är? När jag hade läst det här så blev jag bara så arg och ville väl egentligen återgå till mitt mest omogna stadium igen och skriva ett riktigt bitchigt svar. Men av nån fånig anledning så vågade jag inte göra det... Gick in på denne mans presentationssida och läste att han inte vill ha egna barn, och att han därför valt att sterilisera sig. En del av mig vill inget hellre än att skriva nåt i stil med:

"Bra att du tagit beslutet att steriliseras så du inte riskerar att få små äckliga och otrevliga barn som är lika ouppfostrade som du."

Men som sagt, det klingar en aning... fjortis. Men ändå överväger jag fortfarande att skicka det. Asfjantigt. Borde bara skita i det. Men tar han sig friheten så kan väl jag göra detsamma?

Äntligen har jag fått tummen ur...

...ändan och skaffat mig en blogg. Bara en sisådär två, fem eller sju år efter alla andra.
Nåväl, nu är jag här! Visst har jag haft en blogg förut, men den var varken rolig att skriva i eller för andra att läsa. Hade ingen röd tråd i den, utan ordbajsade mest.

Men nu ska det bli ändring på det.

Låtom oss börja med något bakgrundsaktigt.
Jag är en kvinna/tjej (kalla mig vad du vill), född 1982, bor i en mellanstor stad och har alltid, ja alltid, varit singel.
"Vad är det för fel på henne? Nåt måste det ju vara." tänker du nu.

(Jag vet att du tänker så, för jag hade antagligen tänkt så själv...)
Men mitt (ärliga) svar är: Inte ett jävla dugg!

Jag har bara inte haft den där fantastiska turen att finna Mr. Right än, och för att försöka hjälpa den här processen på traven så har jag helt enkelt tagit Internet till hjälp. Av nån anledning har man skämts lite för att berätta det, men nu får det vara slut på sånt trams.

De senaste åren har jag varit en relativt aktiv medlem på två större svenska dejtingsajter, och har träffat flera av killarna/männen irl som det så fint förkortas. "In real life". Visst var det skitnervöst de första gångerna, men man vänjer sig liksom efter ett tag när man äntligen insett att man inte ska ta det på sånt blodigt allvar. Det är ju inte direkt så att man ska träffas och gifta sig imorrn...

Många kompisar har rynkat lite på näsan när jag berättat att jag internetdejtar: "Det är ju bara idioter till killar på såna där sajter väl?", medan andra med glädje sagt: "Åå! Min syster träffade sin man på nätet, de är så lyckliga ihop och nu väntar de sitt första käärleksbarn!". Hipp hurra! Kan det hända mig å?
För det sticker jag inte under stol med att jag vill - jag vill hitta "den rätte" (halvfånigt uttryck, men vafan...), gifta mig och skaffa barn. Eller.. skaffa barn och gifta mig. Ordningen på det hela är inte så viktig. Men jag längtar efter att träffa nån och att få bilda en egen familj! Så är det.

Hmm... kanske att jag kan ha samma tur som mina kompisars gravida systrar med nu gamla internet-flirtar till äkta män. Men jag har dock fått erfara att jag nog måste möta en hel del rötägg innan jag hittar rätt.

Min tanke med denna blogg är därför nu att dela med mig av mina internetdejtingerfarenheter, samt av fantastiska meddelanden jag får från folk av det manliga, och ibland kvinnliga, könet där ute i dejtingdjungeln.

Och skulle du förresten känna nån trevlig, normal och någorlunda snygg singelkille i 26 till 33 års ålder så kan du ju hojta...