Tillbaks på ruta ett.

Ja, men nä... det är inte utan att man börjar på att ge upp hoppet. På allvar.
Beträffande Kalle så slutade han ju höra av sig där ett tag. Och eftersom jag inte ville vara för "på" heller så lät jag det gå några dagar utan att jag hörde av mig. Ja, jag var rätt duktig. Lät det nog gå en sisådär fyra eller fem dagar i alla fall. Men till slut, en kväll på den fjärde eller femte dittills tysta dagen, så loggade jag in på msn och såg att även Kalle var inloggad. Han hade ju inte svarat på det oskyldiga lilla messet som jag alltså skickade fyra eller fem dagar tidigare. (Där jag ju frågade om han hittade de där hyllorna han var ute efter, och som jag tidigare kunde tipsa om.) Uppenbar diss, må jag säga.

Men den här gången tänkte jag inte vara tyst. Så håll till godo, för den läsälskande och intresserade följer nu ett urdrag ur min och Kalles msn-konversation. (Jag vet, det är varning på att spara dem... Men vafan.)

Jag:
"Vill bara säga att jag förstått att du... tappat intresset, för att uttrycka det rakt på sak. Sen om det beror på nåt jag gjort eller inte, det vet jag inte. Men det är helt ok :) Man kan inte falla för alla... haha. Eller nåt. Men jag vill väl bara säga att det hade varit schysst om du vågat vara ärlig och säga det.
Och skulle det mot förmodan vara så att jag fått det om bakfoten så.. ja, då får jag väl halvt skämmas över mina misstolkningar..."

Han:
"För det första så får jag då börja med att be om ursäkt, det har inte varit min mening att vara oärlig eller oschysst. Jag kan inte konstatera att jag fallit eller inte fallit, eftersom vi inte känner varandra då vi bara träffats en gång. Vad jag däremot vet är att det inte har varit helt enkelt att hitta tillfällen att träffas. Både du och jag är upptagna och har många järn i elden, vilket är bra, men eftersom vi dessutom bor i olika städer så blir det komplicerat. Detta är den största orsaken till att mitt intresse svalnat en smula. Jag har nog insett att jag inte söker ett distansförhållande."

Jag:
"Jag har full föreståelse för det du skriver. Klart det är vanskligt för två upptagna människor bosatta i olika städer att hitta en passande dag och tid att ses. Och för att vara ärlig så är väl inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att du verkar vara både trevlig och bra, utifrån den kontakt vi hittills haft."

Han:
"Jag tycker bra om dig med. Inser dock att om vi har problem att hitta en tid för en andra fika, så är det liksom dömt att misslyckas. Har funderat en hel del fram och tillbaka på det här under veckan."

Ja... det är väl i det stora hela vad som sagts. Han har väldigt mkt med jobb och plugg nu fram till maj, så vi pratade lite löst om att ev ses när det lugnat ner sig för honom. Men det förstår jag ju att det inte kommer att hända.

Och det han sa får jag inte riktigt att gå ihop. För det första... Varför tar man kontakt på en dejtingsida med en tjej bosatt i en annan stad, när man ändå inte är det minsta intresserad av ett distansförhållande? Och herregud, det är ju inte så att han bor i Luleå och jag i Trelleborg. Hallå. Det skiljer 11 mil mellan oss! FEMTIO MINUTER MED TÅG. Och för det andra, det han skrev om att det varit problem för oss att hitta tid för en fika... Ja men det är väl inte så jävla konstigt när han ställer in då vi väl hittat en gemensam passande tid!

Som jag själv skrev till honom så är ju inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Men herregud... Faller man för någon, blir riktigt jävla kär, så tror jag fan inte att de där 11 milen spelar någon större roll. Och inget är ju heller definitivt. Trots min övervikt är jag flyttbar!

By the way så tror jag visst att man kan känna med en gång hos en människa om det finns potential för att falla för denne eller inte. Även om man alltså bara träffats en gång. Tror visst bestämt det kallas attraktion. Fysisk och psykisk attraktion. Det kan även växa fram under tiden, men nog kan man känna med en gång att "Nä fy... Det här var verkligen inget att hänga i julgranen" eller "Tjoho! Gift dig med mig vettja!". Men ja... Kalle tillhör väl den sorten som behöver lite mer tid för att låta attraktionen (eller oattraktionen, för all del) för en annan människa växa fram hos honom.

Så nu är man tillbaks på ruta ett helt enkelt, och letar runt lite på dejtingsajterna igen.
Går ju sådär.
Och så var det ju den förbannade utmaningen jag åtog mig helt på egen hand å.
Hahaha! DET om nåt är dömt att misslyckas... Eller?

...och om han förresten nånsin hittade de förbannade hyllorna vet jag inte heller. Men det finns i och för sig inget jag bryr mig mindre om just nu.

Tjo!

Äh.

Jag ger nog snart upp.
Vafan, liksom.