På gott eller ont?

Jag har tidigare skrivit och berättat om några dejter jag haft, och jag vill nu återknyta till en av dem, nämligen den med David. (Ja, han heter alltså egentligen något annat... int' vill ja hänga ut folk här heller.)

David är alltså mitt livs första och hittills enda kärlek. Dessvärre så var ju inte känslorna besvarade, visade det sig. Han hade kunnat sköta saker och ting på ett smidigare sätt kan man känna så här i efterhand. Inte skickat ut sånna vibbar som pekade på att han hade känslor för mig som låg på ett djupare plan än ett rent vänskapligt. Det var ju så att han fortfarande hade känslor för en annan tjej som, precis som han var för mig, var hans största kärlek. Ett par månader senare så blev de ju också tillsammans. Trots att hon tidigare bränt honom så oerhört. Flera gånger dessutom.

Jag och David har ju haft kontakt lite till och från sen det sket sig, men det är inte ofta vi hörts. Men igår, kors i taket, tog han kontakt med mig. Jag kände på mig på en gång att något hänt. Vet inte riktigt varför. Ibland är det bara så att man inte kan förklara vissa saker, men kanske är det så att jag känner någon slags "connection" till honom och känner av saker och ting. Och det visade sig att jag fick rätt där.

Hon har lämnat honom. Åter igen har hon sårat honom så djupt. Och det gör mig ont. Faktiskt. På något sätt har jag ändå känt det på mig, att hon skulle göra det igen. Jag menar - om hon redan gjort det tre gånger tidigare, varför skulle hon då inte göra det ännu en gång?

Att han berättade det för mig gjorde att det väckte så mycket gamla känslor till liv. Känslor av hopp. Tänk om jag har en chans nu! Visst finns en del känslor kvar, även om jag inte alls längre är förälskad i honom. Jag har väl bara lite svårt nu att avgöra om det är på gott eller ont som gamla känslor kommer upp till ytan.

Jag har kommit fram till att de killar/män jag fått kontakt med via dejtingsajterna de senaste 10 månaderna har blivit bortsållade av mig efter ett tag av en enda anledning, egentligen. Nämligen den att jag jämfört dem med David. Skitdumt egentligen, men så är det.

Känns bara lite... kluvet just nu. Samtidigt som jag tycker det är jättetråkigt för hans skull - för jag vill honom trots allt ändå väl - så kan jag inte undgå att känna en gnutta glädje också. Eller... glädje är nog fel ord. Kanske att hopp är det rätta. Fast jag vet heller inte om jag vill ha honom, för jag är väl själv rädd att bli bränd igen. Men skulle han visa tydligt intresse för mig framöver, beroende på hur saker och ting ter sig, så skulle jag ju lätt falla pladask igen. Det är jag övertygad om.

Men ponera nu att han och jag skulle hitta till varann (as if?)... Jag undrar hur jag skulle känna då. Jag menar, han hade ju uppenbarligen inte kommit över henne sist vi sågs, trots att han sagt att han gjort det. Och sen blev de ju tillsammans, till slut. Så jag skulle nog bara gå runt och känna mig otillräcklig på nåt sätt. Som om det egentligen inte är mig han vill ha, utan henne.

Nä, nu känner jag bara att jag spyr ur mig en massa som ingen annan är det minsta intresserad av att läsa. Men skitsamma. Jag ser detta inlägg som ett litet slags terapi för mig själv. Var bara tvungen att få ur mig lite. Men tack om du orkat läsa ända hit, eller nåt. Det tyder väl på nåt sorts intresse i alla fall.

Nåväl... här avslutas nu detta inlägg.

Det kanske är på tiden med ett nytt inlägg?

Var det så för er också när ni var små att ni så lääänge gick och längtade efter att få ett alldeles eget husdjur? En kanin eller vad som helst. Så var det för mig när jag var liten i alla fall. Så fick jag till slut - efter mycket om och men - en egen kanin, och allt var frid och fröjd i en sisådär 3 månader eller nåt sånt. Sen började man helt plötsligt tröttna på att ta hand om den där kaninen. Känns som det där med ett svalnande intresse för något man länge längtat efter är ganska vanligt förekommande när man äntligen fått det man vill ha.

Det här blev en rätt konstig liknelse, men lite samma sak är det med denna blogg och med mitt internetdejtande. Det flöt på bra ett tag, men helt plötsligt så försvann all inspiration.

Jag vet inte om det på nåt sätt är så att jag TRÖTTNAT PÅ DET. Ja, dejtandet alltså. Har en teori om att det kan vara så att jag i början av mitt liv som internetdejterska var rätt öppensinnad, och verkligen tänkte att "självklart kommer jag träffa nån här!". Men allt eftersom tiden gått och jag gått på en och annan mina så börjar jag helt enkelt att ge upp hoppet.

Att logga in på mina sidor på dejtingsajterna nu är inte längre särskilt kul. Visst, det är väl ganska underhållande att få meddelanden i stil med:

Men eftersom det oftast bara är sånna sjuka meddelanden man får så försvinner liksom mycket av spänningen. Känns som att jag bara flummar nu och inte riktigt kan förklara vad jag menar. Men man skulle väl kanske kunna säga att jag inte längre loggar in på dejtingsidorna för att hitta Mr. Right, utan snarare för att hitta roligt material att lägga upp här i stället, eftersom det uppenbarligen är så mycket enklare.

Eller ok, det stämmer inte riktigt, jag vet det. Självklart loggar jag in för att se om jag kan ha missat nån själ som faktiskt är vettig, och som kanske kan vara nåt för mig - och jag för honom. Men vafan, liksom...

Eftersom 99% av alla meddelanden man får bara är av samma slag som det ovan, så känns det ju inte direkt som att det finns jättebra chanser till att hitta nån där ute. Och nej, det är inte så att jag sitter och väntar på att killar ska ta kontakt. Jag skickar en hel del meddelanden själv till killar som jag anser har någon slags "pojkvänspotential". Men uppenbarligen finner de inte mig det minsta intressant eftersom de inte svarar på det jag skriver.

På absolut fullaste allvar så säger jag härmed att jag SNART GER UPP.
Jag kan skaffa barn på egen hand om det är så. Får dra till Köpenhamn och få "vitkiss" inseminerat. Ja, det är faktiskt ett alternativ jag har. Eftersom jag inte kan tänka mig att leva ett barnfritt liv, så är detta alternativ något jag funderat på i ett par år i alla fall. Det är ju ingenting jag planerar att göra de närmaste åren, men om kanske åtta år om jag fortfarande inte hittat HONOM.

"Tick, tack" sa den biologiska klockan...