Tack för tipsen!

Ja men visst, har fått ett par tips på vad Kalle och jag sulle kunna göra på en andra dejt. Boule och biljard är aktiviteterna som kommit på förslag. Boule är väl kanske inte vad jag skulle valt i första hand, men vafan. Why not, liksom? Och kan man dessutom dricka och äta lite gott under tiden så kan det väl inte bli så mkt annat än trevligt? Men ok, jag erkänner. Min första spontana tanke var "Boule? Jadå, om jag skulle på dejt med en pensionär, kanske..." Men jag har gått och tänkt på det i både två, sju och 60 minuter nu, och har liksom vant mig vid tanken.

Men det där med biljard måste jag säga lockar mig mer. Och där har vi ju fördelen att jag kan spela lite sämre än jag egentligen skulle behöva, och passa på att be om lite hjälp... Typ såhär:

Toppen! Som upplagt för lite hångel mitt på bordet sen..! Det får nog bli så, jag väljer biljarden före boulen på vår andra dejt.
Fast i och för sig... Jag hittade nåt som faktiskt skulle kunna funka sen inför tredje dejten:


Nakenboule!

Vad göra?

Vaknade sådär lagom sent imorse och gjorde precis som väntat - kikade mobilen det första jag gjorde. Trots att jag för en gångs skull inte hade den på ljudlös under natten så hade jag i utan att ha vaknat till det minsta fått ett sms. (Och då har jag en ganska frenetisk sms-signal.) Fy, nervositeten var ett faktum när jag såg att avsändaren var Kalle. Vad skulle han månne svara på mitt sms från igår kväll? Jo, pass på, här kommer det:

"[...] Att ses spontant blir ju en smula knivigt eftersom det är en liten bit mellan ... (hans hemstad) och ... (min hemstad) ;) Det är lite synd! Kräver lite mer planering. [...]"

Jag blev förstås glad över att han inte skrev nåt i stil med "Det var trevligt att träffa dig, men jag känner nog att..." och nånting om att han inte är intresserad. Men samtidigt så skrev han ju inte "Vill gärna ses igen" eller nåt sånt mer tydligt. Kanske att det var underförstått i hans sms att han vill ses igen, men på ett sätt vill man ändå få det mer i klartext, där det inte finns utrymme för en massa tolkningar för en överanalyserande brud som jag. Skickade ett svar under förmiddagen, där jag skrev att jag mest var nyfiken på om han ville ses igen, och inte nödvändigtvis spontant då det som sagt är en bit oss emellan. Och det hann gå över nio timmar innan jag äntligen fick ett svar. Han började till och med att be om ursäkt för att det dröjt (pluspoäng!), men han hade helt enkelt haft fullt upp idag. Men så skrev han också:

"Det vore trevligt att ses igen. Vad vill du hitta på?"

Hmm... tja... Hångla? Nä... det skrev jag förstås inte. (Även om jag, som ni säkert förstått vid det här laget, inte skulle tacka nej till att göra det med honom, haha...) Skickade iväg ett svar där jag föreslog lite olika alternativ, men frågade även honom om han själv hade några förslag. Något svar på det sms:et har jag ännu inte fått...

Loggade in på msn ikväll när jag kom hem, och han var inne. Vi började prata lite allmänt där, och jag hoppades på att han kanske skulle ta upp vår senaste sms-konversation och komma med sitt svar på msn istället. Men inte då. Vafan? Jag ville inte heller ta upp det, hade blivit lite av en menkomigendåfattarduinteattjagvillsestypnu-varning då. (Som om han inte redan fattat det...) Vid halv två var det dags för honom att gå och lägga sig. Ett kram-och-godnatt-meddelande, och han loggade ur. Så... jag får väl hålla mig till tåls och hoppas på ett svar från honom under morgondagen.

Men hur som helst så vet jag ju nu att HAN VILL SES IGEN! :D

Förresten... De förslag jag kom med till honom var bl.a. att kanske bowla och äta nåt, eller åka långfärdsskridskor, haha. Det sistnämnda skrev jag mest på skämt bara för att vi båda pratat om att vi skulle vilja testa det nån gång. Bio kändes inte som nåt roligt förslag. Jag vill ju lära känna karln, så nåt mer aktivt känns som ett bra alternativ på en andra dejt.

Kanske att nån som orkat läsa detta inlägg ända hit har nåt förslag på passande aktivitet?

Nåväl... Nu tar jag och följer Kalles exempel och går och lägger mig.

En chansning på halvfyllan.

Har precis kommit hem efter en pubkväll med trevligt sällskap. Dock ej av Kalle... :) Vi hade dock lite sms-kontakt under kvällen, och jag skrev vid ett tillfälle lite på skämt "Kommer du hit eller?" och sen en obligatorisk liten flirtande smiley. Men det kunde han ju av förklarliga skäl inte göra. Tolv mil emellan, och dessutom har han jobb imorrn.

Timmarna gick, och lite sådär lagom på lyset hann jag ju bli innan det var dags att runda av och bege sig hemåt. Och det är ju så att får man lite alkohol i blodomloppet så vågar man mer än man kanske vanligtvis brukar. Tänkte därför att jag skule höra med honom om han vill ses igen. Men eftersom jag ändå är lite mjäkig så blev det ett antal olika formuleringar i stil med "har du lust att ses igen? Vore kul..." och "skulle vara kul att ses igen. Nåt du har lust med?". Men mitt sällskap på puben tyckte jag var för mesig och utstrålade osäkerhet och dåligt självförtroende med dessa formuleringsalternativ. Så med deras hjälp det fick till slut bli:

"[...] Var som sagt kul att träffa dig, när ses vi igen? ;) Kram och gonatt!".

Pang på helt enkelt, utan några krussiduller. Lika bra att chansa! Och jag tycker inte det är att vara för "på" att fråga om han vill ses igen, eller har jag fel? Vi har ju liksom inte sagt nånting om det efter dejten i tisdags, så... Vore ju kul att veta lite vad han tänker. Dessvärre hann han nog sätta mobilen på ljudlös och lägga sig innan han såg sms:et. Eller så såg han det, men vet inte vad han ska svara än... Alternativt så vill han inte ses, och vet inte hur han ska lägga fram det på rätt sätt. Hej, vad positivt jag tänker! Eller kanske VILL han jättegärna ses igen, men vet inte hur han ska lägga fram det utan att, precis som jag själv inte heller vill, vara för "på". (Säääkert... så är det...)

Men nä. Han har nog bara inte sett det än. Så imorgon bitti när jag vaknar så blir det kul att kika på mobilen för att se om man fått nåt svar, och vad svaret i så fall är. (Hoppas!!)
Men det är ju så i livet - man måste våga chansa ibland. Våga satsa för att vinna, ni vet. Vill han inte ses så betyder det ju bara att det inte var menat, att han inte är min Mr. Right. Men det vore ju bara så kul om han faktiskt vill ses igen... Hoppas!

Varför så ond mot sig själv?

De senaste dagarna har det satts igång en tankeverksamhet uppe i mitt huvud. Det hela började väl egentligen efter dejten i tisdags. Vi hade ju lite sms-kontakt på vägen hem, Kalle och jag, och pratade en snabbis på msn när jag kom hem. Sen tänkte jag att jag skulle vara duktig och hålla mig till den där 3-dagars-regeln...

Som om jag klarade det.

Igår eftermiddag (ja men visst, jag lyckades hålla mig ända till eftermiddagen i alla fall..!) skickade jag ett alldeles oskyldigt sms till honom i "Hej, hur är läget idag?"-anda. Och när han inte svarat på över en timme så kommer ju överanalytiska- och tolkande jag fram och tänker:
"Han vill inte ha mer kontakt med mig... Han tyckte jag var hemsk på dejten... Jag är fuuuul! Buhu buhu..."
Bara för att han tidigare svarat inom loppet av högst en timme så tänkte jag ju på en gång att det var kört. Det gick både två, tre och fyra timmar... inte ett ljud. Vafan är grejen? tänkte jag. Är han inte det minsta intresserad så kan han väl ändå vara så pass ärlig och säga det bara. Vi har haft kontakt i 3 veckor, setts en gång. Jag dör inte av att höra det från honom. Bara ett "Jag är inte intresserad". Även om det vore trist, förstås. För det känns ju inte som att jag fått visa mitt riktiga jag än, för även om jag inte riktigt erkände det i tisdags så var jag ju rätt nervös ändå.. Tar ju ett tag innan man är sig själv helt och fullt.

MEN... (Äntligen ett "men" av positivt slag..!) Så efter ca 5 timmar så dimper det ner ett sms i mobilen. Och japp, det är från honom. Han hade bara haft en sjukt lång dag och grejer, och hade inte haft möjlighet att skriva tidigare. Han verkade precis som tidigare, och visade väl inga direkta tecken på att inte vilja fortsätta ha kontakt. (Sådär ja, så passade jag på att analysera lite extra igen.) Så... det kändes bra i alla fall. Jag var ändå på ett sätt inställd, tyvärr, på att inte få höra nåt från honom mer. Även om han inte kändes som den sortens kille, som bara ignorerar en för att han är ointresserad, så tänker en del av mig att han var alldeles för fin för att vilja ha mig.

Varför fan tänker man så??

Skitdumt ju. Jag har ju sagt det förut, att trots att jag varit singel så pass länge så ÄR det inget fel på mig. Men vissa dagar ifrågasätter man det själv också... "Vafan.... Nåt fel måste det ju vara på mig... eller?" Men nä, det är inte det! Ska genast slänga sånna där dumma tankar åt helvete och sluta vara ond mot mig själv.

Ett tag igår gick jag dock runt med sånna dumma och onödiga tankar, men de hann faktiskt försvinna redan innan jag fick sms-svaret av Kalle. Hur? Jo, genom att jag en halvtimme innan hans svar fick ett annat sms från en vän, och som gjorde mig så förbannat glad. Det är antagligen ett av de finaste sms jag nånsin fått, och platsar därför in i mappen "sparade meddelanden"... Ett sånt där sms man inte vill radera, ni vet. Läs själva:

"[...] Jag sa att du helt enkelt är en varm människa, inkännande på ett naturligt och osjälviskt sätt. Lycklig ska fan den man vara som får bilda familj med dig!"

Jag började grina. STORT TACK!!! Du anar inte vad det värmde!
Nu ska jag bara jobba på att försöka övertyga vissa andra nya bekantskaper om detta...

Och som sagt. Det ÄR inget fel på mig. Jag förtjänar att få ge och ta emot kärlek, precis som alla andra.

Hoppas..!

Så var dagen snart över... Och inte vilken dag som helst, utan dagen då jag var på en dejt! Och var ska jag börja?
Hmm... Kan ju börja med att säga att dejten i det stora hela var lyckad, tycker jag. ÄNTLIGEN EN NORMAL KILLE!

Vi skulle inte ses förrän vid 18 eftersom han jobbade, men jag åkte de 12 milen till hans stad lite tidigare och passade på att ha en väldigt trevlig och rolig eftermiddag med en vän. Vi hann både äta lunch, ta en halvlång promenad och en fika innan det var dags för mig att kila iväg och möta honom. Ok... han får heta... Kalle.

Vid 18-tiden begav jag mig mot platsen där vi skulle ses. Fick syn på en kille som jag först trodde var han. Tänkte "oj... är det SÅ han ser ut..? Han är ju inte 175-180 cm som han skrivit... Han är ju snarare 160. Jaja skitsamma..." innan jag faktiskt upptäckte att det inte var Kalle. Fick snart syn på honom, och han såg ju ut precis som på bilderna på dejtingsidan där vi träffats. SÅ SJUKT FIN! Han var till och med finare i verkligheten än på bilderna... Hans ögon och leende fick mitt hjärta att smälta snabbare än en snöflinga i Sahara... (Ooh, så vackört skrivet, va?) Han var välklädd, helt i min smak. Ledigt klädd men ändå med en touch av ordentlighet, och att kanske vilja göra ett gott intryck. (Kanske att han hade samma klädångest som jag hade?) Inget sånt här, alltså:
...även om det inte hade fått mig att tappa hakan sådär alldeles jättemycket, med tanke på att det känns som om jag redan upplevt det värsta i första-dejt-väg... Nä men, tummen upp för hans stil helt enkelt!

Vi traskade en liten bit och satte oss på ett mysigt litet fik. Han valde att äta lite och ta en kopp te, medan jag tog (ytterligare) en kopp kaffe. Och där satt vi i drygt en och en halv timme och pratade, innan vi var tvungna att lämna stället kl.20 då de stängde. Då var det 55 minuter kvar innan jag skulle behöva befinna mig på stationen för att ta tåget hem. "Vad gör vi nu då?" frågade han när vi gick från fiket. Haha den sjuka delen av mig ville bara säga "hånglar?" men... Nä, självklart/tyvärr (?) föreslog jag inte det. Det slutade i alla fall med att han gick med mig den 30 min långa promenaden till stationen, och vi fortsatte att prata hela vägen. Vid 20.40 var vi framme och våra vägar skulle skiljas åt. Jag skulle hem med tåget, och han skulle bege sig hem till sig. Vi tackade varann för en trevlig träff, och sa att det var kul att ses. Jag kände mig lite dum för en sekund som bara stod där och inte gjorde nåt... Stod typ med armarna hängandes längs sidorna, fast jag egentligen bara ville krama om honom. Men jag valde att inte göra det bara för att se om han möjligen skulle ta något initiativ. Och japp, det gjorde han! Han sträckte ut armarna för en kram och sa typ hej då, och att "vi hörs". Visst tackade jag ja till den inviten och kramade om honom. (Och tänkte i samma stund: Jävlar... inte nog med att du är sjukt söt. Du luktar ju himmelskt också..! Och även: Helvete... hur faan luktar JAG?!)

Vi har dock inte pratat något om att ses igen, men det är väl ganska uppenbart vid det här laget vad jag vill... Men eftersom jag är medveten om att jag har en tendens till att bli lite för "på", utan att vara desperat, så ska jag verkligen ge honom tid. Det här känns liksom inte som en kille man klantar bort genom att vara för... på. Det jag dock gjorde på tåget på vägen hem var at skicka ett oskyldigt sms till honom där jag bara skrev att jag hade det trevligt, och att det var kul att träffa honom. Önskade honom en bra kväll å så... Förväntade mig inget svar, och tänkte (via tips från A) sen avvakta i TRE DAGAR för att se om han skulle höra av sig. Men det tog inte mer än 5 min innan jag fick ett svar. Han skrev bl.a. att han också tyckte det var kul att träffa mig. Bra det i alla fall..! (Han hade ju lika gärna kunnat strunta i att svara...)

Det som liksom känns lite jobbigt nu är att jag verkligen inte har den blekaste aning om vad han tycker om mig. Om han överhuvudtaget vill ses igen, om han vill lära känna mig? Jag vet i och för sig inte heller om jag var särkilt tydlig med att visa mitt intresse för honom. Det som i alla fall var lite kul var att jag gjorde ett litet test när jag kom hem... Slog ganska omgående på datorn, och loggade in på msn. Såg att han var inloggad, men var fast besluten att inte skriva nåt till honom... bara för att se om han möjligen skulle skriva till mig. (Varför är man så fånig? Nåväl...) Det gick både 5 och 10 minuter... Inte ett ord. "Vafan... det är kört..." tänkte jag.

Men inte då! Till slut kom ett litet "Hej! Hemma nu? :)". Skittöntigt, men klart jag blev glad över det! Hade han inte velat skriva nåt till mig så hade han ju inte gjort det, menar jag... Vi pratade en kort stund innan det var dags för honom att gå och lägga sig. Och nu har väl jag en tendens till att övertolka allting också, men möjligen att han skrev/uttryckte sig lite kortare än han brukar. Men som sagt... jag är bra på att övertolka/misstolka. Så skitsamma om det möjligen var kortare. Huvudsaken är att han skrev.

Det jag i alla fall förstått efter idag är att Kalle inte har någon jättepositiv bild av kvinnor. Jag vet inte vad hans ex gjorde, men nånting är det uppenbarligen. Och det skulle ju vara otroligt kul om man fick chansen att bevisa för honom att det finns de kvinnor (ja, typ... jag) som kan vara riktigt bra, och få honom att må bra. Nu ska vi inte tänka alldeles för stora tankar kanske, men... Ja, det skulle i alla fall vara sjukt kul om han efter idag känner att jag är en tjej han vill lära känna närmare. Han är definitivt en kille jag är nyfiken på och vill lära känna närmare, och inte skulle tacka nej till att träffa igen - men då under mindre stressiga förhållanden, utan att man har en tågtid att passa. Kanske ses en helt ledig dag och hitta på nåt mer aktivt. Bowla eller biljarda för att sen hångla längst bak i biosalongen? Mjo, tack!

Så... To be continued, hoppas jag..!

By the way - han betalde för mitt kaffe!

Den eviga frågan är...

...vafaaan ska jag ha på mej?!

Dejtdags!

Jomen visst! Det blir en dejt imööra! Jag far till hans hemstad imorgon efter lunch och passar på att träffa lite andra kompisar jag har där innan det är dags för en fika på tu man hand fram emot kvällen, när han slutat jobbet.
Det är lite olika tankar som florerar i huvudet när man ska till att träffa en person för första gången... För det första så är det ju det här med nervositeten. Herregud... första gången jag skulle träffa en kille från nätet så var det fasen inte kul. Jag var illamående och sådär lagom asplövsdarrande innan. Vi hade haft kontakt på nätet ganska länge - säkert i 4-5 månader, innan vi sågs. Och kanske blir det värre på nervositetsfronten i och med att fler förväntningar hunnit byggas upp - från båda håll - under denna tid.

Men den trevlige kille jag ska träffa imorgon har jag ju bara haft kontakt med i 2-3 veckor. Och det känns annorlunda nu. Visst beror det väl delvis på att jag vid det här laget hunnit träffa en handfull killar från nätet. Men jag tror också att det beror på att vi inte haft kontakt så länge. Nu känns det inte som att förväntningarna (i alla fall inte från min sida) har hunnit byggas upp alls på samma sätt som tidigare. Men visst finns en viss nervositet ändå. Klart jag går och funderar över vad han ska tänka och tycka om mig.

En sak jag funderat på, som finns på majoriteten av de sidor jag är medlem på, är det här med ens kroppsbyggnad som man ska välja på sin presentation. På en av sidorna kan man till sin presentation välja om ens kropp är: smal, vältränad, normalbyggd, lite rund eller rundare. Ja... och eftersom jag inte är i närheten av att vara varken smal eller vältränad (eller normalbyggd, för all del...) så har jag valt det näst sist nämnda alternativet - lite rund. Men vad är lite rund/rundare? Kanske tycker de killar som jag träffat i verkliga livet att jag hör till den sista kategorin - rundare. Ok, man ska inte haka upp sig för mkt på sitt eget utseende kanske. (Och inte andras heller... även om jag tidigare erkänt att jag nog är rätt ytlig...) Det handlar ju så mycket om vad man utstrålar, förstås. Men samtidigt finns en liten oro hos mig att de byggt upp en bild av mig som inte överrensstämmer med verkligheten. MEN... (Inte för att jag kan förstå varför jag sitter här och förklarar och nästan ursäktar mig... skitsamma.) Jag tänker i alla fall så här... Så länge det finns folk som har en mycket större kroppshydda än jag själv så placerar jag mig i facket för de lite runda. Det hade väl kanske varit lite lättare om de ändrat de fina benämningarna till "överviktig" kontra "smällfet". Fast i och för sig... kanske att det finns de som betraktar mig som smällfet när jag själv skulle ha valt alternativet "överviktig".

Ok, så här illa ser jag inte ut. Jag lovar! Men det är det jag menar... I jämförelse med detta, och även de som är mindre än just denna kvinna (vilka nog är rätt många...) men som ändå är större än jag så måste väl jag bli en "lite rund".
(Haha det roligaste med den här bilden tycker jag ändå är att tjejens ögon är täckta... som om man ändå inte skulle känna igen henne?)

Ok, jag vet... jag har hakat upp mig för mycket vid mitt eget utseende. Inte bra. Men det är nåt jag alltid har gjort, och sånt lyser nog igenom mer än man tror. Så.. där har jag också en utmaning, i att försöka ändra min självbild. Hurra! Det gör man ju på en dag... Jag har liksom alltid gått och tänkt att nog ingen (normal) vill ha mig förrän jag bantat bort en del. Ja, om de inte är feeders eller fatadmirers, förstås. För en sån vill man ju leva med...

Nåväl, klockan börjar bli mycket och jag har en del att stå i imorrn innan det är dags att bege sig. Käka laxermedel hela morgonen och jogga de där rundorna som lyst med sin frånvaro den senaste tiden... de senaste... månaderna. Okej, läs "åren". Kanske att man går ner ett par hekto till imorgon kväll då i alla fall!

Wish me luck!

Dejtdags?

Ja, eventuellt är det det. Dejtdags! Imorgon, närmare bestämt. Sen jag skrev det förra inlägget här har jag nämligen fått kontakt med en skiiiiittrevlig kille! Han är ett år äldre än jag, och bor inte mer än typ 12 mil härifrån. Överkomligt, absolut.
Vi har alltså haft kontakt i 2-3 veckor nu. Vi träffades på en av dejtingsajterna, och jag kan säga att så fort jag såg hans bild(er) och läste hans presentation så kände jag bara:
Yes! SÅ ska det se ut!
Han ser så otroligt genomgo ut! Ingen macho, ingen tönt. Bara... söt, trevlig och go'! Fint leende, och finfina ögon.... Och så har vi en heeel del gemensamma egenskaper och intressen, även om vi sysslar med helt olika saker till vardags. Och när vi konverserar via msn eller sms så känns det som att vi "klickar" som man säger... Men det betyder ju inte att det kanske gör det när vi väl ses. Men det är klart man hoppas!

Vi har pratat lite om att ses imorgon och ta en fika i hans hemstad. Har inte hört nåt mer om det idag, så vi får väl se hur det blir... Jag vill ju inte vara för på heller. Han vet att jag vill ses, så det blir bara att jag framstår som en dryg och desperat brud om jag frågar honom om han ville ses imorrn. Det var han själv som föreslog just tisdag, så... Jag avvaktar lite och ser om han hör av sig under kvällen. Vore bara så kul om det blev av..! Och det vore för helt jävla underbart om det skulle klicka som f-n när vi ses.

Nåväl... En uppdatering kommer väl så småningom.

Nära kräk-upplevelse.

Ja, eftersom jag blivit mer aktiv igen i mitt sökande här på nätet efter den rätte så är jag ju mer inloggad nu än jag varit den sista tiden. Har ägnat den senaste timmen till att surfa runt på de tre sidorna jag är med i för att se om man möjligen hittar nån intressant kille/man med pojkvänspotential. Och ja, jag har sagt det förr... Jag är rätt ytlig när allt kommer omkring. För det första så bryr jag mig inte direkt om att besöka presentationssidor där killen/mannen i fråga inte ens har en presentationsbild. Och har han väl en bild som jag inte finner det minsta tilldragande så går jag vidare helt enkelt, oftast utan att ens läsa presentationen. Och jag tror knappast att jag är den enda som gör på det viset. Hur som haver...

På två av de tre sidorna jag är med i så kan man se i en lista, intill ens egen presentationssida, vilka som är inloggade. Och för man muspekaren över namnen så dyker det även upp en bild på dem, var och en. Så jag satt här och letade runt lite, och klickade till på ett namn som jag tyckte lät intressant. Jag hann precis se bilden innan jag hamnade på hans presentationssida, och ångrade snabbt att jag någonsin klickade... Hulkningarna var skrämmande nära att bli till en kastspya á la Eva Nazemson i nattliv, men mitt asgarv över de minnen jag har av honom tog överhanden, tack och lov. Vem det var? Tja... Det var "Niklas". Han med snasen som bara "råkade" halka ut ur gylfen helt hux flux på vår första (och enda) dejt. INTE ok. Störd kille. Men det gjorde mig ändå rätt glad över att han inte hittat nån än. Kanske inte är så konstigt i och för sig, med tanke på vilka metoder han verkar använda... Lite jobbigt kändes det ju dock över det faktum att han då med en gång ser vem som besöker hans sida, och därmed besökte min. Och kände väl säkert igen min bild också, och tänkte väl som jag tänkte om honom: "Rätt åt henne att hon fortfarande är singel"... Han tyckte väl inte att jag var schysst som körde iväg honom efter hans lilla (hårda) överraskning.

Nä, jag tar och kikar lite till på sidorna innan det är dags att lägga sig - ensam, som vanligt. Men det ska banne mig bli ändring på det!

Det börjar ju bra.

Innan det är dags att gå att lägga sig för natten nu så loggade jag nyss in på den där GRATIS DEJTINGSIDAN för att kika om nåt hänt där sen jag blev medlem. Och guess what - ett mail låg där och väntade i min inkorg! Och tänka sig att jag inte ens behövde betala några som helst pengar för att kunna läsa det. Men... jag hade lika gärna kunnat vara utan det. Nåväl. Det började ju snällt på alla sätt och vis, men sen blev det bara ett typiskt "nejtackjagkännerknappastförattdejtadig-mail":

Ska man tända på/bli smickrad av sånt? Funkar inte på mig i alla fall.
Sorry hörru, men min dejt nummer 6 blir du då inte.

Bara 49 kvar då...

Har suttit här och läst några så kallade "solskenshistorier" skrivet av folk som träffat käreken på nätet. Men måtte det gå fortare än så här för min del innan jag hittar den jag söker:

Dejt 54?! Ja tack, ett "Lycka till!" var nog just vad jag behövde få just nu. Vad har jag gett mig in på med min utmaning?! Haha... Jaja. Bara å gör't, som man säger. I mina dagar som internetdejterska så har jag hittills varit på dejter med totalt 5 olika killar, där jag träffade den första sommaren 2006 och den sista våren 2008. Bra. Fem dejter på knappt två år. Då har jag bara 49 att avverka nu på knappt fyra månader. Woho! Bara att sätta fart...

Utmaning!

Ja men visst... Den finns ju! Dejtingsidan som är alldeles gratis, och där man kan använda ALLA FUNKTIONER utan att behöva betala nåt! Ok, det kanske inte var nytt för så många. Men för mig var det det. Men inte längre! (Frågan är väl kanske varför fan jag inte hittat den här sidan tidigare... Kanske hade jag haft både man, barn, villa, volvo och vovve vid det här laget då...) Men självklart blev jag medlem på en gång, får se vad den har att erbjuda! Och detta gav mig en ny glöd och inspiration, som jag rätt länge gått och varit utan nu...

Jag skrev i det förra inlägget att det skulle bli ändring på vissa fronter... Internetdejtings- och bloggfronten typ. Och det menar jag också. Från och med nu ska jag lägga manken till, och verkligen gå in för att hitta HAN med stort H, den kille/man som är rätt för just MIG! Som singel går jag nästan in i en depression varje vår, då vårkänslorna flödar och kroppen och sinnet bara skriker efter närhet och kärlek. Jag vet, det låter så sjukt klyschigt. Men det är ju så! Varje vår är det som att alla turturduvor som varit i nån slags dvala får nytt liv och beger sig ut på stadens gator och torg. Överallt. Hand i hand går de, och ser så där äckligt nykära ut - precis som jag också vill se ut! Men nä, jag går bara omkring med mitt alterego som sällskap.

Men som sagt, den här våren ska det bli ändring på det! Jag slänger härmed jantelagen åt h-vete och satsar på att finna Mr.Right! (Eller i alla fall nån som duger helt ok under tiden, tills jag hittar honom...) Jag ska gå inför att visa grabbarna där ute vilken jäkla toppenpingla de har här! Vill väl egentligen inte sätta nån tidspress på det hela. Men det gör det ju lite roligare på nåt sätt. Så... Tja, jag ska satsa på att ha funnit mig en riktig toppengrabb till pojkvän innan maj månad är slut! En utmaning av rang, men jag ger den gladeligen ett försök!

Nu jävlar, det är fanimej på tiden.

Pilsk? Kärlekskrank? JAG?!

Okontaktbar.

Det här var väl kanske inte riktigt tanken med det hela när jag skapade den här bloggen - att jag skulle vara så förbannat dålig på att uppdatera. En och en halv månad har gått sen sist, och jag vet väl egentligen inte vad det beror på. Man hade väl kunnat hoppas på att det berott på att jag haft FULLT UPP MED NYA KÄRLEKEN eller nåt sånt trevligt. Men nä. Så kul ska vi inte ha det. Kan väl säga att det varit lika dött här som på kärleksfronten. Ok, det har visserligen varit fullt upp för mig den senaste tiden, men inte med nåt annat än flytt och nytt jobb. Men vid datorn sitter man ju rätt mycket ändå, så uppdateringsmöjligheter har ju ändå funnits...

Men jag tror helt enkelt att jag haft en liten blogg- och internetdejtingssvacka. Från att ha loggat in säkert 5-6 gånger per dag på de två dejtingsidorna jag är med i, så är jag numera inloggad en gång i veckan. Astrist. Här krävs en ändring!

En av sidorna jag än så länge är medlem på kräver att man betalar en summa för att kunna skicka meddelanden, samt kunna läsa de meddelanden man får. Den andra sidan kräver att man betalar för att bl.a. kunna se vilka som har besökt ens sida. Dock kan man skriva till varandra där, och läsa allt som skickas, utan att behöva betala nånting. Men hela den här betalningsgrejen är egentligen nåt jag tycker är lite fel. Jag efterlyser härmed en dejtingsida där man kan använda ALLA funktioner utan att behöva betala ett korvöre. Jag menar, om det här med betalningen ska avgöra om man får kontakt med Mr./Mrs. Right (eller överhuvudtaget kontakt med nån alls) eller inte så blir det ju till en jävla klassfråga om man ska finna kärleken på en dejtingsida eller inte. Visst förstår jag att skaparna till dessa populära sidor måste få in pengar för att kunna hålla sidan igång. Men 199 spänn för en månad?! För att kunna läsa resp. skicka brev? Till saken hör ju också att man absolut INTE får skriva sin mailadress på sin presentationssida... Då blir man avstängd. Hade man fått göra det så hade det ju sett lite annorlunda ut.

Har man dock tur så kanske det är nån snubbe som skriver till en, och som betalat ännu mer - 249 kronor för en månad - och DÅ kan man faktiskt BÅDE läsa det han skrivit till en OCH svara på det. Men student som jag varit under en längre tid så har jag knappast haft råd att betala några sånna summor. En av sidorna hade i och för sig ett erbjudande i höstas, vilket innebar att man fick 3 månaders "VIP-medlemskap" (VIP i detta sammanhang=Very Internetdejtingsugen Person?) för 159 spänn eller nåt. Och ja, då hakade jag faktiskt på. (Man känner sig gärna lite rik för en stund när man precis fått det fantastiskt generösa studiemedlet på 5600 kronor, tills man kommer på att det ändå ska räcka till hyra, räkningar, mat, kurslitteratur, you name it, under en månads tid. Bra, lite av det tar vi och satsar på internetdejtandet istället!) Nåväl, de tre månaderna av kontakt med både trevliga och mindre trevliga killar/män är nu över för mig. Jag måste betala på nytt nu för att kunna skriva/läsa meddelanden igen. Och för tillfället är jag inte jättesugen på att betala för det.

Kanske att sidorna istället kunde ta en medlemsavgift på, vad vet jag... 39 eller 49 spänn i månaden från samtliga. För att man ens ska kunna bli medlem på sidan, menar jag. Tror fler skulle nappa på det, än att betala 199 eller 249 kronor i månaden. Samtliga medlemmar betalar = fantastiskt bra förutsättningar för att kärleken ska spira på nätet. Alla kan kontakta alla - toppen! Som det är nu kanske 40% (haha, har egentligen ingen aning men... skitsamma, fortsätt gärna att läsa ändå...) är betalande och de kan alltså bara kontakta varann (om man inte råkar vara rik och kan betala den högre månadsavgiften och då kunna kontakta alla, och de kan svara). Resten är som jag - ickebetalande och därmed okontaktbara.

Skitsamma. Fan vilket pladder det här blev. Men rätt skönt att få ur sig lite, men det kanske beror på att jag har lite skrivande att ta igen... Är det nån överhuvudtaget som fattar vad jag menar med ovanstående tankar? Håller nån ens med?

Visst, jag borde väl kanske prova andra communities också, som kanske inte är inriktade på just dejting. Kom gärna med förslag, för jag har inte så stor koll på den fronten. Vet inte riktigt vilka sidor som finns. Och jag är för trött just nu för att orka googla.

Med hopp om förbättring på dejting-, kärleks- och blogguppdateringsfronten från och med nu.

Natters...