Saten Jante.

Men herregud. Mitt senaste inlägg var den 12 juli. Det är fasen över tre månader sen!

Man hade kunnat hoppas på att jag haft fullt upp med mitt nya liv som flickvän till nån trevlig prick, kanske rentav till min egen Mr. Right, och att jag därför inte haft tid att skriva här. Att all min lediga tid gått åt till att rumla runt i sänghalmen.

I wish!

Nä, så ligger det alltså inte till. Alls. Jag är fortfarande lika singel som tidigare - om inte mer? Man borde ju bli mer singel ju längre man är singel. Eller? Det kanske inte går, nej... Det vore väl som att göra olika böjningar på ordet död å. Död, dödare, dödast. Det går ju inte - är man död så är man död. Å är man singel så är man singel.

Kul att de två adjektiven singel och död fick jämföras där på ett hörn - två vitt skillda saker. Fast i detta fall ändå inte, på nåt sätt. Det kanske är lite samma sak? Det är ju liksom dött på den fronten för min del! Vafan.

Jag är fortfarande med på två dejtingsajter. Eller ja, egentligen tre, men den tredje har jag glömt bort min inloggningsinformation på... Försöker knata på med mitt internetdejtande, men det är svårt! Har inte träffat någon och gått på dejt på bra länge, inte sen jag skrev sist. Jag har liksom tappat inspirationen en del. Tror jag måste tänka om helt och hållet, för som det är nu så är det liksom som att en del av mig redan gett upp hoppet. Och det gör ju knappast att karlarna dras till en. Jag vet bara inte hur fasen jag ska gå tillväga!

Kanske tänker jag på det hela för mycket att man inte ser tecknen när (läs OM) de väl ges. Jag är en riktig jävla pessimist som går omkring med inställningen att ingen kille någonsin kommer att kunna falla för mig. Tragiskt, men sant. Dock kan denna känsla i och för sig skifta lite beroende på dagsform. Men för det mesta finns den där, som en röd liten djävul på min vänstra axel, som varje gång jag sneglar åt en snygg killes håll säger:

-Men du... ge upp! Vad tror du egentligen?

(Och så skrattar han med ett sånt där elakt skrockande skratt som bara små röda djävlar på ens vänstra axel kan skratta.)

Tror visst jag kan döpa den där lilla saten till Jante.

Nåväl. Ibland, som sagt, får han sig en bitch slap av mig å. Önskar bara att jag kunde ta upp den fajten oftare. Men jag jobbar på't.

Att leva som singel har ju sina fördelar. Jag har dragit dem förr. Det är skönt att bara ha sig själv att tänka på ibland - utan att låta som en egoist, för det är jag inte. Skönt att kunna fatta beslut som inte påverkar någon annan än just mig själv. Man är ju ändå fri som singel. Men är det ändå inte så att människan är skapt för att leva i tvåsamhet? Jag vet inte, ibland tvivlar jag faktiskt. Jag lever i någon slags mellanvärld - samtidigt som jag fullkomligen ÄLSKAR ATT VARA SINGEL så vill jag inget hellre än att HITTA NÅGON ATT LEVA MED. Så hur fan ska jag ha det?

Och ju längre tiden går och vänner hinner hitta någon att stadga sig med, desto fler problem och bekymmer får man också höra om som inte direkt gör att man längtar efter att träffa någon. Jag är väl en riktig velmaja. Fast ändå inte. Jag vet ju att jag inte vill leva som singel resten av mitt liv, vill inte vara 70 år och en sån där som folk tycker synd om och tänker "ja hon, stackarn... som aldrig haft nån". (Jag vet att det finns folk som tänker så. Jag råkar nämligen vara en sån själv.) Framförallt så vägrar jag dö ensam! Det känns ändå på nåt sätt som ett tragiskt slut på något som hade kunnat bli hur fint och lyckligt som helst.

Nä, nu känner jag mest att jag ordbajsar. Kanske är det ett tecken på att jag måste få lite kontinuitet i det här bloggandet. Skriva av mig oftare och få mer struktur på det jag skriver.

Slutord: Klart jag vill träffa någon. Helst igår.

Men hur gör jag?!

Jag tar och sover på saken.
Gonatt!

Aah... Man kanske ska börja spela dum alltså, om man ska få sig nåt?