Smiskgubben.

Jag är fullt medveten om att det blivit lite väl mycket Kalle-snack den senaste tiden. Och jag har kanske egentligen skrivit det för min egen skull, och inte för att det ska vara nån slags underhållande läsning för andra.
Men... Innan jag fortsätter detta inlägg med lite roligare inslag så ska jag bara snabbt berätta, om det nu är nån som undrar, att Kalle fortfarande inte hört av sig. Och jag har faktiskt varit duktig (eller hur man nu ska se på det hela) och har inte hört av mig något sen igår förmiddag heller. Han har varit inloggad på msn sen snart ett par timmar tillbaka, men varken han eller jag har skrivit nåt. Kanske är det så att killar gillar att jaga. Har trots allt hört flera olika personer som tror på den teorin. Så därför tänker jag ge honom lite tid nu, fram till helgen eller nåt, och ska inte höra av mig. Han vet ju uppenbarligen var jag står - att jag vill ses igen. Så nu är det upp till honom, känner jag. Men är det så att det skiter sig totalt med honom, att han (av nån anledning som jag ännu inte klurat ut vad det kan vara) tappat intresset och därför inte vill ses igen, så kan jag ju alltid satsa på SMISKGUBBEN istället:

(Ja... sist skrev han alltså namnet på dejtingsidan där han skickade detta smickrande meddelande.)

Tjoho! Jag addar'n med en gång!

Nää men alltså, seriöst - vad tror han? Att jag nappar på det här? "Smiskgubben"... Och visst, jag är medveten om att jag väger mer än jag borde, men hur fan tänker man när man öppet i ett meddelande placerar nån direkt under kategorin "tjocka personer"? Hallå, jag är faktiskt en människa med unik personlighet, unika drag och egenskaper. Ditt jävla pucko.

Nåväl. Jag fick mig ett ganska gott skratt i alla fall.

Övertolkarn?

Ja, inte vet jag. Det må vara jag som, som vanligt, övertolkar saker och ting. Men... nåt säger mig att Kalle och jag inte kommer att ses igen trots allt. Det grundar jag på det faktum att han knappt hör av sig längre. Vi skulle ju som bekant ha setts i fredags, men han ställde av okänd anledning in det, och vi hördes inget mer på hela kvällen. Så blev det lördag, och jag avvaktade med att skicka nåt sms för att se om han möjligen skulle höra av sig.

Men nä.

Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.

Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.

Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:

"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"

Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"

Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.

Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.

Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?

Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.

Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.

Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.

Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.

Natters!

Aldrig mer en vit lögn.

Ni vet det där kärlekstestet man gjorde med prästkragar som liten? Man tog ett kronblad i taget och sa "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte..." och så fick man reda på (mm... det var ett test säkert till 99%...) om killen man var kär i älskade en eller inte.

Ungefär så har det varit i eftermiddag för min del, men min lilla ramsa har snarare varit: "gå på dejt, inte gå på dejt, gå på dejt, inte gå på dejt..."

Jag fick nämligen ett sms av Kalle strax efter lunch där han frågade om jag fortfarande ville hitta på nåt ikväll. Woho! Han hade alltså inga planer med sina kompisar! Jag svarade att jag gärna ses, varpå han skrev till mig att han kunde ta bilen till mig den här gången. (Av den anledning att SJ:s tåg inte behagade ta honom tillbaka hem i en bra tid. Sista tåget går mycket tidigare än väntat...) Han föreslog att vi skulle äta nåt för att sen gå på bio. Jag var helt klart på förslaget, lät ju toppen. (Ja... även om bio inte är av det aktiva "nulärvikännavarannjättebra" slaget.) Jag hade visserligen fortfarande inte fått något svar från personen som har hand om den där repetitionen jag egentligen skulle befinna mig på ikväll, men strunt samma, tänkte jag... En dejt med Kalle får gå före!

Men så skickade Kalle lite senare ett till mess där han frågade om vi kunde ta det i nästa vecka istället. Då skulle han kunna komma ifrån jobbet lite tidigare, och så skulle vi hinna umgås mer. Ehm... jaha..? Ja... ok, tänkte jag i ren besvikelse, men slogs åter igen av tanken att det väl inte är jätteskoj att ses en vardagkväll när vi båda måste upp i ottan för att gå till våra jobb dagen efter.
Men så kom jag på den briljanta idén att jag ju kunde åka till hans stad ikväll istället. Skrev därför det till honom, och att det inte var några som helst problem. Nog för att SJ inte heller kan ta mig hem i nån bra tid ikväll, men jag har vänner som jag skulle kunna sova kvar hos. Sms:ade i förebyggande syfte snabbt min novellskrivande bloggarvän och hörde om det skulle vara möjligt för mig att sova hos henne och familjen inatt. Och det var det! Toppen - tack!!
Kalle svarade då:

"Du satt ju och åkte sist, så det är inte mer än rätt att jag kommer till dig! Jag håller med om det där med att gå upp tidigt, inget bra! Men du, hur jobbar du på söndag?"

Ja, jag ska nämligen jobba på söndag vilket jag (som nog är rätt uppenbart) berättat för Kalle. Om jag inte gjort det så hade vi ju kunnat bestämma den dagen för en bio med en gång. Men problemet är att jag jobbar från 13.30 till cirkus 21 på sön, så det är kört då. Skrev det till honom, och tillade att det inte gjorde mig nåt att fara lite. Avslutade messet lite flirtigt med:
"...du får väl se till att komma hit gången efter annars ;)"

Om han ändå inte hade nåt planerat för ikväll, varför banga på det då? När jag till och med åker till hans stad? Fick tillbaka svaret:
"Hehe.. som sagt, detta är inte så lätt! Vi får försöka hitta en bra kväll nästa vecka. När börjar kvällens rep?"

Blev ju skitbesviken, men det vill jag ju inte direkt visa honom så här innan man lärt känna varann. Så till svar blev det typ "Hehe, ok :) Repet börjar 19!", men det kan översättas till "Jahapp. Varför ställer du överhuvudtaget in? Men aaja, jag drar väl på det förbannade repet." Och helvete ja, repet... Hade ju fortfarande inte fått nåt svar på om det var ok att jag blev hemma från kvällens rep (plus ett till rep i nästa vecka) från personen som skulle hålla i det hela. Lika bra att ringa och dubbelkolla. Och säga att jag kommer ikväll ändå. Men en JÄVLA VIRRPANNA som jag för tillfället är så har jag tagit fel på tidhelvetet. Det började inte 19, utan 18. Och det tar mig en timme att åka till repet. Och detta misstag upptäckte jag 17.10. Bra!

Jag får tag i den ansvarige rep-mannen per telefon, och frågar om han sett mitt mail. Det hade han, och han hade svarat i morse. Va? tänkte jag. Jag har inte sett nåt! I svaret hade han skrivit att det var av högsta värde att jag kom ikväll, ett enormt viktigt rep. Jahapp. Hade jag bara sett mailet tidigare så hade jag omprioriterat hela kvällen från första början. Och nu hade jag dessutom tagit fel på tiden - skulle ändå inte hinna dit i tid. (Mailstrulet berodde på att jag valt en annan av mina mailadresser som avsändare i min hotmail när jag skickade gårdagens mail till honom. Och adressen jag använde mig av har bytt webbhotell, vilket nu innebär att mail som skickas TILL den inte längre vidarebefodras till min hotmail. Bra!) Så det blev bara skit, alltihop. Ingen dejt och inget rep. Att slippa repet kan väl i och för sig vara skönt, kan tyckas. Men att jag nu missar kvällens rep, sa han, kan innebära att jag inte får vara med på de två stora föreställningar vi ska göra inom kort - något vi repat på under ett par månader. Va kul! Fy fan. Jag är så arg på mig själv. Och lite på Kalle. Eller ok, snarare besviken på honom.

Så... Vad jag har lärt mig av detta? Jo: Jag ska aldrig mera dra en vit lögn för att slippa en repetition för att istället gå på en dejt som ändå inte blir av!

Uppdatering

Ok... nu ska vi inte ropa hej ännu, visade det sig. Fan då. Eftersom jag från början sa till Kalle att jag inte kunde ses imorgon, men eventuellt lördag (vilket jag nu alltså bestämt mig för att jag inte kan då det blir utgång med tjejerna, som planerat) så har han eventuellt planer att gå ut imorrn med sina kompisar. Tusan! Han försökte få tag i dem nu ikväll för å kika vad som hade bestämts, men han lyckades inte. Så han ska höra av sig imorgon när han vet hur det blir... Vafan. HOPPAS! Annars sa han i och för sig att vi kunde ses nån gång i veckan i stället, men det dryga är ju att vi båda börjar jobba tidigt varje dag. Så... Jaja. Som han skrev på msn:

Det här va ju inte lätt att få ihop!
...men det ska det väl inte vara heller ;)

Egentligen är det SKITSAMMA hur det blir imorrn. Huvudsaken är verkligen just nu att vi båda faktiskt vill ses igen. Och inte nog med att vi vill ses igen - vi SKA ses igen! Inom kort.

Uppdatering kommer... Nu är det godnatt!

Vita lögner

Tusan. Han kan inte nästa helg, han är bortrest fre-sön. Typiskt!
Håller därför på att försöka styra upp en alternativ lösning... Hoppas på att kunna styra av morgonkvällens aktivitet, som inte drabbar nån vän eller liknande. Så om jag får tillåtelsen att skippa det jag skulle ha varit med på (ok, det är en repetition med en massa folk) så kanske jag drar iväg till Sthlm imorrn istället. Var tvungen att dra till med en liten vit lögn för att ha en chans där, gällande att slippa repet, och inväntar nu besked... Kalle föreslog ju antingen fredag eller lördag, så... Ja, hoppas nu att det går att få ihop ändå! Annars blir det ju att vi inte kommer kunna ses förrän om 2 eller tre veckor. Känns lite långt, bara. Eller så är det jag som är otålig, jag vet inte.

Ok, nu har jag - parallellt med skrivandet här - slängt ut frågan till Kalle om han fortfarande har morgonkvällen fri. Säger han ja så tänker jag fan bestämma mig för att träffa honom ändå, innan jag ens fått besked gällande det jag egentligen skulle ha gjort. Haha. Fult gjort av mig!

Woho! Dejt 2 är på gång!

Inväntar svar...

Jag har hört mig för bland andra vänner idag, och har i princip bestämt mig för att hänga på mina vänner ut på lördag. Får helt enkelt träffa Kalle en annan dag! Skickade ett mess till honom tidigare idag där jag föreslog att vi kunde ses nästa lördag istället, alternativt (mest på skämt, men ändå en gnutta allvar) att han skulle hänga på oss ut på lördag. Och nej, det är inte ett förslag från min sida, utan det var faktiskt en av mina tjejkompisar som föreslog det. Då drar vi möjligtvis bara ihop några fler killar också. Men... som sagt. Det förslaget var mest på skämt. Har inte hört något från honom ännu, så... vi får väl se vad han svarar.

Beslutsångest var det här!

Herregud, HJÄLP MIG! Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ligger det till... Jag har nu gått i ett par dagar och inte hört ett ljud från Kalle ang. att ses igen. Och jag har liksom känt att bollen ligger hos honom nu. Vi har knappt ens sms:at på ett par dagar. Ok, det kanske inte låter så farligt, men med tanke på att vi ändå haft en rätt intensiv kontakt via våra mobiler VARJE DAG annars, så har det liksom uppkommit lite tvivel i min skalle. Vill han verkligen ses igen? Eller... var det bara nåt han sa? (SLUTA ÖVERANALYSERA, har jag sagt! Ta det bara för vad det är!) Visserligen har vi ju hörts på msn på kvällarna, men bara pratat lite kort i 10 min innan det varit dags för nån av oss att lägga sig. Så... där har det inte blivit så mycket sagt heller.

Men så skickade jag ett sms i eftermiddags, och tänkte att jag skulle få vara beredd på att det skulle ta ett bra tag innan han skulle svara. Det var ändå under hans arbetstid jag messade, och han brukar inte svara förrän han kommit hem - vilket brukar vara runt kl.20. Och till klockan 20 var det rätt många timmar kvar när jag så klickade på "skicka". Jag frågade i meddelandet om han haft en bra dag hittills, och frågade om han skulle göra något kul ikväll. Och dra på trissor! Det tog inte många minuter innan ett svar kom! Han frågade hur det var med mig, och berättade att kvällen skulle ägnas sittande på ett tåg hem från jobbet - kul kväll... Han skulle inte vara hemma förrän vid 21. Jag skickade, i bilkörande tillstånd som jag var (inte bra), tillbaka ett svar och fick tillbaka ett: "Kör försiktigt! Kram" Sen var det inte mer med det.

Drygt fyra timmar senare satt jag och åt lite mat med en vän på stan, och så spelade mobilen plötsligt upp den vid det här laget välkända sms-signalen. Och japp, det var från Kalle :) Han frågade bl.a. hur det gått med det jag tidigare berättat i ett av sms:en att jag skulle göra under eftermiddagen. (Ett extrajobb jag har varannan vecka.) Jag skickade efter en stund (jag kan ju inte vara den som skickar svar med detsamma varje gång... Fan vad fånig man är. Som om killar tänker i sånna banor?) tillbaka ett sms där jag bl.a. frågade vad han tänkt hitta på i helgen. Och det var menat som en allmän fråga, och inte som en invit (av den anledning att jag själv är fullbokad så det är alldeles svart av anteckningar i kalendern på dessa dagar.) Dock tror jag han tog det hela lite som en invit, för i svaret han då skickade tillbaka så avslutade han med:

"Vi kan väl hitta på ngt nån kväll?"

SJÄLVKLART vill jag det! Och det behöver ju inte betyda att han vill hitta på något just i helgen. Men... Problemet är att när jag sen kom hem och satte mig vid datorn och vi började prata där, så föreslog han att vi kunde ses redan nu på fredag eller lördag. Ååå... så gärna vill jag ju det!

Men helvete...

Nu kommer vi till den där förbannade beslutsångesten... (Sorry att det tog ungefär en novell/roman innan jag kom till saken... men vissa berättelser kräver ju liksom sin bakgrund...) Så här är det nämligen:
På fredag är det helt och hållet totalt alldeles jättekört för min del. Har en obligatorisk grej som ligger där. Så... då återstår lördagen.

På lördag har jag och tre tjejkompisar sedan en tid tillbaka planerat att gå ut. Ok, gå ut kan man väl göra när som helst, kan man tycka. Men till saken hör att dessa tre vänninor är arbetande småbarnsföräldrar, och har inte särskilt lätt att hitta ett gemensamt datum för utgång. Det ska föräldrar/kompisar/whatever till som kan sitta barnvakt osv. Och även om jag inte är småbarnsförälder (tyvärr) så har inte jag heller särskilt lätt att få in saker på mina helger. Men nu har vi alltså hittat ett datum, och det är just på lördag.

Och visst, kan man gå ut när som helst så kan man väl gå på dejt när som helst också. Men grejen är den att jag känner att det vore ganska värdefullt att träffa Kalle igen ganska snart för att se hur det ligger till med personkemi och grejer - om det ens finns potential att kunna bli nåt. Är hans intresse för mig lika stort som mitt är för honom? Och sen är det så att han inte heller är den som har tomt i almanackan... Och dessutom bor han och jag i olika städer, vilket ju också spelar roll när man ska försöka ses. Så frågan är: HUR FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag känner mig jättekluven. Jag vill verkligen båda grejerna lika mycket! Jag vet att mina väninnor blir besvikna om jag skippar utekvällen för att gå på dejt. Jag tror ju knappast att Kalle blir besviken om jag inte kan. Har man annat inplanerat så har man. Men vafan! Samtidigt så vill jag ju bara träffa honom så snart som möjligt igen!

Har jag däremot tur så kanske han skulle kunna ses nästa lördag istället. (Likadant för min del den helgen med - fredagen är körd, och söndagen likaså.) Jag ska föreslå det för honom imorgon. Men om han inte kan då då? Då kommer det ju hinna bli både april och maj innan vi lyckas hitta ett gemensamt passande datum för en andra dejt. Och jag är rädd att saker och ting lätt kan rinna ut i sanden då...

Så, hjälp mig snälla..! Vad ska jag göra? Dejt med trevlig och sjukt söt kille man är intresserad av eller utekväll med tjejgänget som aldrig annars hinner ses allihop samtidigt? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Ole dole doff...