Kristi brud?

För den som inte märkt det redan så har bloggandet legat nere ett bra tag från min sida... Mkt beroende på att det varit fullt upp med jobb på annat håll (jag har ju ett vanligt svensson-liv vid sidan om detta... faktiskt) men också av den anledning att det i princip varit dött på dejting- och kärleksfronten.

Utmaningen jag gav mig själv för ett bra tag sen gick helt åt skogen.

Otippat...

Innan maj månad var slut så skulle jag ha försökt hinna träffa en potentiell pojkvän. Inte bara ha gått på dejt en eller två gånger, utan snarare nån som jag andra veckan i juni skulle ha kunnat ta med hem till föräldrarna och för första gången i mitt halvtragiska singelliv sagt "det här är min pojkvän".

Ok, "halvtragiska singelliv" var kanske lite väl hårt uttryckt, med en touch av desperation. Var inte så jag menade... Jag trivs fortfarande som jag lever idag och som jag levt det senaste livet, men som hos de flesta andra människor så har ju jag också en längtan efter att träffa nån. Och en längtan efter att få bilda familj, innan risken blir för stor att folk kommer ta mig för mina framtida barns mormor eller farmor...

Och ja, jag har en dejthistoria att berätta. (Kanske att det är den historians utgång som får mig att uttrycka en viss sorts desperation i detta inlägg...)

I mitten på maj var jag ju på dejt. Vi kallar honom Micke. Ja... det var den dejten jag skrev om i det förra inlägget här nedan - har alltså inte uppdaterat sen dess... Men jag tänkte att jag nu skulle berätta fortsättningen på den dejtinghistorian.

Vi var på dejt en fredag... Och på söndagskvällen efter ringde min mobil. "Micke" stod det i displayen. Då fanns det två alternativ till hur jag skulle svara:
1) Antingen svarar jag bara 'Hej Micke!' eftersom jag ser att det är han som ringer.
2) Jag bara låtsas om att jag inte sparat hans nummer alternativt inte sett vad displayen visat för namn och svarar lite frågande "Hej det är xxx..?"

Ja, larvig som jag är så valde jag alternativ två. Haha..!
Hur som helst... Han sa att han ringde för att säga hej och höra hur det var med mig. Så pratade vi i 5-10 minuter och jag sa bl.a. nåt i stil med att det var trevligt att ses i fredags, och att han gärna fick höra av sig om han ville hitta på nåt igen - ta en fika till eller vad som helst. "Absolut, det gör jag gärna!" svarade han. Dock skulle det inte bli i veckan som kom, han hade fullt upp då.

Så veckan gick, och vi hördes inte av. Men det var inget jag hängde upp mig på. Jag tog det för var det var och tänkte att han nog hör av sig så småningom om han nu vill hitt' på nå.

Onsdagen därpå, alltså en och en halv vecka efter att vi sågs så messade han. "Vad sägs om en fika på fredag vid 16?" Jag svarade kort därpå att jag gärna fikade, och vi kom överens om att vi skulle höras dagen därpå och bestämma plats. På torsdagseftermiddagen skickade han mess på nytt där det stod "Jag kommer behöva jobba över imorrn. (Fan... tänkte jag. Ingen fika....) Så vad sägs om middag kl.18 istället?"
HELL YEAH! Här avancerar vi från fika till middag :) Ringde strax därpå upp honom och tackade ja till hans förslag, och vi bestämde också var vi skulle ses och äta.

Och så blev det fredag... När jag gick upp och åkte till jobbet så hade jag redan bestämt mig vad jag skulle ha på mig på kvällen å grejer... typiskt tjejig grej å göra. Men alltid skönt att vara väl förberedd. Så var jag själv tvungen att jobba över en stund, var hemma hos min kollega och jobbade till ca 16.20 innan det var dags att röra sig hemåt och göra sig i ordning till middagen. Och eftersom jag jobbat under eftermiddagen så hade jag haft mobilen på ljudlös. Så när jag tog fram den på vägen till bilen så såg jag att det 3 minuter tidigare hade ringt. Ett missat samtal från Micke.

"Jaha" tänkte jag. "Han måste jobba över längre. Middagen blir uppskjuten."

Jag ringde upp, och de följande 2 minutrarna lät samtalet ungefär så här:
- Micke..
- Hej, det är xxx. Jag såg att du hade ringt..? Jag har jobbat å haft mobilen på ljudlös.
- Aha... jo... det är så att jag undrar om vi skulle kunna ställa in..?
(Japp, som jag trodde då...)
- Ja.... visst. Behöver du jobba över mer?
- Ja... nja... Vi ska nog inte ses igen.
- ...ehm... nähä..?
- ..och jag ber om ursäkt för att det kom så nära inpå.
- Ja, nä... det är lugnt. Jaja, men då vet jag hur det ligger till.
- Ja... men du får ha det bra.
- Mmm.. detsamma.

What?!

Han föreslår fika, men avancerar det sen till en middag. Allt detta alltså på HANS INITIATIV, bara för att förtydliga saker och ting. Sen lämnar han plötsligt - EN OCH EN HALV TIMME INNAN VI SKULLE HA SETTS - beskedet att vi inte ska ses igen! Vid det här laget har det ändå gått två veckor sen vi sågs första gången, så det är ju inte direkt så att han INTE haft tid att fundera över om jag var nån han ville träffa igen eller inte. Han har haft 14 dagar på sig.
Jag blev bara förbannad. Och tom.

Tänkte först att "jag skiter i den idioten" men insåg snart att jag inte skulle kunna sova om jag inte först fick reda på vad det var som hände. Så jag skickade ett mess där jag frågade vad det var som fick honom att plötsligt ta det beslutet. För som sagt, bara kvällen innan bestämde vi var vi skulle ses och grejer... Han ringde upp för att lämna sitt svar, som var typ såhär:

"Jo... jag har funderat sen vi sågs första gången... om vi ska ses igen. Du var jättetrevlig, men jag har liksom tänkt 'ja... nej........ ja... nej.....' men så tänkte jag att äh, jag är ledig på fredag. Jag kollar om hon vill ses då, och så får man se då om det uppkommer nån gnista, om man uttrycker det så... Men så ringde en polare här nu ikväll och frågade om jag inte skulle med ut på en öl, och då kände jag att... Jo, det låter faktiskt trevligare. Och känner jag så, så är det liksom ingen idé för oss att ses igen..."

Vilken jävla skitstövel, rent ut sagt! Hur faan kan han säga till mig att "Jo... det låter faktiskt TREVLIGARE" att gå å ta en öl med polaren? Klart han kan känna så, det skiter jag fullständigt i. MEN MAN SÄGER INTE EN SÅN SAK! Jag hade hellre sett att vi sågs över middagen ändå, och så hade han efter det kunnat säga tack men nej tack... Så hade han i alla fall gett det en chans att faktiskt lära känna mig. Och dessutom - han hade fortfarande hunnit med den där jävla ölfan med polarhelvetet efter middagen.

Ja... så ligger det till.

Mitt egen utmaming gick alltså åt skogen, och även om det bara var ett fånigt uppdrag så känns det på nåt sätt som att man är på väg att ge upp. Är jag dömd till att leva som singel resten av mitt liv? Har blivit lite mer aktiv på dejtingsidorna de senaste två veckorna, men utan nåt som helst napp hittills. Känns inte som att man är lika öppen längre för att träffa nån. Man blir bara så skeptiskt inställd till allt och alla efter att bara få såna här idioter på kroken varenda jävla gång.

Så intill mig här ligger i alla fall min nunneansökan till Vadstena kloster, redo att skickas in vilken dag som helst. Jag menar, Kristi brud ska man väl i alla fall lyckas bli? Alltid nåt...

Vafan, liksom?

(Men svordomarna måste jag nog jobba bort...)