Saten Jante.

Men herregud. Mitt senaste inlägg var den 12 juli. Det är fasen över tre månader sen!

Man hade kunnat hoppas på att jag haft fullt upp med mitt nya liv som flickvän till nån trevlig prick, kanske rentav till min egen Mr. Right, och att jag därför inte haft tid att skriva här. Att all min lediga tid gått åt till att rumla runt i sänghalmen.

I wish!

Nä, så ligger det alltså inte till. Alls. Jag är fortfarande lika singel som tidigare - om inte mer? Man borde ju bli mer singel ju längre man är singel. Eller? Det kanske inte går, nej... Det vore väl som att göra olika böjningar på ordet död å. Död, dödare, dödast. Det går ju inte - är man död så är man död. Å är man singel så är man singel.

Kul att de två adjektiven singel och död fick jämföras där på ett hörn - två vitt skillda saker. Fast i detta fall ändå inte, på nåt sätt. Det kanske är lite samma sak? Det är ju liksom dött på den fronten för min del! Vafan.

Jag är fortfarande med på två dejtingsajter. Eller ja, egentligen tre, men den tredje har jag glömt bort min inloggningsinformation på... Försöker knata på med mitt internetdejtande, men det är svårt! Har inte träffat någon och gått på dejt på bra länge, inte sen jag skrev sist. Jag har liksom tappat inspirationen en del. Tror jag måste tänka om helt och hållet, för som det är nu så är det liksom som att en del av mig redan gett upp hoppet. Och det gör ju knappast att karlarna dras till en. Jag vet bara inte hur fasen jag ska gå tillväga!

Kanske tänker jag på det hela för mycket att man inte ser tecknen när (läs OM) de väl ges. Jag är en riktig jävla pessimist som går omkring med inställningen att ingen kille någonsin kommer att kunna falla för mig. Tragiskt, men sant. Dock kan denna känsla i och för sig skifta lite beroende på dagsform. Men för det mesta finns den där, som en röd liten djävul på min vänstra axel, som varje gång jag sneglar åt en snygg killes håll säger:

-Men du... ge upp! Vad tror du egentligen?

(Och så skrattar han med ett sånt där elakt skrockande skratt som bara små röda djävlar på ens vänstra axel kan skratta.)

Tror visst jag kan döpa den där lilla saten till Jante.

Nåväl. Ibland, som sagt, får han sig en bitch slap av mig å. Önskar bara att jag kunde ta upp den fajten oftare. Men jag jobbar på't.

Att leva som singel har ju sina fördelar. Jag har dragit dem förr. Det är skönt att bara ha sig själv att tänka på ibland - utan att låta som en egoist, för det är jag inte. Skönt att kunna fatta beslut som inte påverkar någon annan än just mig själv. Man är ju ändå fri som singel. Men är det ändå inte så att människan är skapt för att leva i tvåsamhet? Jag vet inte, ibland tvivlar jag faktiskt. Jag lever i någon slags mellanvärld - samtidigt som jag fullkomligen ÄLSKAR ATT VARA SINGEL så vill jag inget hellre än att HITTA NÅGON ATT LEVA MED. Så hur fan ska jag ha det?

Och ju längre tiden går och vänner hinner hitta någon att stadga sig med, desto fler problem och bekymmer får man också höra om som inte direkt gör att man längtar efter att träffa någon. Jag är väl en riktig velmaja. Fast ändå inte. Jag vet ju att jag inte vill leva som singel resten av mitt liv, vill inte vara 70 år och en sån där som folk tycker synd om och tänker "ja hon, stackarn... som aldrig haft nån". (Jag vet att det finns folk som tänker så. Jag råkar nämligen vara en sån själv.) Framförallt så vägrar jag dö ensam! Det känns ändå på nåt sätt som ett tragiskt slut på något som hade kunnat bli hur fint och lyckligt som helst.

Nä, nu känner jag mest att jag ordbajsar. Kanske är det ett tecken på att jag måste få lite kontinuitet i det här bloggandet. Skriva av mig oftare och få mer struktur på det jag skriver.

Slutord: Klart jag vill träffa någon. Helst igår.

Men hur gör jag?!

Jag tar och sover på saken.
Gonatt!

Aah... Man kanske ska börja spela dum alltså, om man ska få sig nåt?

Kristi brud?

För den som inte märkt det redan så har bloggandet legat nere ett bra tag från min sida... Mkt beroende på att det varit fullt upp med jobb på annat håll (jag har ju ett vanligt svensson-liv vid sidan om detta... faktiskt) men också av den anledning att det i princip varit dött på dejting- och kärleksfronten.

Utmaningen jag gav mig själv för ett bra tag sen gick helt åt skogen.

Otippat...

Innan maj månad var slut så skulle jag ha försökt hinna träffa en potentiell pojkvän. Inte bara ha gått på dejt en eller två gånger, utan snarare nån som jag andra veckan i juni skulle ha kunnat ta med hem till föräldrarna och för första gången i mitt halvtragiska singelliv sagt "det här är min pojkvän".

Ok, "halvtragiska singelliv" var kanske lite väl hårt uttryckt, med en touch av desperation. Var inte så jag menade... Jag trivs fortfarande som jag lever idag och som jag levt det senaste livet, men som hos de flesta andra människor så har ju jag också en längtan efter att träffa nån. Och en längtan efter att få bilda familj, innan risken blir för stor att folk kommer ta mig för mina framtida barns mormor eller farmor...

Och ja, jag har en dejthistoria att berätta. (Kanske att det är den historians utgång som får mig att uttrycka en viss sorts desperation i detta inlägg...)

I mitten på maj var jag ju på dejt. Vi kallar honom Micke. Ja... det var den dejten jag skrev om i det förra inlägget här nedan - har alltså inte uppdaterat sen dess... Men jag tänkte att jag nu skulle berätta fortsättningen på den dejtinghistorian.

Vi var på dejt en fredag... Och på söndagskvällen efter ringde min mobil. "Micke" stod det i displayen. Då fanns det två alternativ till hur jag skulle svara:
1) Antingen svarar jag bara 'Hej Micke!' eftersom jag ser att det är han som ringer.
2) Jag bara låtsas om att jag inte sparat hans nummer alternativt inte sett vad displayen visat för namn och svarar lite frågande "Hej det är xxx..?"

Ja, larvig som jag är så valde jag alternativ två. Haha..!
Hur som helst... Han sa att han ringde för att säga hej och höra hur det var med mig. Så pratade vi i 5-10 minuter och jag sa bl.a. nåt i stil med att det var trevligt att ses i fredags, och att han gärna fick höra av sig om han ville hitta på nåt igen - ta en fika till eller vad som helst. "Absolut, det gör jag gärna!" svarade han. Dock skulle det inte bli i veckan som kom, han hade fullt upp då.

Så veckan gick, och vi hördes inte av. Men det var inget jag hängde upp mig på. Jag tog det för var det var och tänkte att han nog hör av sig så småningom om han nu vill hitt' på nå.

Onsdagen därpå, alltså en och en halv vecka efter att vi sågs så messade han. "Vad sägs om en fika på fredag vid 16?" Jag svarade kort därpå att jag gärna fikade, och vi kom överens om att vi skulle höras dagen därpå och bestämma plats. På torsdagseftermiddagen skickade han mess på nytt där det stod "Jag kommer behöva jobba över imorrn. (Fan... tänkte jag. Ingen fika....) Så vad sägs om middag kl.18 istället?"
HELL YEAH! Här avancerar vi från fika till middag :) Ringde strax därpå upp honom och tackade ja till hans förslag, och vi bestämde också var vi skulle ses och äta.

Och så blev det fredag... När jag gick upp och åkte till jobbet så hade jag redan bestämt mig vad jag skulle ha på mig på kvällen å grejer... typiskt tjejig grej å göra. Men alltid skönt att vara väl förberedd. Så var jag själv tvungen att jobba över en stund, var hemma hos min kollega och jobbade till ca 16.20 innan det var dags att röra sig hemåt och göra sig i ordning till middagen. Och eftersom jag jobbat under eftermiddagen så hade jag haft mobilen på ljudlös. Så när jag tog fram den på vägen till bilen så såg jag att det 3 minuter tidigare hade ringt. Ett missat samtal från Micke.

"Jaha" tänkte jag. "Han måste jobba över längre. Middagen blir uppskjuten."

Jag ringde upp, och de följande 2 minutrarna lät samtalet ungefär så här:
- Micke..
- Hej, det är xxx. Jag såg att du hade ringt..? Jag har jobbat å haft mobilen på ljudlös.
- Aha... jo... det är så att jag undrar om vi skulle kunna ställa in..?
(Japp, som jag trodde då...)
- Ja.... visst. Behöver du jobba över mer?
- Ja... nja... Vi ska nog inte ses igen.
- ...ehm... nähä..?
- ..och jag ber om ursäkt för att det kom så nära inpå.
- Ja, nä... det är lugnt. Jaja, men då vet jag hur det ligger till.
- Ja... men du får ha det bra.
- Mmm.. detsamma.

What?!

Han föreslår fika, men avancerar det sen till en middag. Allt detta alltså på HANS INITIATIV, bara för att förtydliga saker och ting. Sen lämnar han plötsligt - EN OCH EN HALV TIMME INNAN VI SKULLE HA SETTS - beskedet att vi inte ska ses igen! Vid det här laget har det ändå gått två veckor sen vi sågs första gången, så det är ju inte direkt så att han INTE haft tid att fundera över om jag var nån han ville träffa igen eller inte. Han har haft 14 dagar på sig.
Jag blev bara förbannad. Och tom.

Tänkte först att "jag skiter i den idioten" men insåg snart att jag inte skulle kunna sova om jag inte först fick reda på vad det var som hände. Så jag skickade ett mess där jag frågade vad det var som fick honom att plötsligt ta det beslutet. För som sagt, bara kvällen innan bestämde vi var vi skulle ses och grejer... Han ringde upp för att lämna sitt svar, som var typ såhär:

"Jo... jag har funderat sen vi sågs första gången... om vi ska ses igen. Du var jättetrevlig, men jag har liksom tänkt 'ja... nej........ ja... nej.....' men så tänkte jag att äh, jag är ledig på fredag. Jag kollar om hon vill ses då, och så får man se då om det uppkommer nån gnista, om man uttrycker det så... Men så ringde en polare här nu ikväll och frågade om jag inte skulle med ut på en öl, och då kände jag att... Jo, det låter faktiskt trevligare. Och känner jag så, så är det liksom ingen idé för oss att ses igen..."

Vilken jävla skitstövel, rent ut sagt! Hur faan kan han säga till mig att "Jo... det låter faktiskt TREVLIGARE" att gå å ta en öl med polaren? Klart han kan känna så, det skiter jag fullständigt i. MEN MAN SÄGER INTE EN SÅN SAK! Jag hade hellre sett att vi sågs över middagen ändå, och så hade han efter det kunnat säga tack men nej tack... Så hade han i alla fall gett det en chans att faktiskt lära känna mig. Och dessutom - han hade fortfarande hunnit med den där jävla ölfan med polarhelvetet efter middagen.

Ja... så ligger det till.

Mitt egen utmaming gick alltså åt skogen, och även om det bara var ett fånigt uppdrag så känns det på nåt sätt som att man är på väg att ge upp. Är jag dömd till att leva som singel resten av mitt liv? Har blivit lite mer aktiv på dejtingsidorna de senaste två veckorna, men utan nåt som helst napp hittills. Känns inte som att man är lika öppen längre för att träffa nån. Man blir bara så skeptiskt inställd till allt och alla efter att bara få såna här idioter på kroken varenda jävla gång.

Så intill mig här ligger i alla fall min nunneansökan till Vadstena kloster, redo att skickas in vilken dag som helst. Jag menar, Kristi brud ska man väl i alla fall lyckas bli? Alltid nåt...

Vafan, liksom?

(Men svordomarna måste jag nog jobba bort...)

Jag har inte dött.

Ville bara meddela det, om det nu skulle vara att nån undrat varför här inte skrivits nåt på år och dar... nästan. Jag har - åter igen - haft en skrivarsvacka. Skyller det på att jag har nytt jobb från och med denna termin, och det tar lite tid att komma in i det.
Och jag var ju dum som skrev för nåt inlägg sen att jag lovade att jag skulle bli bra mycket bättre på att uppdatera från och med nu (då), men det är bara att inse att det inte är någon idé att avge sådana löften. Rätt som det är kör det ihop sig, och då infinner sig inte den skrivinspiration som ändå behövs för att hålla nåt sånt här igång. Tyvärr.

MEN... Jag har lite att uppdatera! Jag har ju gett mig själv en utmaning som heter duga - att hitta nån slags Mr. Right innan maj månad är slut. Haha tjenare... Jag har alltså knappt två veckor på mig..! Men har jag tur så kan en vara på g..!

Jag var nämligen på dejt i fredags! :D För första gången nånsin så gick jag på dejt med en kille som jag bara haft kontakt med en gång på en av dejtingsidorna. Vi skickade ett par meddelanden till varandra under en kväll, och jag fick frågan om jag inte ville gå å ta en fika med honom senare i veckan. Han var av den åsikten att det inte är någon större idé att maila varandra fram och tillbaka, utan att det är bättre att ses så snart som möjligt för att se hur personkemin är osv.

Tidigare har jag varit skitskraj för sånt, men nu har jag kommit till insikt med att det ju fan är sant. Lika bra att ses så fort som möjligt, det kan man ju om inte annat spara en massa tid på. Märker man då med en gång att "nä.. det här finns det ingen chans till att det nånsin kommer bli nåt" så går man ju bara vidare. Men hade man först mailat å grejer i ett par månaders tid för att sen ses och upptäcka just samma sak så blir besvikelsen eventuellt bara större, och de två månaderna av mailskrivande relativt bortslösade.

Hur som haver...

Dejten gick riktigt bra! Vi satt och fikade i solen på en av stans uteserveringar. (Japp, vi är bosatta i samma stad.) I närmare två timmar satt vi där och pratade. Blev aldrig ens nån pinsam tystnad eller så, utan vi fann ämnen hela tiden att prata om. Det visade sig dessutom att vi har i alla fall en gemensam bekant. Kul! (Och bra! Imorgon ska jag luska lite med denna gemensamma bekanta och kolla med henne hur han är, den här killen. Är han så bra som han verkar?)

Vi bestämde inget om att vi skulle ses igen eller så, däremot att vi skulle höras. Men så kom den lilla röda jäveln på min ena axel fram under fredagskvällen och sa "skärp dig, han tyckte säkert du var trevlig... men du är inte nåt för honom. Det där blev nog den första och sista dejten."
Men den jäveln kunde ju slänga sig i väggen nu ikväll när killen i fråga ringde mig - bara för att säga hej..!

Jag blev så glad! Det har aldrig hänt förr, att en kille jag dejtat faktiskt ringt ett par kvällar senare "bara för att säga hej". Vi pratade ett litet tag, och bestämde att vi ska ses igen. Det blir dock inte i veckan som kommer nu, utan veckan därpå. Så vem vet... Har jag en jävla tur så kanske jag lyckas med min utmaning trots allt, haha!

Har lite namntorka - vet inte vad jag ska kalla denne kille. Nåt förslag?

Tillbaks på ruta ett.

Ja, men nä... det är inte utan att man börjar på att ge upp hoppet. På allvar.
Beträffande Kalle så slutade han ju höra av sig där ett tag. Och eftersom jag inte ville vara för "på" heller så lät jag det gå några dagar utan att jag hörde av mig. Ja, jag var rätt duktig. Lät det nog gå en sisådär fyra eller fem dagar i alla fall. Men till slut, en kväll på den fjärde eller femte dittills tysta dagen, så loggade jag in på msn och såg att även Kalle var inloggad. Han hade ju inte svarat på det oskyldiga lilla messet som jag alltså skickade fyra eller fem dagar tidigare. (Där jag ju frågade om han hittade de där hyllorna han var ute efter, och som jag tidigare kunde tipsa om.) Uppenbar diss, må jag säga.

Men den här gången tänkte jag inte vara tyst. Så håll till godo, för den läsälskande och intresserade följer nu ett urdrag ur min och Kalles msn-konversation. (Jag vet, det är varning på att spara dem... Men vafan.)

Jag:
"Vill bara säga att jag förstått att du... tappat intresset, för att uttrycka det rakt på sak. Sen om det beror på nåt jag gjort eller inte, det vet jag inte. Men det är helt ok :) Man kan inte falla för alla... haha. Eller nåt. Men jag vill väl bara säga att det hade varit schysst om du vågat vara ärlig och säga det.
Och skulle det mot förmodan vara så att jag fått det om bakfoten så.. ja, då får jag väl halvt skämmas över mina misstolkningar..."

Han:
"För det första så får jag då börja med att be om ursäkt, det har inte varit min mening att vara oärlig eller oschysst. Jag kan inte konstatera att jag fallit eller inte fallit, eftersom vi inte känner varandra då vi bara träffats en gång. Vad jag däremot vet är att det inte har varit helt enkelt att hitta tillfällen att träffas. Både du och jag är upptagna och har många järn i elden, vilket är bra, men eftersom vi dessutom bor i olika städer så blir det komplicerat. Detta är den största orsaken till att mitt intresse svalnat en smula. Jag har nog insett att jag inte söker ett distansförhållande."

Jag:
"Jag har full föreståelse för det du skriver. Klart det är vanskligt för två upptagna människor bosatta i olika städer att hitta en passande dag och tid att ses. Och för att vara ärlig så är väl inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att du verkar vara både trevlig och bra, utifrån den kontakt vi hittills haft."

Han:
"Jag tycker bra om dig med. Inser dock att om vi har problem att hitta en tid för en andra fika, så är det liksom dömt att misslyckas. Har funderat en hel del fram och tillbaka på det här under veckan."

Ja... det är väl i det stora hela vad som sagts. Han har väldigt mkt med jobb och plugg nu fram till maj, så vi pratade lite löst om att ev ses när det lugnat ner sig för honom. Men det förstår jag ju att det inte kommer att hända.

Och det han sa får jag inte riktigt att gå ihop. För det första... Varför tar man kontakt på en dejtingsida med en tjej bosatt i en annan stad, när man ändå inte är det minsta intresserad av ett distansförhållande? Och herregud, det är ju inte så att han bor i Luleå och jag i Trelleborg. Hallå. Det skiljer 11 mil mellan oss! FEMTIO MINUTER MED TÅG. Och för det andra, det han skrev om att det varit problem för oss att hitta tid för en fika... Ja men det är väl inte så jävla konstigt när han ställer in då vi väl hittat en gemensam passande tid!

Som jag själv skrev till honom så är ju inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Men herregud... Faller man för någon, blir riktigt jävla kär, så tror jag fan inte att de där 11 milen spelar någon större roll. Och inget är ju heller definitivt. Trots min övervikt är jag flyttbar!

By the way så tror jag visst att man kan känna med en gång hos en människa om det finns potential för att falla för denne eller inte. Även om man alltså bara träffats en gång. Tror visst bestämt det kallas attraktion. Fysisk och psykisk attraktion. Det kan även växa fram under tiden, men nog kan man känna med en gång att "Nä fy... Det här var verkligen inget att hänga i julgranen" eller "Tjoho! Gift dig med mig vettja!". Men ja... Kalle tillhör väl den sorten som behöver lite mer tid för att låta attraktionen (eller oattraktionen, för all del) för en annan människa växa fram hos honom.

Så nu är man tillbaks på ruta ett helt enkelt, och letar runt lite på dejtingsajterna igen.
Går ju sådär.
Och så var det ju den förbannade utmaningen jag åtog mig helt på egen hand å.
Hahaha! DET om nåt är dömt att misslyckas... Eller?

...och om han förresten nånsin hittade de förbannade hyllorna vet jag inte heller. Men det finns i och för sig inget jag bryr mig mindre om just nu.

Tjo!

Äh.

Jag ger nog snart upp.
Vafan, liksom.

Smiskgubben.

Jag är fullt medveten om att det blivit lite väl mycket Kalle-snack den senaste tiden. Och jag har kanske egentligen skrivit det för min egen skull, och inte för att det ska vara nån slags underhållande läsning för andra.
Men... Innan jag fortsätter detta inlägg med lite roligare inslag så ska jag bara snabbt berätta, om det nu är nån som undrar, att Kalle fortfarande inte hört av sig. Och jag har faktiskt varit duktig (eller hur man nu ska se på det hela) och har inte hört av mig något sen igår förmiddag heller. Han har varit inloggad på msn sen snart ett par timmar tillbaka, men varken han eller jag har skrivit nåt. Kanske är det så att killar gillar att jaga. Har trots allt hört flera olika personer som tror på den teorin. Så därför tänker jag ge honom lite tid nu, fram till helgen eller nåt, och ska inte höra av mig. Han vet ju uppenbarligen var jag står - att jag vill ses igen. Så nu är det upp till honom, känner jag. Men är det så att det skiter sig totalt med honom, att han (av nån anledning som jag ännu inte klurat ut vad det kan vara) tappat intresset och därför inte vill ses igen, så kan jag ju alltid satsa på SMISKGUBBEN istället:

(Ja... sist skrev han alltså namnet på dejtingsidan där han skickade detta smickrande meddelande.)

Tjoho! Jag addar'n med en gång!

Nää men alltså, seriöst - vad tror han? Att jag nappar på det här? "Smiskgubben"... Och visst, jag är medveten om att jag väger mer än jag borde, men hur fan tänker man när man öppet i ett meddelande placerar nån direkt under kategorin "tjocka personer"? Hallå, jag är faktiskt en människa med unik personlighet, unika drag och egenskaper. Ditt jävla pucko.

Nåväl. Jag fick mig ett ganska gott skratt i alla fall.

Övertolkarn?

Ja, inte vet jag. Det må vara jag som, som vanligt, övertolkar saker och ting. Men... nåt säger mig att Kalle och jag inte kommer att ses igen trots allt. Det grundar jag på det faktum att han knappt hör av sig längre. Vi skulle ju som bekant ha setts i fredags, men han ställde av okänd anledning in det, och vi hördes inget mer på hela kvällen. Så blev det lördag, och jag avvaktade med att skicka nåt sms för att se om han möjligen skulle höra av sig.

Men nä.

Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.

Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.

Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:

"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"

Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"

Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.

Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.

Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?

Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.

Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.

Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.

Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.

Natters!

Aldrig mer en vit lögn.

Ni vet det där kärlekstestet man gjorde med prästkragar som liten? Man tog ett kronblad i taget och sa "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte..." och så fick man reda på (mm... det var ett test säkert till 99%...) om killen man var kär i älskade en eller inte.

Ungefär så har det varit i eftermiddag för min del, men min lilla ramsa har snarare varit: "gå på dejt, inte gå på dejt, gå på dejt, inte gå på dejt..."

Jag fick nämligen ett sms av Kalle strax efter lunch där han frågade om jag fortfarande ville hitta på nåt ikväll. Woho! Han hade alltså inga planer med sina kompisar! Jag svarade att jag gärna ses, varpå han skrev till mig att han kunde ta bilen till mig den här gången. (Av den anledning att SJ:s tåg inte behagade ta honom tillbaka hem i en bra tid. Sista tåget går mycket tidigare än väntat...) Han föreslog att vi skulle äta nåt för att sen gå på bio. Jag var helt klart på förslaget, lät ju toppen. (Ja... även om bio inte är av det aktiva "nulärvikännavarannjättebra" slaget.) Jag hade visserligen fortfarande inte fått något svar från personen som har hand om den där repetitionen jag egentligen skulle befinna mig på ikväll, men strunt samma, tänkte jag... En dejt med Kalle får gå före!

Men så skickade Kalle lite senare ett till mess där han frågade om vi kunde ta det i nästa vecka istället. Då skulle han kunna komma ifrån jobbet lite tidigare, och så skulle vi hinna umgås mer. Ehm... jaha..? Ja... ok, tänkte jag i ren besvikelse, men slogs åter igen av tanken att det väl inte är jätteskoj att ses en vardagkväll när vi båda måste upp i ottan för att gå till våra jobb dagen efter.
Men så kom jag på den briljanta idén att jag ju kunde åka till hans stad ikväll istället. Skrev därför det till honom, och att det inte var några som helst problem. Nog för att SJ inte heller kan ta mig hem i nån bra tid ikväll, men jag har vänner som jag skulle kunna sova kvar hos. Sms:ade i förebyggande syfte snabbt min novellskrivande bloggarvän och hörde om det skulle vara möjligt för mig att sova hos henne och familjen inatt. Och det var det! Toppen - tack!!
Kalle svarade då:

"Du satt ju och åkte sist, så det är inte mer än rätt att jag kommer till dig! Jag håller med om det där med att gå upp tidigt, inget bra! Men du, hur jobbar du på söndag?"

Ja, jag ska nämligen jobba på söndag vilket jag (som nog är rätt uppenbart) berättat för Kalle. Om jag inte gjort det så hade vi ju kunnat bestämma den dagen för en bio med en gång. Men problemet är att jag jobbar från 13.30 till cirkus 21 på sön, så det är kört då. Skrev det till honom, och tillade att det inte gjorde mig nåt att fara lite. Avslutade messet lite flirtigt med:
"...du får väl se till att komma hit gången efter annars ;)"

Om han ändå inte hade nåt planerat för ikväll, varför banga på det då? När jag till och med åker till hans stad? Fick tillbaka svaret:
"Hehe.. som sagt, detta är inte så lätt! Vi får försöka hitta en bra kväll nästa vecka. När börjar kvällens rep?"

Blev ju skitbesviken, men det vill jag ju inte direkt visa honom så här innan man lärt känna varann. Så till svar blev det typ "Hehe, ok :) Repet börjar 19!", men det kan översättas till "Jahapp. Varför ställer du överhuvudtaget in? Men aaja, jag drar väl på det förbannade repet." Och helvete ja, repet... Hade ju fortfarande inte fått nåt svar på om det var ok att jag blev hemma från kvällens rep (plus ett till rep i nästa vecka) från personen som skulle hålla i det hela. Lika bra att ringa och dubbelkolla. Och säga att jag kommer ikväll ändå. Men en JÄVLA VIRRPANNA som jag för tillfället är så har jag tagit fel på tidhelvetet. Det började inte 19, utan 18. Och det tar mig en timme att åka till repet. Och detta misstag upptäckte jag 17.10. Bra!

Jag får tag i den ansvarige rep-mannen per telefon, och frågar om han sett mitt mail. Det hade han, och han hade svarat i morse. Va? tänkte jag. Jag har inte sett nåt! I svaret hade han skrivit att det var av högsta värde att jag kom ikväll, ett enormt viktigt rep. Jahapp. Hade jag bara sett mailet tidigare så hade jag omprioriterat hela kvällen från första början. Och nu hade jag dessutom tagit fel på tiden - skulle ändå inte hinna dit i tid. (Mailstrulet berodde på att jag valt en annan av mina mailadresser som avsändare i min hotmail när jag skickade gårdagens mail till honom. Och adressen jag använde mig av har bytt webbhotell, vilket nu innebär att mail som skickas TILL den inte längre vidarebefodras till min hotmail. Bra!) Så det blev bara skit, alltihop. Ingen dejt och inget rep. Att slippa repet kan väl i och för sig vara skönt, kan tyckas. Men att jag nu missar kvällens rep, sa han, kan innebära att jag inte får vara med på de två stora föreställningar vi ska göra inom kort - något vi repat på under ett par månader. Va kul! Fy fan. Jag är så arg på mig själv. Och lite på Kalle. Eller ok, snarare besviken på honom.

Så... Vad jag har lärt mig av detta? Jo: Jag ska aldrig mera dra en vit lögn för att slippa en repetition för att istället gå på en dejt som ändå inte blir av!

Uppdatering

Ok... nu ska vi inte ropa hej ännu, visade det sig. Fan då. Eftersom jag från början sa till Kalle att jag inte kunde ses imorgon, men eventuellt lördag (vilket jag nu alltså bestämt mig för att jag inte kan då det blir utgång med tjejerna, som planerat) så har han eventuellt planer att gå ut imorrn med sina kompisar. Tusan! Han försökte få tag i dem nu ikväll för å kika vad som hade bestämts, men han lyckades inte. Så han ska höra av sig imorgon när han vet hur det blir... Vafan. HOPPAS! Annars sa han i och för sig att vi kunde ses nån gång i veckan i stället, men det dryga är ju att vi båda börjar jobba tidigt varje dag. Så... Jaja. Som han skrev på msn:

Det här va ju inte lätt att få ihop!
...men det ska det väl inte vara heller ;)

Egentligen är det SKITSAMMA hur det blir imorrn. Huvudsaken är verkligen just nu att vi båda faktiskt vill ses igen. Och inte nog med att vi vill ses igen - vi SKA ses igen! Inom kort.

Uppdatering kommer... Nu är det godnatt!

Vita lögner

Tusan. Han kan inte nästa helg, han är bortrest fre-sön. Typiskt!
Håller därför på att försöka styra upp en alternativ lösning... Hoppas på att kunna styra av morgonkvällens aktivitet, som inte drabbar nån vän eller liknande. Så om jag får tillåtelsen att skippa det jag skulle ha varit med på (ok, det är en repetition med en massa folk) så kanske jag drar iväg till Sthlm imorrn istället. Var tvungen att dra till med en liten vit lögn för att ha en chans där, gällande att slippa repet, och inväntar nu besked... Kalle föreslog ju antingen fredag eller lördag, så... Ja, hoppas nu att det går att få ihop ändå! Annars blir det ju att vi inte kommer kunna ses förrän om 2 eller tre veckor. Känns lite långt, bara. Eller så är det jag som är otålig, jag vet inte.

Ok, nu har jag - parallellt med skrivandet här - slängt ut frågan till Kalle om han fortfarande har morgonkvällen fri. Säger han ja så tänker jag fan bestämma mig för att träffa honom ändå, innan jag ens fått besked gällande det jag egentligen skulle ha gjort. Haha. Fult gjort av mig!

Woho! Dejt 2 är på gång!

Inväntar svar...

Jag har hört mig för bland andra vänner idag, och har i princip bestämt mig för att hänga på mina vänner ut på lördag. Får helt enkelt träffa Kalle en annan dag! Skickade ett mess till honom tidigare idag där jag föreslog att vi kunde ses nästa lördag istället, alternativt (mest på skämt, men ändå en gnutta allvar) att han skulle hänga på oss ut på lördag. Och nej, det är inte ett förslag från min sida, utan det var faktiskt en av mina tjejkompisar som föreslog det. Då drar vi möjligtvis bara ihop några fler killar också. Men... som sagt. Det förslaget var mest på skämt. Har inte hört något från honom ännu, så... vi får väl se vad han svarar.

Beslutsångest var det här!

Herregud, HJÄLP MIG! Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ligger det till... Jag har nu gått i ett par dagar och inte hört ett ljud från Kalle ang. att ses igen. Och jag har liksom känt att bollen ligger hos honom nu. Vi har knappt ens sms:at på ett par dagar. Ok, det kanske inte låter så farligt, men med tanke på att vi ändå haft en rätt intensiv kontakt via våra mobiler VARJE DAG annars, så har det liksom uppkommit lite tvivel i min skalle. Vill han verkligen ses igen? Eller... var det bara nåt han sa? (SLUTA ÖVERANALYSERA, har jag sagt! Ta det bara för vad det är!) Visserligen har vi ju hörts på msn på kvällarna, men bara pratat lite kort i 10 min innan det varit dags för nån av oss att lägga sig. Så... där har det inte blivit så mycket sagt heller.

Men så skickade jag ett sms i eftermiddags, och tänkte att jag skulle få vara beredd på att det skulle ta ett bra tag innan han skulle svara. Det var ändå under hans arbetstid jag messade, och han brukar inte svara förrän han kommit hem - vilket brukar vara runt kl.20. Och till klockan 20 var det rätt många timmar kvar när jag så klickade på "skicka". Jag frågade i meddelandet om han haft en bra dag hittills, och frågade om han skulle göra något kul ikväll. Och dra på trissor! Det tog inte många minuter innan ett svar kom! Han frågade hur det var med mig, och berättade att kvällen skulle ägnas sittande på ett tåg hem från jobbet - kul kväll... Han skulle inte vara hemma förrän vid 21. Jag skickade, i bilkörande tillstånd som jag var (inte bra), tillbaka ett svar och fick tillbaka ett: "Kör försiktigt! Kram" Sen var det inte mer med det.

Drygt fyra timmar senare satt jag och åt lite mat med en vän på stan, och så spelade mobilen plötsligt upp den vid det här laget välkända sms-signalen. Och japp, det var från Kalle :) Han frågade bl.a. hur det gått med det jag tidigare berättat i ett av sms:en att jag skulle göra under eftermiddagen. (Ett extrajobb jag har varannan vecka.) Jag skickade efter en stund (jag kan ju inte vara den som skickar svar med detsamma varje gång... Fan vad fånig man är. Som om killar tänker i sånna banor?) tillbaka ett sms där jag bl.a. frågade vad han tänkt hitta på i helgen. Och det var menat som en allmän fråga, och inte som en invit (av den anledning att jag själv är fullbokad så det är alldeles svart av anteckningar i kalendern på dessa dagar.) Dock tror jag han tog det hela lite som en invit, för i svaret han då skickade tillbaka så avslutade han med:

"Vi kan väl hitta på ngt nån kväll?"

SJÄLVKLART vill jag det! Och det behöver ju inte betyda att han vill hitta på något just i helgen. Men... Problemet är att när jag sen kom hem och satte mig vid datorn och vi började prata där, så föreslog han att vi kunde ses redan nu på fredag eller lördag. Ååå... så gärna vill jag ju det!

Men helvete...

Nu kommer vi till den där förbannade beslutsångesten... (Sorry att det tog ungefär en novell/roman innan jag kom till saken... men vissa berättelser kräver ju liksom sin bakgrund...) Så här är det nämligen:
På fredag är det helt och hållet totalt alldeles jättekört för min del. Har en obligatorisk grej som ligger där. Så... då återstår lördagen.

På lördag har jag och tre tjejkompisar sedan en tid tillbaka planerat att gå ut. Ok, gå ut kan man väl göra när som helst, kan man tycka. Men till saken hör att dessa tre vänninor är arbetande småbarnsföräldrar, och har inte särskilt lätt att hitta ett gemensamt datum för utgång. Det ska föräldrar/kompisar/whatever till som kan sitta barnvakt osv. Och även om jag inte är småbarnsförälder (tyvärr) så har inte jag heller särskilt lätt att få in saker på mina helger. Men nu har vi alltså hittat ett datum, och det är just på lördag.

Och visst, kan man gå ut när som helst så kan man väl gå på dejt när som helst också. Men grejen är den att jag känner att det vore ganska värdefullt att träffa Kalle igen ganska snart för att se hur det ligger till med personkemi och grejer - om det ens finns potential att kunna bli nåt. Är hans intresse för mig lika stort som mitt är för honom? Och sen är det så att han inte heller är den som har tomt i almanackan... Och dessutom bor han och jag i olika städer, vilket ju också spelar roll när man ska försöka ses. Så frågan är: HUR FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag känner mig jättekluven. Jag vill verkligen båda grejerna lika mycket! Jag vet att mina väninnor blir besvikna om jag skippar utekvällen för att gå på dejt. Jag tror ju knappast att Kalle blir besviken om jag inte kan. Har man annat inplanerat så har man. Men vafan! Samtidigt så vill jag ju bara träffa honom så snart som möjligt igen!

Har jag däremot tur så kanske han skulle kunna ses nästa lördag istället. (Likadant för min del den helgen med - fredagen är körd, och söndagen likaså.) Jag ska föreslå det för honom imorgon. Men om han inte kan då då? Då kommer det ju hinna bli både april och maj innan vi lyckas hitta ett gemensamt passande datum för en andra dejt. Och jag är rädd att saker och ting lätt kan rinna ut i sanden då...

Så, hjälp mig snälla..! Vad ska jag göra? Dejt med trevlig och sjukt söt kille man är intresserad av eller utekväll med tjejgänget som aldrig annars hinner ses allihop samtidigt? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Ole dole doff...

Tack för tipsen!

Ja men visst, har fått ett par tips på vad Kalle och jag sulle kunna göra på en andra dejt. Boule och biljard är aktiviteterna som kommit på förslag. Boule är väl kanske inte vad jag skulle valt i första hand, men vafan. Why not, liksom? Och kan man dessutom dricka och äta lite gott under tiden så kan det väl inte bli så mkt annat än trevligt? Men ok, jag erkänner. Min första spontana tanke var "Boule? Jadå, om jag skulle på dejt med en pensionär, kanske..." Men jag har gått och tänkt på det i både två, sju och 60 minuter nu, och har liksom vant mig vid tanken.

Men det där med biljard måste jag säga lockar mig mer. Och där har vi ju fördelen att jag kan spela lite sämre än jag egentligen skulle behöva, och passa på att be om lite hjälp... Typ såhär:

Toppen! Som upplagt för lite hångel mitt på bordet sen..! Det får nog bli så, jag väljer biljarden före boulen på vår andra dejt.
Fast i och för sig... Jag hittade nåt som faktiskt skulle kunna funka sen inför tredje dejten:


Nakenboule!

Vad göra?

Vaknade sådär lagom sent imorse och gjorde precis som väntat - kikade mobilen det första jag gjorde. Trots att jag för en gångs skull inte hade den på ljudlös under natten så hade jag i utan att ha vaknat till det minsta fått ett sms. (Och då har jag en ganska frenetisk sms-signal.) Fy, nervositeten var ett faktum när jag såg att avsändaren var Kalle. Vad skulle han månne svara på mitt sms från igår kväll? Jo, pass på, här kommer det:

"[...] Att ses spontant blir ju en smula knivigt eftersom det är en liten bit mellan ... (hans hemstad) och ... (min hemstad) ;) Det är lite synd! Kräver lite mer planering. [...]"

Jag blev förstås glad över att han inte skrev nåt i stil med "Det var trevligt att träffa dig, men jag känner nog att..." och nånting om att han inte är intresserad. Men samtidigt så skrev han ju inte "Vill gärna ses igen" eller nåt sånt mer tydligt. Kanske att det var underförstått i hans sms att han vill ses igen, men på ett sätt vill man ändå få det mer i klartext, där det inte finns utrymme för en massa tolkningar för en överanalyserande brud som jag. Skickade ett svar under förmiddagen, där jag skrev att jag mest var nyfiken på om han ville ses igen, och inte nödvändigtvis spontant då det som sagt är en bit oss emellan. Och det hann gå över nio timmar innan jag äntligen fick ett svar. Han började till och med att be om ursäkt för att det dröjt (pluspoäng!), men han hade helt enkelt haft fullt upp idag. Men så skrev han också:

"Det vore trevligt att ses igen. Vad vill du hitta på?"

Hmm... tja... Hångla? Nä... det skrev jag förstås inte. (Även om jag, som ni säkert förstått vid det här laget, inte skulle tacka nej till att göra det med honom, haha...) Skickade iväg ett svar där jag föreslog lite olika alternativ, men frågade även honom om han själv hade några förslag. Något svar på det sms:et har jag ännu inte fått...

Loggade in på msn ikväll när jag kom hem, och han var inne. Vi började prata lite allmänt där, och jag hoppades på att han kanske skulle ta upp vår senaste sms-konversation och komma med sitt svar på msn istället. Men inte då. Vafan? Jag ville inte heller ta upp det, hade blivit lite av en menkomigendåfattarduinteattjagvillsestypnu-varning då. (Som om han inte redan fattat det...) Vid halv två var det dags för honom att gå och lägga sig. Ett kram-och-godnatt-meddelande, och han loggade ur. Så... jag får väl hålla mig till tåls och hoppas på ett svar från honom under morgondagen.

Men hur som helst så vet jag ju nu att HAN VILL SES IGEN! :D

Förresten... De förslag jag kom med till honom var bl.a. att kanske bowla och äta nåt, eller åka långfärdsskridskor, haha. Det sistnämnda skrev jag mest på skämt bara för att vi båda pratat om att vi skulle vilja testa det nån gång. Bio kändes inte som nåt roligt förslag. Jag vill ju lära känna karln, så nåt mer aktivt känns som ett bra alternativ på en andra dejt.

Kanske att nån som orkat läsa detta inlägg ända hit har nåt förslag på passande aktivitet?

Nåväl... Nu tar jag och följer Kalles exempel och går och lägger mig.

En chansning på halvfyllan.

Har precis kommit hem efter en pubkväll med trevligt sällskap. Dock ej av Kalle... :) Vi hade dock lite sms-kontakt under kvällen, och jag skrev vid ett tillfälle lite på skämt "Kommer du hit eller?" och sen en obligatorisk liten flirtande smiley. Men det kunde han ju av förklarliga skäl inte göra. Tolv mil emellan, och dessutom har han jobb imorrn.

Timmarna gick, och lite sådär lagom på lyset hann jag ju bli innan det var dags att runda av och bege sig hemåt. Och det är ju så att får man lite alkohol i blodomloppet så vågar man mer än man kanske vanligtvis brukar. Tänkte därför att jag skule höra med honom om han vill ses igen. Men eftersom jag ändå är lite mjäkig så blev det ett antal olika formuleringar i stil med "har du lust att ses igen? Vore kul..." och "skulle vara kul att ses igen. Nåt du har lust med?". Men mitt sällskap på puben tyckte jag var för mesig och utstrålade osäkerhet och dåligt självförtroende med dessa formuleringsalternativ. Så med deras hjälp det fick till slut bli:

"[...] Var som sagt kul att träffa dig, när ses vi igen? ;) Kram och gonatt!".

Pang på helt enkelt, utan några krussiduller. Lika bra att chansa! Och jag tycker inte det är att vara för "på" att fråga om han vill ses igen, eller har jag fel? Vi har ju liksom inte sagt nånting om det efter dejten i tisdags, så... Vore ju kul att veta lite vad han tänker. Dessvärre hann han nog sätta mobilen på ljudlös och lägga sig innan han såg sms:et. Eller så såg han det, men vet inte vad han ska svara än... Alternativt så vill han inte ses, och vet inte hur han ska lägga fram det på rätt sätt. Hej, vad positivt jag tänker! Eller kanske VILL han jättegärna ses igen, men vet inte hur han ska lägga fram det utan att, precis som jag själv inte heller vill, vara för "på". (Säääkert... så är det...)

Men nä. Han har nog bara inte sett det än. Så imorgon bitti när jag vaknar så blir det kul att kika på mobilen för att se om man fått nåt svar, och vad svaret i så fall är. (Hoppas!!)
Men det är ju så i livet - man måste våga chansa ibland. Våga satsa för att vinna, ni vet. Vill han inte ses så betyder det ju bara att det inte var menat, att han inte är min Mr. Right. Men det vore ju bara så kul om han faktiskt vill ses igen... Hoppas!

Varför så ond mot sig själv?

De senaste dagarna har det satts igång en tankeverksamhet uppe i mitt huvud. Det hela började väl egentligen efter dejten i tisdags. Vi hade ju lite sms-kontakt på vägen hem, Kalle och jag, och pratade en snabbis på msn när jag kom hem. Sen tänkte jag att jag skulle vara duktig och hålla mig till den där 3-dagars-regeln...

Som om jag klarade det.

Igår eftermiddag (ja men visst, jag lyckades hålla mig ända till eftermiddagen i alla fall..!) skickade jag ett alldeles oskyldigt sms till honom i "Hej, hur är läget idag?"-anda. Och när han inte svarat på över en timme så kommer ju överanalytiska- och tolkande jag fram och tänker:
"Han vill inte ha mer kontakt med mig... Han tyckte jag var hemsk på dejten... Jag är fuuuul! Buhu buhu..."
Bara för att han tidigare svarat inom loppet av högst en timme så tänkte jag ju på en gång att det var kört. Det gick både två, tre och fyra timmar... inte ett ljud. Vafan är grejen? tänkte jag. Är han inte det minsta intresserad så kan han väl ändå vara så pass ärlig och säga det bara. Vi har haft kontakt i 3 veckor, setts en gång. Jag dör inte av att höra det från honom. Bara ett "Jag är inte intresserad". Även om det vore trist, förstås. För det känns ju inte som att jag fått visa mitt riktiga jag än, för även om jag inte riktigt erkände det i tisdags så var jag ju rätt nervös ändå.. Tar ju ett tag innan man är sig själv helt och fullt.

MEN... (Äntligen ett "men" av positivt slag..!) Så efter ca 5 timmar så dimper det ner ett sms i mobilen. Och japp, det är från honom. Han hade bara haft en sjukt lång dag och grejer, och hade inte haft möjlighet att skriva tidigare. Han verkade precis som tidigare, och visade väl inga direkta tecken på att inte vilja fortsätta ha kontakt. (Sådär ja, så passade jag på att analysera lite extra igen.) Så... det kändes bra i alla fall. Jag var ändå på ett sätt inställd, tyvärr, på att inte få höra nåt från honom mer. Även om han inte kändes som den sortens kille, som bara ignorerar en för att han är ointresserad, så tänker en del av mig att han var alldeles för fin för att vilja ha mig.

Varför fan tänker man så??

Skitdumt ju. Jag har ju sagt det förut, att trots att jag varit singel så pass länge så ÄR det inget fel på mig. Men vissa dagar ifrågasätter man det själv också... "Vafan.... Nåt fel måste det ju vara på mig... eller?" Men nä, det är inte det! Ska genast slänga sånna där dumma tankar åt helvete och sluta vara ond mot mig själv.

Ett tag igår gick jag dock runt med sånna dumma och onödiga tankar, men de hann faktiskt försvinna redan innan jag fick sms-svaret av Kalle. Hur? Jo, genom att jag en halvtimme innan hans svar fick ett annat sms från en vän, och som gjorde mig så förbannat glad. Det är antagligen ett av de finaste sms jag nånsin fått, och platsar därför in i mappen "sparade meddelanden"... Ett sånt där sms man inte vill radera, ni vet. Läs själva:

"[...] Jag sa att du helt enkelt är en varm människa, inkännande på ett naturligt och osjälviskt sätt. Lycklig ska fan den man vara som får bilda familj med dig!"

Jag började grina. STORT TACK!!! Du anar inte vad det värmde!
Nu ska jag bara jobba på att försöka övertyga vissa andra nya bekantskaper om detta...

Och som sagt. Det ÄR inget fel på mig. Jag förtjänar att få ge och ta emot kärlek, precis som alla andra.

Hoppas..!

Så var dagen snart över... Och inte vilken dag som helst, utan dagen då jag var på en dejt! Och var ska jag börja?
Hmm... Kan ju börja med att säga att dejten i det stora hela var lyckad, tycker jag. ÄNTLIGEN EN NORMAL KILLE!

Vi skulle inte ses förrän vid 18 eftersom han jobbade, men jag åkte de 12 milen till hans stad lite tidigare och passade på att ha en väldigt trevlig och rolig eftermiddag med en vän. Vi hann både äta lunch, ta en halvlång promenad och en fika innan det var dags för mig att kila iväg och möta honom. Ok... han får heta... Kalle.

Vid 18-tiden begav jag mig mot platsen där vi skulle ses. Fick syn på en kille som jag först trodde var han. Tänkte "oj... är det SÅ han ser ut..? Han är ju inte 175-180 cm som han skrivit... Han är ju snarare 160. Jaja skitsamma..." innan jag faktiskt upptäckte att det inte var Kalle. Fick snart syn på honom, och han såg ju ut precis som på bilderna på dejtingsidan där vi träffats. SÅ SJUKT FIN! Han var till och med finare i verkligheten än på bilderna... Hans ögon och leende fick mitt hjärta att smälta snabbare än en snöflinga i Sahara... (Ooh, så vackört skrivet, va?) Han var välklädd, helt i min smak. Ledigt klädd men ändå med en touch av ordentlighet, och att kanske vilja göra ett gott intryck. (Kanske att han hade samma klädångest som jag hade?) Inget sånt här, alltså:
...även om det inte hade fått mig att tappa hakan sådär alldeles jättemycket, med tanke på att det känns som om jag redan upplevt det värsta i första-dejt-väg... Nä men, tummen upp för hans stil helt enkelt!

Vi traskade en liten bit och satte oss på ett mysigt litet fik. Han valde att äta lite och ta en kopp te, medan jag tog (ytterligare) en kopp kaffe. Och där satt vi i drygt en och en halv timme och pratade, innan vi var tvungna att lämna stället kl.20 då de stängde. Då var det 55 minuter kvar innan jag skulle behöva befinna mig på stationen för att ta tåget hem. "Vad gör vi nu då?" frågade han när vi gick från fiket. Haha den sjuka delen av mig ville bara säga "hånglar?" men... Nä, självklart/tyvärr (?) föreslog jag inte det. Det slutade i alla fall med att han gick med mig den 30 min långa promenaden till stationen, och vi fortsatte att prata hela vägen. Vid 20.40 var vi framme och våra vägar skulle skiljas åt. Jag skulle hem med tåget, och han skulle bege sig hem till sig. Vi tackade varann för en trevlig träff, och sa att det var kul att ses. Jag kände mig lite dum för en sekund som bara stod där och inte gjorde nåt... Stod typ med armarna hängandes längs sidorna, fast jag egentligen bara ville krama om honom. Men jag valde att inte göra det bara för att se om han möjligen skulle ta något initiativ. Och japp, det gjorde han! Han sträckte ut armarna för en kram och sa typ hej då, och att "vi hörs". Visst tackade jag ja till den inviten och kramade om honom. (Och tänkte i samma stund: Jävlar... inte nog med att du är sjukt söt. Du luktar ju himmelskt också..! Och även: Helvete... hur faan luktar JAG?!)

Vi har dock inte pratat något om att ses igen, men det är väl ganska uppenbart vid det här laget vad jag vill... Men eftersom jag är medveten om att jag har en tendens till att bli lite för "på", utan att vara desperat, så ska jag verkligen ge honom tid. Det här känns liksom inte som en kille man klantar bort genom att vara för... på. Det jag dock gjorde på tåget på vägen hem var at skicka ett oskyldigt sms till honom där jag bara skrev att jag hade det trevligt, och att det var kul att träffa honom. Önskade honom en bra kväll å så... Förväntade mig inget svar, och tänkte (via tips från A) sen avvakta i TRE DAGAR för att se om han skulle höra av sig. Men det tog inte mer än 5 min innan jag fick ett svar. Han skrev bl.a. att han också tyckte det var kul att träffa mig. Bra det i alla fall..! (Han hade ju lika gärna kunnat strunta i att svara...)

Det som liksom känns lite jobbigt nu är att jag verkligen inte har den blekaste aning om vad han tycker om mig. Om han överhuvudtaget vill ses igen, om han vill lära känna mig? Jag vet i och för sig inte heller om jag var särkilt tydlig med att visa mitt intresse för honom. Det som i alla fall var lite kul var att jag gjorde ett litet test när jag kom hem... Slog ganska omgående på datorn, och loggade in på msn. Såg att han var inloggad, men var fast besluten att inte skriva nåt till honom... bara för att se om han möjligen skulle skriva till mig. (Varför är man så fånig? Nåväl...) Det gick både 5 och 10 minuter... Inte ett ord. "Vafan... det är kört..." tänkte jag.

Men inte då! Till slut kom ett litet "Hej! Hemma nu? :)". Skittöntigt, men klart jag blev glad över det! Hade han inte velat skriva nåt till mig så hade han ju inte gjort det, menar jag... Vi pratade en kort stund innan det var dags för honom att gå och lägga sig. Och nu har väl jag en tendens till att övertolka allting också, men möjligen att han skrev/uttryckte sig lite kortare än han brukar. Men som sagt... jag är bra på att övertolka/misstolka. Så skitsamma om det möjligen var kortare. Huvudsaken är att han skrev.

Det jag i alla fall förstått efter idag är att Kalle inte har någon jättepositiv bild av kvinnor. Jag vet inte vad hans ex gjorde, men nånting är det uppenbarligen. Och det skulle ju vara otroligt kul om man fick chansen att bevisa för honom att det finns de kvinnor (ja, typ... jag) som kan vara riktigt bra, och få honom att må bra. Nu ska vi inte tänka alldeles för stora tankar kanske, men... Ja, det skulle i alla fall vara sjukt kul om han efter idag känner att jag är en tjej han vill lära känna närmare. Han är definitivt en kille jag är nyfiken på och vill lära känna närmare, och inte skulle tacka nej till att träffa igen - men då under mindre stressiga förhållanden, utan att man har en tågtid att passa. Kanske ses en helt ledig dag och hitta på nåt mer aktivt. Bowla eller biljarda för att sen hångla längst bak i biosalongen? Mjo, tack!

Så... To be continued, hoppas jag..!

By the way - han betalde för mitt kaffe!

Den eviga frågan är...

...vafaaan ska jag ha på mej?!

Dejtdags!

Jomen visst! Det blir en dejt imööra! Jag far till hans hemstad imorgon efter lunch och passar på att träffa lite andra kompisar jag har där innan det är dags för en fika på tu man hand fram emot kvällen, när han slutat jobbet.
Det är lite olika tankar som florerar i huvudet när man ska till att träffa en person för första gången... För det första så är det ju det här med nervositeten. Herregud... första gången jag skulle träffa en kille från nätet så var det fasen inte kul. Jag var illamående och sådär lagom asplövsdarrande innan. Vi hade haft kontakt på nätet ganska länge - säkert i 4-5 månader, innan vi sågs. Och kanske blir det värre på nervositetsfronten i och med att fler förväntningar hunnit byggas upp - från båda håll - under denna tid.

Men den trevlige kille jag ska träffa imorgon har jag ju bara haft kontakt med i 2-3 veckor. Och det känns annorlunda nu. Visst beror det väl delvis på att jag vid det här laget hunnit träffa en handfull killar från nätet. Men jag tror också att det beror på att vi inte haft kontakt så länge. Nu känns det inte som att förväntningarna (i alla fall inte från min sida) har hunnit byggas upp alls på samma sätt som tidigare. Men visst finns en viss nervositet ändå. Klart jag går och funderar över vad han ska tänka och tycka om mig.

En sak jag funderat på, som finns på majoriteten av de sidor jag är medlem på, är det här med ens kroppsbyggnad som man ska välja på sin presentation. På en av sidorna kan man till sin presentation välja om ens kropp är: smal, vältränad, normalbyggd, lite rund eller rundare. Ja... och eftersom jag inte är i närheten av att vara varken smal eller vältränad (eller normalbyggd, för all del...) så har jag valt det näst sist nämnda alternativet - lite rund. Men vad är lite rund/rundare? Kanske tycker de killar som jag träffat i verkliga livet att jag hör till den sista kategorin - rundare. Ok, man ska inte haka upp sig för mkt på sitt eget utseende kanske. (Och inte andras heller... även om jag tidigare erkänt att jag nog är rätt ytlig...) Det handlar ju så mycket om vad man utstrålar, förstås. Men samtidigt finns en liten oro hos mig att de byggt upp en bild av mig som inte överrensstämmer med verkligheten. MEN... (Inte för att jag kan förstå varför jag sitter här och förklarar och nästan ursäktar mig... skitsamma.) Jag tänker i alla fall så här... Så länge det finns folk som har en mycket större kroppshydda än jag själv så placerar jag mig i facket för de lite runda. Det hade väl kanske varit lite lättare om de ändrat de fina benämningarna till "överviktig" kontra "smällfet". Fast i och för sig... kanske att det finns de som betraktar mig som smällfet när jag själv skulle ha valt alternativet "överviktig".

Ok, så här illa ser jag inte ut. Jag lovar! Men det är det jag menar... I jämförelse med detta, och även de som är mindre än just denna kvinna (vilka nog är rätt många...) men som ändå är större än jag så måste väl jag bli en "lite rund".
(Haha det roligaste med den här bilden tycker jag ändå är att tjejens ögon är täckta... som om man ändå inte skulle känna igen henne?)

Ok, jag vet... jag har hakat upp mig för mycket vid mitt eget utseende. Inte bra. Men det är nåt jag alltid har gjort, och sånt lyser nog igenom mer än man tror. Så.. där har jag också en utmaning, i att försöka ändra min självbild. Hurra! Det gör man ju på en dag... Jag har liksom alltid gått och tänkt att nog ingen (normal) vill ha mig förrän jag bantat bort en del. Ja, om de inte är feeders eller fatadmirers, förstås. För en sån vill man ju leva med...

Nåväl, klockan börjar bli mycket och jag har en del att stå i imorrn innan det är dags att bege sig. Käka laxermedel hela morgonen och jogga de där rundorna som lyst med sin frånvaro den senaste tiden... de senaste... månaderna. Okej, läs "åren". Kanske att man går ner ett par hekto till imorgon kväll då i alla fall!

Wish me luck!

Dejtdags?

Ja, eventuellt är det det. Dejtdags! Imorgon, närmare bestämt. Sen jag skrev det förra inlägget här har jag nämligen fått kontakt med en skiiiiittrevlig kille! Han är ett år äldre än jag, och bor inte mer än typ 12 mil härifrån. Överkomligt, absolut.
Vi har alltså haft kontakt i 2-3 veckor nu. Vi träffades på en av dejtingsajterna, och jag kan säga att så fort jag såg hans bild(er) och läste hans presentation så kände jag bara:
Yes! SÅ ska det se ut!
Han ser så otroligt genomgo ut! Ingen macho, ingen tönt. Bara... söt, trevlig och go'! Fint leende, och finfina ögon.... Och så har vi en heeel del gemensamma egenskaper och intressen, även om vi sysslar med helt olika saker till vardags. Och när vi konverserar via msn eller sms så känns det som att vi "klickar" som man säger... Men det betyder ju inte att det kanske gör det när vi väl ses. Men det är klart man hoppas!

Vi har pratat lite om att ses imorgon och ta en fika i hans hemstad. Har inte hört nåt mer om det idag, så vi får väl se hur det blir... Jag vill ju inte vara för på heller. Han vet att jag vill ses, så det blir bara att jag framstår som en dryg och desperat brud om jag frågar honom om han ville ses imorrn. Det var han själv som föreslog just tisdag, så... Jag avvaktar lite och ser om han hör av sig under kvällen. Vore bara så kul om det blev av..! Och det vore för helt jävla underbart om det skulle klicka som f-n när vi ses.

Nåväl... En uppdatering kommer väl så småningom.

Nära kräk-upplevelse.

Ja, eftersom jag blivit mer aktiv igen i mitt sökande här på nätet efter den rätte så är jag ju mer inloggad nu än jag varit den sista tiden. Har ägnat den senaste timmen till att surfa runt på de tre sidorna jag är med i för att se om man möjligen hittar nån intressant kille/man med pojkvänspotential. Och ja, jag har sagt det förr... Jag är rätt ytlig när allt kommer omkring. För det första så bryr jag mig inte direkt om att besöka presentationssidor där killen/mannen i fråga inte ens har en presentationsbild. Och har han väl en bild som jag inte finner det minsta tilldragande så går jag vidare helt enkelt, oftast utan att ens läsa presentationen. Och jag tror knappast att jag är den enda som gör på det viset. Hur som haver...

På två av de tre sidorna jag är med i så kan man se i en lista, intill ens egen presentationssida, vilka som är inloggade. Och för man muspekaren över namnen så dyker det även upp en bild på dem, var och en. Så jag satt här och letade runt lite, och klickade till på ett namn som jag tyckte lät intressant. Jag hann precis se bilden innan jag hamnade på hans presentationssida, och ångrade snabbt att jag någonsin klickade... Hulkningarna var skrämmande nära att bli till en kastspya á la Eva Nazemson i nattliv, men mitt asgarv över de minnen jag har av honom tog överhanden, tack och lov. Vem det var? Tja... Det var "Niklas". Han med snasen som bara "råkade" halka ut ur gylfen helt hux flux på vår första (och enda) dejt. INTE ok. Störd kille. Men det gjorde mig ändå rätt glad över att han inte hittat nån än. Kanske inte är så konstigt i och för sig, med tanke på vilka metoder han verkar använda... Lite jobbigt kändes det ju dock över det faktum att han då med en gång ser vem som besöker hans sida, och därmed besökte min. Och kände väl säkert igen min bild också, och tänkte väl som jag tänkte om honom: "Rätt åt henne att hon fortfarande är singel"... Han tyckte väl inte att jag var schysst som körde iväg honom efter hans lilla (hårda) överraskning.

Nä, jag tar och kikar lite till på sidorna innan det är dags att lägga sig - ensam, som vanligt. Men det ska banne mig bli ändring på det!

Det börjar ju bra.

Innan det är dags att gå att lägga sig för natten nu så loggade jag nyss in på den där GRATIS DEJTINGSIDAN för att kika om nåt hänt där sen jag blev medlem. Och guess what - ett mail låg där och väntade i min inkorg! Och tänka sig att jag inte ens behövde betala några som helst pengar för att kunna läsa det. Men... jag hade lika gärna kunnat vara utan det. Nåväl. Det började ju snällt på alla sätt och vis, men sen blev det bara ett typiskt "nejtackjagkännerknappastförattdejtadig-mail":

Ska man tända på/bli smickrad av sånt? Funkar inte på mig i alla fall.
Sorry hörru, men min dejt nummer 6 blir du då inte.

Bara 49 kvar då...

Har suttit här och läst några så kallade "solskenshistorier" skrivet av folk som träffat käreken på nätet. Men måtte det gå fortare än så här för min del innan jag hittar den jag söker:

Dejt 54?! Ja tack, ett "Lycka till!" var nog just vad jag behövde få just nu. Vad har jag gett mig in på med min utmaning?! Haha... Jaja. Bara å gör't, som man säger. I mina dagar som internetdejterska så har jag hittills varit på dejter med totalt 5 olika killar, där jag träffade den första sommaren 2006 och den sista våren 2008. Bra. Fem dejter på knappt två år. Då har jag bara 49 att avverka nu på knappt fyra månader. Woho! Bara att sätta fart...

Utmaning!

Ja men visst... Den finns ju! Dejtingsidan som är alldeles gratis, och där man kan använda ALLA FUNKTIONER utan att behöva betala nåt! Ok, det kanske inte var nytt för så många. Men för mig var det det. Men inte längre! (Frågan är väl kanske varför fan jag inte hittat den här sidan tidigare... Kanske hade jag haft både man, barn, villa, volvo och vovve vid det här laget då...) Men självklart blev jag medlem på en gång, får se vad den har att erbjuda! Och detta gav mig en ny glöd och inspiration, som jag rätt länge gått och varit utan nu...

Jag skrev i det förra inlägget att det skulle bli ändring på vissa fronter... Internetdejtings- och bloggfronten typ. Och det menar jag också. Från och med nu ska jag lägga manken till, och verkligen gå in för att hitta HAN med stort H, den kille/man som är rätt för just MIG! Som singel går jag nästan in i en depression varje vår, då vårkänslorna flödar och kroppen och sinnet bara skriker efter närhet och kärlek. Jag vet, det låter så sjukt klyschigt. Men det är ju så! Varje vår är det som att alla turturduvor som varit i nån slags dvala får nytt liv och beger sig ut på stadens gator och torg. Överallt. Hand i hand går de, och ser så där äckligt nykära ut - precis som jag också vill se ut! Men nä, jag går bara omkring med mitt alterego som sällskap.

Men som sagt, den här våren ska det bli ändring på det! Jag slänger härmed jantelagen åt h-vete och satsar på att finna Mr.Right! (Eller i alla fall nån som duger helt ok under tiden, tills jag hittar honom...) Jag ska gå inför att visa grabbarna där ute vilken jäkla toppenpingla de har här! Vill väl egentligen inte sätta nån tidspress på det hela. Men det gör det ju lite roligare på nåt sätt. Så... Tja, jag ska satsa på att ha funnit mig en riktig toppengrabb till pojkvän innan maj månad är slut! En utmaning av rang, men jag ger den gladeligen ett försök!

Nu jävlar, det är fanimej på tiden.

Pilsk? Kärlekskrank? JAG?!

Okontaktbar.

Det här var väl kanske inte riktigt tanken med det hela när jag skapade den här bloggen - att jag skulle vara så förbannat dålig på att uppdatera. En och en halv månad har gått sen sist, och jag vet väl egentligen inte vad det beror på. Man hade väl kunnat hoppas på att det berott på att jag haft FULLT UPP MED NYA KÄRLEKEN eller nåt sånt trevligt. Men nä. Så kul ska vi inte ha det. Kan väl säga att det varit lika dött här som på kärleksfronten. Ok, det har visserligen varit fullt upp för mig den senaste tiden, men inte med nåt annat än flytt och nytt jobb. Men vid datorn sitter man ju rätt mycket ändå, så uppdateringsmöjligheter har ju ändå funnits...

Men jag tror helt enkelt att jag haft en liten blogg- och internetdejtingssvacka. Från att ha loggat in säkert 5-6 gånger per dag på de två dejtingsidorna jag är med i, så är jag numera inloggad en gång i veckan. Astrist. Här krävs en ändring!

En av sidorna jag än så länge är medlem på kräver att man betalar en summa för att kunna skicka meddelanden, samt kunna läsa de meddelanden man får. Den andra sidan kräver att man betalar för att bl.a. kunna se vilka som har besökt ens sida. Dock kan man skriva till varandra där, och läsa allt som skickas, utan att behöva betala nånting. Men hela den här betalningsgrejen är egentligen nåt jag tycker är lite fel. Jag efterlyser härmed en dejtingsida där man kan använda ALLA funktioner utan att behöva betala ett korvöre. Jag menar, om det här med betalningen ska avgöra om man får kontakt med Mr./Mrs. Right (eller överhuvudtaget kontakt med nån alls) eller inte så blir det ju till en jävla klassfråga om man ska finna kärleken på en dejtingsida eller inte. Visst förstår jag att skaparna till dessa populära sidor måste få in pengar för att kunna hålla sidan igång. Men 199 spänn för en månad?! För att kunna läsa resp. skicka brev? Till saken hör ju också att man absolut INTE får skriva sin mailadress på sin presentationssida... Då blir man avstängd. Hade man fått göra det så hade det ju sett lite annorlunda ut.

Har man dock tur så kanske det är nån snubbe som skriver till en, och som betalat ännu mer - 249 kronor för en månad - och DÅ kan man faktiskt BÅDE läsa det han skrivit till en OCH svara på det. Men student som jag varit under en längre tid så har jag knappast haft råd att betala några sånna summor. En av sidorna hade i och för sig ett erbjudande i höstas, vilket innebar att man fick 3 månaders "VIP-medlemskap" (VIP i detta sammanhang=Very Internetdejtingsugen Person?) för 159 spänn eller nåt. Och ja, då hakade jag faktiskt på. (Man känner sig gärna lite rik för en stund när man precis fått det fantastiskt generösa studiemedlet på 5600 kronor, tills man kommer på att det ändå ska räcka till hyra, räkningar, mat, kurslitteratur, you name it, under en månads tid. Bra, lite av det tar vi och satsar på internetdejtandet istället!) Nåväl, de tre månaderna av kontakt med både trevliga och mindre trevliga killar/män är nu över för mig. Jag måste betala på nytt nu för att kunna skriva/läsa meddelanden igen. Och för tillfället är jag inte jättesugen på att betala för det.

Kanske att sidorna istället kunde ta en medlemsavgift på, vad vet jag... 39 eller 49 spänn i månaden från samtliga. För att man ens ska kunna bli medlem på sidan, menar jag. Tror fler skulle nappa på det, än att betala 199 eller 249 kronor i månaden. Samtliga medlemmar betalar = fantastiskt bra förutsättningar för att kärleken ska spira på nätet. Alla kan kontakta alla - toppen! Som det är nu kanske 40% (haha, har egentligen ingen aning men... skitsamma, fortsätt gärna att läsa ändå...) är betalande och de kan alltså bara kontakta varann (om man inte råkar vara rik och kan betala den högre månadsavgiften och då kunna kontakta alla, och de kan svara). Resten är som jag - ickebetalande och därmed okontaktbara.

Skitsamma. Fan vilket pladder det här blev. Men rätt skönt att få ur sig lite, men det kanske beror på att jag har lite skrivande att ta igen... Är det nån överhuvudtaget som fattar vad jag menar med ovanstående tankar? Håller nån ens med?

Visst, jag borde väl kanske prova andra communities också, som kanske inte är inriktade på just dejting. Kom gärna med förslag, för jag har inte så stor koll på den fronten. Vet inte riktigt vilka sidor som finns. Och jag är för trött just nu för att orka googla.

Med hopp om förbättring på dejting-, kärleks- och blogguppdateringsfronten från och med nu.

Natters...