Internetdejterskan

Hemsk påminnelse!

2010-07-09T14:32:00.004+02:00

Så hände det igen... Jag fick syn på en bild på en kille på en av dejtingsidorna, tänkte "ooh.. han såg rätt fräsch ut..!" och gick in på hans presentationssida. Det tog en liten stund innan jag faktiskt fattade vem han var. Han har gått ner lite i vikt och skaffat annan frisyr samt gjort sig av med sina glasögon sen jag såg honom sist.

Ja, det var ju "Niklas". Han som på vår första och enda dejt drog fram snasen bara sådär, liksom. Stötte ju på hans sida senast i februari 2009 och skrev om denna "nära kräk-upplevelse". Fyfan. Måste se till att memorera hans nickname nu, så jag inte hamnar på hans sida igen och påminns om den traumatiska händelsen...

Eller är det ett tecken månntro, att jag liksom av någon anledning hamnar på hans sida bara sådär? Är det meningen att jag ska dela mitt liv med Mr. Snashas?

I really suck.

2010-07-09T02:30:00.004+02:00

Ja... Inte i den bemärkelsen man hade kunnat tro och hoppas på... Nä, jag suger verkligen på att hålla igång den här bloggen. Men det beror på att det under våren kommit rätt mycket annat i vägen som tagit en hel del tid. Och nej, det är inte nån karl jag pratar om då. Tyvärr.

Har flera gånger de i alla fall senaste tre månaderna tänkt att jag måste ta upp bloggandet här igen. Men för att vara helt ärlig så har jag saknat inspirationen till det - totalt. Lika mycket som jag saknat inspirationen till det här med dejtandet.

Men så hade jag ett rätt intressant samtal med en god vän idag, en vän som sa rätt vettiga saker ändå, och som jag tänkte att jag måste skriva om här. Att jag sen också hade fått en kommentar på förra inlägget måste ju liksom betyda att det helt enkelt är menat att jag ska ta upp skrivandet i den här bloggen igen. (För det är ju inte direkt så att kommentarerna ramlar in i massor här...)

Min goda vän som jag träffade idag, låt oss kalla henne Erika. Hon sa faktiskt några saker som fick mig att tänka till mer än jag gjort tidigare gällande mitt liv som singel. "Du måste fan träffa nån snart... Hur ska vi fixa det då??" sa hon, varpå jag halvt började fippla med annat i hopp om att hon skulle byta samtalsämne. "Vet du vad jag tror felet är? Du kollar efter killar, men SER inte!" sa hon. Och hon har ju fan rätt. Visst kan jag sitta och snegla lite på killar som mina ögon absolut kan götta sig i. Men det hon menade, och som vi pratade om sen, är att jag omedvetet tänker "Han är snygg, därför kan jag aldrig få honom."

Så jävla fel att tänka så.

Erika sa också att jag bara tror en viss sorts killar faller för mig, och det är helt sant. Jag går liksom runt å tror att det bara är de som av någon anledning "blivit över", som ingen vill ha... De som helt enkelt är uddast av de udda, att det bara är DE som vill ha mig. Ingen annan. Ingen som jag själv finner snygg och normal. Sjukt att tänka så, I know. Och jag har nog aldrig insett det så klart och tydligt förrän nu.

Så sa hon en annan sak som ju faktiskt är så sjukt sann. Hon sa nämligen:
"Du, du är för fixerad över hur du själv ser ut, och över vad du tror att killar vill ha. Det handlar inte om det! Det handlar om vem du är som person. Har du till exempel aldrig sett ett par där tjejen faktiskt kan vara asful och killen är skitsnygg? Det hänger inte bara på utseendet!"

Det hann gå ungefär 2 minuter så dök just ett sånt par upp.

Killen = come to mama!!!
Tjejen = inavel?

Nä, förlåt. Nu var jag jävligt taskig. Men för att vara helt ärlig så var de sjukt omaka! Och då kan jag inte undgå att tänka:
Vafan, kan HON så kan väl tamejfan JAG!

Visst, hon var inte - som nog nu framgått - den fagraste människan gud skapat. Men säkert en skittrevlig och go' tjej. Och det är ju faktiskt jag också! Så varför ska jag inte kunna träffa nån?

Jag måste helt enkelt sluta tänka i de banor jag tänkt hittills, för så länge jag har det tankemönstret så lär jag fan inte träffa nån. Inte konstigt heller att jag, när jag tänker på det viset, tappar suget att dejta och därmed också tappar suget att skriva här.

Nä nu jävlar ska det bli ändring.

Och det har det smått börjat bli å.

Har nämligen för första gången på i alla fall ett halvår börjat flirta med en kille ikväll på en av dejtingsidorna! Riktigt söt, men framförallt verkar han både normal OCH trevlig. (Det är ju annars inte en garanti, har jag märkt...) Vi har hittills bara skickat några få mail till varandra, men det känns som att vi kommer fortsätta prata lite. Får väl hoppas på det...

...så får jag nåt att skriva om här framöver, som håller bloggen vid liv!

Saten Jante.

2009-10-30T00:53:00.012+01:00

Men herregud. Mitt senaste inlägg var den 12 juli. Det är fasen över tre månader sen!

Man hade kunnat hoppas på att jag haft fullt upp med mitt nya liv som flickvän till nån trevlig prick, kanske rentav till min egen Mr. Right, och att jag därför inte haft tid att skriva här. Att all min lediga tid gått åt till att rumla runt i sänghalmen.

I wish!

Nä, så ligger det alltså inte till. Alls. Jag är fortfarande lika singel som tidigare - om inte mer? Man borde ju bli mer singel ju längre man är singel. Eller? Det kanske inte går, nej... Det vore väl som att göra olika böjningar på ordet död å. Död, dödare, dödast. Det går ju inte - är man död så är man död. Å är man singel så är man singel.

Kul att de två adjektiven singel och död fick jämföras där på ett hörn - två vitt skillda saker. Fast i detta fall ändå inte, på nåt sätt. Det kanske är lite samma sak? Det är ju liksom dött på den fronten för min del! Vafan.

Jag är fortfarande med på två dejtingsajter. Eller ja, egentligen tre, men den tredje har jag glömt bort min inloggningsinformation på... Försöker knata på med mitt internetdejtande, men det är svårt! Har inte träffat någon och gått på dejt på bra länge, inte sen jag skrev sist. Jag har liksom tappat inspirationen en del. Tror jag måste tänka om helt och hållet, för som det är nu så är det liksom som att en del av mig redan gett upp hoppet. Och det gör ju knappast att karlarna dras till en. Jag vet bara inte hur fasen jag ska gå tillväga!

Kanske tänker jag på det hela för mycket att man inte ser tecknen när (läs OM) de väl ges. Jag är en riktig jävla pessimist som går omkring med inställningen att ingen kille någonsin kommer att kunna falla för mig. Tragiskt, men sant. Dock kan denna känsla i och för sig skifta lite beroende på dagsform. Men för det mesta finns den där, som en röd liten djävul på min vänstra axel, som varje gång jag sneglar åt en snygg killes håll säger:

-Men du... ge upp! Vad tror du egentligen?

(Och så skrattar han med ett sånt där elakt skrockande skratt som bara små röda djävlar på ens vänstra axel kan skratta.)

Tror visst jag kan döpa den där lilla saten till Jante.

Nåväl. Ibland, som sagt, får han sig en bitch slap av mig å. Önskar bara att jag kunde ta upp den fajten oftare. Men jag jobbar på't.

Att leva som singel har ju sina fördelar. Jag har dragit dem förr. Det är skönt att bara ha sig själv att tänka på ibland - utan att låta som en egoist, för det är jag inte. Skönt att kunna fatta beslut som inte påverkar någon annan än just mig själv. Man är ju ändå fri som singel. Men är det ändå inte så att människan är skapt för att leva i tvåsamhet? Jag vet inte, ibland tvivlar jag faktiskt. Jag lever i någon slags mellanvärld - samtidigt som jag fullkomligen ÄLSKAR ATT VARA SINGEL så vill jag inget hellre än att HITTA NÅGON ATT LEVA MED. Så hur fan ska jag ha det?

Och ju längre tiden går och vänner hinner hitta någon att stadga sig med, desto fler problem och bekymmer får man också höra om som inte direkt gör att man längtar efter att träffa någon. Jag är väl en riktig velmaja. Fast ändå inte. Jag vet ju att jag inte vill leva som singel resten av mitt liv, vill inte vara 70 år och en sån där som folk tycker synd om och tänker "ja hon, stackarn... som aldrig haft nån". (Jag vet att det finns folk som tänker så. Jag råkar nämligen vara en sån själv.) Framförallt så vägrar jag dö ensam! Det känns ändå på nåt sätt som ett tragiskt slut på något som hade kunnat bli hur fint och lyckligt som helst.

Nä, nu känner jag mest att jag ordbajsar. Kanske är det ett tecken på att jag måste få lite kontinuitet i det här bloggandet. Skriva av mig oftare och få mer struktur på det jag skriver.

Slutord: Klart jag vill träffa någon. Helst igår.

Men hur gör jag?!

Jag tar och sover på saken.
Gonatt!

Aah... Man kanske ska börja spela dum alltså, om man ska få sig nåt?

Kristi brud?

2009-07-12T16:43:00.009+02:00

För den som inte märkt det redan så har bloggandet legat nere ett bra tag från min sida... Mkt beroende på att det varit fullt upp med jobb på annat håll (jag har ju ett vanligt svensson-liv vid sidan om detta... faktiskt) men också av den anledning att det i princip varit dött på dejting- och kärleksfronten.

Utmaningen jag gav mig själv för ett bra tag sen gick helt åt skogen.

Otippat...

Innan maj månad var slut så skulle jag ha försökt hinna träffa en potentiell pojkvän. Inte bara ha gått på dejt en eller två gånger, utan snarare nån som jag andra veckan i juni skulle ha kunnat ta med hem till föräldrarna och för första gången i mitt halvtragiska singelliv sagt "det här är min pojkvän".

Ok, "halvtragiska singelliv" var kanske lite väl hårt uttryckt, med en touch av desperation. Var inte så jag menade... Jag trivs fortfarande som jag lever idag och som jag levt det senaste livet, men som hos de flesta andra människor så har ju jag också en längtan efter att träffa nån. Och en längtan efter att få bilda familj, innan risken blir för stor att folk kommer ta mig för mina framtida barns mormor eller farmor...

Och ja, jag har en dejthistoria att berätta. (Kanske att det är den historians utgång som får mig att uttrycka en viss sorts desperation i detta inlägg...)

I mitten på maj var jag ju på dejt. Vi kallar honom Micke. Ja... det var den dejten jag skrev om i det förra inlägget här nedan - har alltså inte uppdaterat sen dess... Men jag tänkte att jag nu skulle berätta fortsättningen på den dejtinghistorian.

Vi var på dejt en fredag... Och på söndagskvällen efter ringde min mobil. "Micke" stod det i displayen. Då fanns det två alternativ till hur jag skulle svara:
1) Antingen svarar jag bara 'Hej Micke!' eftersom jag ser att det är han som ringer.
2) Jag bara låtsas om att jag inte sparat hans nummer alternativt inte sett vad displayen visat för namn och svarar lite frågande "Hej det är xxx..?"

Ja, larvig som jag är så valde jag alternativ två. Haha..!
Hur som helst... Han sa att han ringde för att säga hej och höra hur det var med mig. Så pratade vi i 5-10 minuter och jag sa bl.a. nåt i stil med att det var trevligt att ses i fredags, och att han gärna fick höra av sig om han ville hitta på nåt igen - ta en fika till eller vad som helst. "Absolut, det gör jag gärna!" svarade han. Dock skulle det inte bli i veckan som kom, han hade fullt upp då.

Så veckan gick, och vi hördes inte av. Men det var inget jag hängde upp mig på. Jag tog det för var det var och tänkte att han nog hör av sig så småningom om han nu vill hitt' på nå.

Onsdagen därpå, alltså en och en halv vecka efter att vi sågs så messade han. "Vad sägs om en fika på fredag vid 16?" Jag svarade kort därpå att jag gärna fikade, och vi kom överens om att vi skulle höras dagen därpå och bestämma plats. På torsdagseftermiddagen skickade han mess på nytt där det stod "Jag kommer behöva jobba över imorrn. (Fan... tänkte jag. Ingen fika....) Så vad sägs om middag kl.18 istället?"
HELL YEAH! Här avancerar vi från fika till middag :) Ringde strax därpå upp honom och tackade ja till hans förslag, och vi bestämde också var vi skulle ses och äta.

Och så blev det fredag... När jag gick upp och åkte till jobbet så hade jag redan bestämt mig vad jag skulle ha på mig på kvällen å grejer... typiskt tjejig grej å göra. Men alltid skönt att vara väl förberedd. Så var jag själv tvungen att jobba över en stund, var hemma hos min kollega och jobbade till ca 16.20 innan det var dags att röra sig hemåt och göra sig i ordning till middagen. Och eftersom jag jobbat under eftermiddagen så hade jag haft mobilen på ljudlös. Så när jag tog fram den på vägen till bilen så såg jag att det 3 minuter tidigare hade ringt. Ett missat samtal från Micke.

"Jaha" tänkte jag. "Han måste jobba över längre. Middagen blir uppskjuten."

Jag ringde upp, och de följande 2 minutrarna lät samtalet ungefär så här:
- Micke..
- Hej, det är xxx. Jag såg att du hade ringt..? Jag har jobbat å haft mobilen på ljudlös.
- Aha... jo... det är så att jag undrar om vi skulle kunna ställa in..?
(Japp, som jag trodde då...)
- Ja.... visst. Behöver du jobba över mer?
- Ja... nja... Vi ska nog inte ses igen.
- ...ehm... nähä..?
- ..och jag ber om ursäkt för att det kom så nära inpå.
- Ja, nä... det är lugnt. Jaja, men då vet jag hur det ligger till.
- Ja... men du får ha det bra.
- Mmm.. detsamma.

What?!

Han föreslår fika, men avancerar det sen till en middag. Allt detta alltså på HANS INITIATIV, bara för att förtydliga saker och ting. Sen lämnar han plötsligt - EN OCH EN HALV TIMME INNAN VI SKULLE HA SETTS - beskedet att vi inte ska ses igen! Vid det här laget har det ändå gått två veckor sen vi sågs första gången, så det är ju inte direkt så att han INTE haft tid att fundera över om jag var nån han ville träffa igen eller inte. Han har haft 14 dagar på sig.
Jag blev bara förbannad. Och tom.

Tänkte först att "jag skiter i den idioten" men insåg snart att jag inte skulle kunna sova om jag inte först fick reda på vad det var som hände. Så jag skickade ett mess där jag frågade vad det var som fick honom att plötsligt ta det beslutet. För som sagt, bara kvällen innan bestämde vi var vi skulle ses och grejer... Han ringde upp för att lämna sitt svar, som var typ såhär:

"Jo... jag har funderat sen vi sågs första gången... om vi ska ses igen. Du var jättetrevlig, men jag har liksom tänkt 'ja... nej........ ja... nej.....' men så tänkte jag att äh, jag är ledig på fredag. Jag kollar om hon vill ses då, och så får man se då om det uppkommer nån gnista, om man uttrycker det så... Men så ringde en polare här nu ikväll och frågade om jag inte skulle med ut på en öl, och då kände jag att... Jo, det låter faktiskt trevligare. Och känner jag så, så är det liksom ingen idé för oss att ses igen..."

Vilken jävla skitstövel, rent ut sagt! Hur faan kan han säga till mig att "Jo... det låter faktiskt TREVLIGARE" att gå å ta en öl med polaren? Klart han kan känna så, det skiter jag fullständigt i. MEN MAN SÄGER INTE EN SÅN SAK! Jag hade hellre sett att vi sågs över middagen ändå, och så hade han efter det kunnat säga tack men nej tack... Så hade han i alla fall gett det en chans att faktiskt lära känna mig. Och dessutom - han hade fortfarande hunnit med den där jävla ölfan med polarhelvetet efter middagen.

Ja... så ligger det till.

Mitt egen utmaming gick alltså åt skogen, och även om det bara var ett fånigt uppdrag så känns det på nåt sätt som att man är på väg att ge upp. Är jag dömd till att leva som singel resten av mitt liv? Har blivit lite mer aktiv på dejtingsidorna de senaste två veckorna, men utan nåt som helst napp hittills. Känns inte som att man är lika öppen längre för att träffa nån. Man blir bara så skeptiskt inställd till allt och alla efter att bara få såna här idioter på kroken varenda jävla gång.

Så intill mig här ligger i alla fall min nunneansökan till Vadstena kloster, redo att skickas in vilken dag som helst. Jag menar, Kristi brud ska man väl i alla fall lyckas bli? Alltid nåt...

Vafan, liksom?

(Men svordomarna måste jag nog jobba bort...)

Jag har inte dött.

2009-05-18T00:25:00.004+02:00

Ville bara meddela det, om det nu skulle vara att nån undrat varför här inte skrivits nåt på år och dar... nästan. Jag har - åter igen - haft en skrivarsvacka. Skyller det på att jag har nytt jobb från och med denna termin, och det tar lite tid att komma in i det.
Och jag var ju dum som skrev för nåt inlägg sen att jag lovade att jag skulle bli bra mycket bättre på att uppdatera från och med nu (då), men det är bara att inse att det inte är någon idé att avge sådana löften. Rätt som det är kör det ihop sig, och då infinner sig inte den skrivinspiration som ändå behövs för att hålla nåt sånt här igång. Tyvärr.

MEN... Jag har lite att uppdatera! Jag har ju gett mig själv en utmaning som heter duga - att hitta nån slags Mr. Right innan maj månad är slut. Haha tjenare... Jag har alltså knappt två veckor på mig..! Men har jag tur så kan en vara på g..!

Jag var nämligen på dejt i fredags! :D För första gången nånsin så gick jag på dejt med en kille som jag bara haft kontakt med en gång på en av dejtingsidorna. Vi skickade ett par meddelanden till varandra under en kväll, och jag fick frågan om jag inte ville gå å ta en fika med honom senare i veckan. Han var av den åsikten att det inte är någon större idé att maila varandra fram och tillbaka, utan att det är bättre att ses så snart som möjligt för att se hur personkemin är osv.

Tidigare har jag varit skitskraj för sånt, men nu har jag kommit till insikt med att det ju fan är sant. Lika bra att ses så fort som möjligt, det kan man ju om inte annat spara en massa tid på. Märker man då med en gång att "nä.. det här finns det ingen chans till att det nånsin kommer bli nåt" så går man ju bara vidare. Men hade man först mailat å grejer i ett par månaders tid för att sen ses och upptäcka just samma sak så blir besvikelsen eventuellt bara större, och de två månaderna av mailskrivande relativt bortslösade.

Hur som haver...

Dejten gick riktigt bra! Vi satt och fikade i solen på en av stans uteserveringar. (Japp, vi är bosatta i samma stad.) I närmare två timmar satt vi där och pratade. Blev aldrig ens nån pinsam tystnad eller så, utan vi fann ämnen hela tiden att prata om. Det visade sig dessutom att vi har i alla fall en gemensam bekant. Kul! (Och bra! Imorgon ska jag luska lite med denna gemensamma bekanta och kolla med henne hur han är, den här killen. Är han så bra som han verkar?)

Vi bestämde inget om att vi skulle ses igen eller så, däremot att vi skulle höras. Men så kom den lilla röda jäveln på min ena axel fram under fredagskvällen och sa "skärp dig, han tyckte säkert du var trevlig... men du är inte nåt för honom. Det där blev nog den första och sista dejten."
Men den jäveln kunde ju slänga sig i väggen nu ikväll när killen i fråga ringde mig - bara för att säga hej..!

Jag blev så glad! Det har aldrig hänt förr, att en kille jag dejtat faktiskt ringt ett par kvällar senare "bara för att säga hej". Vi pratade ett litet tag, och bestämde att vi ska ses igen. Det blir dock inte i veckan som kommer nu, utan veckan därpå. Så vem vet... Har jag en jävla tur så kanske jag lyckas med min utmaning trots allt, haha!

Har lite namntorka - vet inte vad jag ska kalla denne kille. Nåt förslag?

Tillbaks på ruta ett.

2009-04-07T00:27:00.005+02:00

Ja, men nä... det är inte utan att man börjar på att ge upp hoppet. På allvar.
Beträffande Kalle så slutade han ju höra av sig där ett tag. Och eftersom jag inte ville vara för "på" heller så lät jag det gå några dagar utan att jag hörde av mig. Ja, jag var rätt duktig. Lät det nog gå en sisådär fyra eller fem dagar i alla fall. Men till slut, en kväll på den fjärde eller femte dittills tysta dagen, så loggade jag in på msn och såg att även Kalle var inloggad. Han hade ju inte svarat på det oskyldiga lilla messet som jag alltså skickade fyra eller fem dagar tidigare. (Där jag ju frågade om han hittade de där hyllorna han var ute efter, och som jag tidigare kunde tipsa om.) Uppenbar diss, må jag säga.

Men den här gången tänkte jag inte vara tyst. Så håll till godo, för den läsälskande och intresserade följer nu ett urdrag ur min och Kalles msn-konversation. (Jag vet, det är varning på att spara dem... Men vafan.)

Jag:
"Vill bara säga att jag förstått att du... tappat intresset, för att uttrycka det rakt på sak. Sen om det beror på nåt jag gjort eller inte, det vet jag inte. Men det är helt ok :) Man kan inte falla för alla... haha. Eller nåt. Men jag vill väl bara säga att det hade varit schysst om du vågat vara ärlig och säga det.
Och skulle det mot förmodan vara så att jag fått det om bakfoten så.. ja, då får jag väl halvt skämmas över mina misstolkningar..."

Han:
"För det första så får jag då börja med att be om ursäkt, det har inte varit min mening att vara oärlig eller oschysst. Jag kan inte konstatera att jag fallit eller inte fallit, eftersom vi inte känner varandra då vi bara träffats en gång. Vad jag däremot vet är att det inte har varit helt enkelt att hitta tillfällen att träffas. Både du och jag är upptagna och har många järn i elden, vilket är bra, men eftersom vi dessutom bor i olika städer så blir det komplicerat. Detta är den största orsaken till att mitt intresse svalnat en smula. Jag har nog insett att jag inte söker ett distansförhållande."

Jag:
"Jag har full föreståelse för det du skriver. Klart det är vanskligt för två upptagna människor bosatta i olika städer att hitta en passande dag och tid att ses. Och för att vara ärlig så är väl inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att du verkar vara både trevlig och bra, utifrån den kontakt vi hittills haft."

Han:
"Jag tycker bra om dig med. Inser dock att om vi har problem att hitta en tid för en andra fika, så är det liksom dömt att misslyckas. Har funderat en hel del fram och tillbaka på det här under veckan."

Ja... det är väl i det stora hela vad som sagts. Han har väldigt mkt med jobb och plugg nu fram till maj, så vi pratade lite löst om att ev ses när det lugnat ner sig för honom. Men det förstår jag ju att det inte kommer att hända.

Och det han sa får jag inte riktigt att gå ihop. För det första... Varför tar man kontakt på en dejtingsida med en tjej bosatt i en annan stad, när man ändå inte är det minsta intresserad av ett distansförhållande? Och herregud, det är ju inte så att han bor i Luleå och jag i Trelleborg. Hallå. Det skiljer 11 mil mellan oss! FEMTIO MINUTER MED TÅG. Och för det andra, det han skrev om att det varit problem för oss att hitta tid för en fika... Ja men det är väl inte så jävla konstigt när han ställer in då vi väl hittat en gemensam passande tid!

Som jag själv skrev till honom så är ju inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Men herregud... Faller man för någon, blir riktigt jävla kär, så tror jag fan inte att de där 11 milen spelar någon större roll. Och inget är ju heller definitivt. Trots min övervikt är jag flyttbar!

By the way så tror jag visst att man kan känna med en gång hos en människa om det finns potential för att falla för denne eller inte. Även om man alltså bara träffats en gång. Tror visst bestämt det kallas attraktion. Fysisk och psykisk attraktion. Det kan även växa fram under tiden, men nog kan man känna med en gång att "Nä fy... Det här var verkligen inget att hänga i julgranen" eller "Tjoho! Gift dig med mig vettja!". Men ja... Kalle tillhör väl den sorten som behöver lite mer tid för att låta attraktionen (eller oattraktionen, för all del) för en annan människa växa fram hos honom.

Så nu är man tillbaks på ruta ett helt enkelt, och letar runt lite på dejtingsajterna igen.
Går ju sådär.
Och så var det ju den förbannade utmaningen jag åtog mig helt på egen hand å.
Hahaha! DET om nåt är dömt att misslyckas... Eller?

...och om han förresten nånsin hittade de förbannade hyllorna vet jag inte heller. Men det finns i och för sig inget jag bryr mig mindre om just nu.

Tjo!

Äh.

2009-04-05T02:00:00.001+02:00

Jag ger nog snart upp.
Vafan, liksom.

Smiskgubben.

2009-03-10T20:58:00.008+01:00

Jag är fullt medveten om att det blivit lite väl mycket Kalle-snack den senaste tiden. Och jag har kanske egentligen skrivit det för min egen skull, och inte för att det ska vara nån slags underhållande läsning för andra.
Men... Innan jag fortsätter detta inlägg med lite roligare inslag så ska jag bara snabbt berätta, om det nu är nån som undrar, att Kalle fortfarande inte hört av sig. Och jag har faktiskt varit duktig (eller hur man nu ska se på det hela) och har inte hört av mig något sen igår förmiddag heller. Han har varit inloggad på msn sen snart ett par timmar tillbaka, men varken han eller jag har skrivit nåt. Kanske är det så att killar gillar att jaga. Har trots allt hört flera olika personer som tror på den teorin. Så därför tänker jag ge honom lite tid nu, fram till helgen eller nåt, och ska inte höra av mig. Han vet ju uppenbarligen var jag står - att jag vill ses igen. Så nu är det upp till honom, känner jag. Men är det så att det skiter sig totalt med honom, att han (av nån anledning som jag ännu inte klurat ut vad det kan vara) tappat intresset och därför inte vill ses igen, så kan jag ju alltid satsa på SMISKGUBBEN istället:

(Ja... sist skrev han alltså namnet på dejtingsidan där han skickade detta smickrande meddelande.)

Tjoho! Jag addar'n med en gång!

Nää men alltså, seriöst - vad tror han? Att jag nappar på det här? "Smiskgubben"... Och visst, jag är medveten om att jag väger mer än jag borde, men hur fan tänker man när man öppet i ett meddelande placerar nån direkt under kategorin "tjocka personer"? Hallå, jag är faktiskt en människa med unik personlighet, unika drag och egenskaper. Ditt jävla pucko.

Nåväl. Jag fick mig ett ganska gott skratt i alla fall.

Övertolkarn?

2009-03-09T22:47:00.002+01:00

Ja, inte vet jag. Det må vara jag som, som vanligt, övertolkar saker och ting. Men... nåt säger mig att Kalle och jag inte kommer att ses igen trots allt. Det grundar jag på det faktum att han knappt hör av sig längre. Vi skulle ju som bekant ha setts i fredags, men han ställde av okänd anledning in det, och vi hördes inget mer på hela kvällen. Så blev det lördag, och jag avvaktade med att skicka nåt sms för att se om han möjligen skulle höra av sig.

Men nä.

Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.

Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.

Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:

"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"

Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"

Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.

Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.

Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?

Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.

Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.

Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.

Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.

Natters!

Aldrig mer en vit lögn.

2009-03-06T17:26:00.007+01:00

Ni vet det där kärlekstestet man gjorde med prästkragar som liten? Man tog ett kronblad i taget och sa "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte..." och så fick man reda på (mm... det var ett test säkert till 99%...) om killen man var kär i älskade en eller inte.

Ungefär så har det varit i eftermiddag för min del, men min lilla ramsa har snarare varit: "gå på dejt, inte gå på dejt, gå på dejt, inte gå på dejt..."

Jag fick nämligen ett sms av Kalle strax efter lunch där han frågade om jag fortfarande ville hitta på nåt ikväll. Woho! Han hade alltså inga planer med sina kompisar! Jag svarade att jag gärna ses, varpå han skrev till mig att han kunde ta bilen till mig den här gången. (Av den anledning att SJ:s tåg inte behagade ta honom tillbaka hem i en bra tid. Sista tåget går mycket tidigare än väntat...) Han föreslog att vi skulle äta nåt för att sen gå på bio. Jag var helt klart på förslaget, lät ju toppen. (Ja... även om bio inte är av det aktiva "nulärvikännavarannjättebra" slaget.) Jag hade visserligen fortfarande inte fått något svar från personen som har hand om den där repetitionen jag egentligen skulle befinna mig på ikväll, men strunt samma, tänkte jag... En dejt med Kalle får gå före!

Men så skickade Kalle lite senare ett till mess där han frågade om vi kunde ta det i nästa vecka istället. Då skulle han kunna komma ifrån jobbet lite tidigare, och så skulle vi hinna umgås mer. Ehm... jaha..? Ja... ok, tänkte jag i ren besvikelse, men slogs åter igen av tanken att det väl inte är jätteskoj att ses en vardagkväll när vi båda måste upp i ottan för att gå till våra jobb dagen efter.
Men så kom jag på den briljanta idén att jag ju kunde åka till hans stad ikväll istället. Skrev därför det till honom, och att det inte var några som helst problem. Nog för att SJ inte heller kan ta mig hem i nån bra tid ikväll, men jag har vänner som jag skulle kunna sova kvar hos. Sms:ade i förebyggande syfte snabbt min novellskrivande bloggarvän och hörde om det skulle vara möjligt för mig att sova hos henne och familjen inatt. Och det var det! Toppen - tack!!
Kalle svarade då:

"Du satt ju och åkte sist, så det är inte mer än rätt att jag kommer till dig! Jag håller med om det där med att gå upp tidigt, inget bra! Men du, hur jobbar du på söndag?"

Ja, jag ska nämligen jobba på söndag vilket jag (som nog är rätt uppenbart) berättat för Kalle. Om jag inte gjort det så hade vi ju kunnat bestämma den dagen för en bio med en gång. Men problemet är att jag jobbar från 13.30 till cirkus 21 på sön, så det är kört då. Skrev det till honom, och tillade att det inte gjorde mig nåt att fara lite. Avslutade messet lite flirtigt med:
"...du får väl se till att komma hit gången efter annars ;)"

Om han ändå inte hade nåt planerat för ikväll, varför banga på det då? När jag till och med åker till hans stad? Fick tillbaka svaret:
"Hehe.. som sagt, detta är inte så lätt! Vi får försöka hitta en bra kväll nästa vecka. När börjar kvällens rep?"

Blev ju skitbesviken, men det vill jag ju inte direkt visa honom så här innan man lärt känna varann. Så till svar blev det typ "Hehe, ok :) Repet börjar 19!", men det kan översättas till "Jahapp. Varför ställer du överhuvudtaget in? Men aaja, jag drar väl på det förbannade repet." Och helvete ja, repet... Hade ju fortfarande inte fått nåt svar på om det var ok att jag blev hemma från kvällens rep (plus ett till rep i nästa vecka) från personen som skulle hålla i det hela. Lika bra att ringa och dubbelkolla. Och säga att jag kommer ikväll ändå. Men en JÄVLA VIRRPANNA som jag för tillfället är så har jag tagit fel på tidhelvetet. Det började inte 19, utan 18. Och det tar mig en timme att åka till repet. Och detta misstag upptäckte jag 17.10. Bra!

Jag får tag i den ansvarige rep-mannen per telefon, och frågar om han sett mitt mail. Det hade han, och han hade svarat i morse. Va? tänkte jag. Jag har inte sett nåt! I svaret hade han skrivit att det var av högsta värde att jag kom ikväll, ett enormt viktigt rep. Jahapp. Hade jag bara sett mailet tidigare så hade jag omprioriterat hela kvällen från första början. Och nu hade jag dessutom tagit fel på tiden - skulle ändå inte hinna dit i tid. (Mailstrulet berodde på att jag valt en annan av mina mailadresser som avsändare i min hotmail när jag skickade gårdagens mail till honom. Och adressen jag använde mig av har bytt webbhotell, vilket nu innebär att mail som skickas TILL den inte längre vidarebefodras till min hotmail. Bra!) Så det blev bara skit, alltihop. Ingen dejt och inget rep. Att slippa repet kan väl i och för sig vara skönt, kan tyckas. Men att jag nu missar kvällens rep, sa han, kan innebära att jag inte får vara med på de två stora föreställningar vi ska göra inom kort - något vi repat på under ett par månader. Va kul! Fy fan. Jag är så arg på mig själv. Och lite på Kalle. Eller ok, snarare besviken på honom.

Så... Vad jag har lärt mig av detta? Jo: Jag ska aldrig mera dra en vit lögn för att slippa en repetition för att istället gå på en dejt som ändå inte blir av!

Uppdatering

2009-03-05T23:10:00.004+01:00

Ok... nu ska vi inte ropa hej ännu, visade det sig. Fan då. Eftersom jag från början sa till Kalle att jag inte kunde ses imorgon, men eventuellt lördag (vilket jag nu alltså bestämt mig för att jag inte kan då det blir utgång med tjejerna, som planerat) så har han eventuellt planer att gå ut imorrn med sina kompisar. Tusan! Han försökte få tag i dem nu ikväll för å kika vad som hade bestämts, men han lyckades inte. Så han ska höra av sig imorgon när han vet hur det blir... Vafan. HOPPAS! Annars sa han i och för sig att vi kunde ses nån gång i veckan i stället, men det dryga är ju att vi båda börjar jobba tidigt varje dag. Så... Jaja. Som han skrev på msn:

Det här va ju inte lätt att få ihop!
...men det ska det väl inte vara heller ;)

Egentligen är det SKITSAMMA hur det blir imorrn. Huvudsaken är verkligen just nu att vi båda faktiskt vill ses igen. Och inte nog med att vi vill ses igen - vi SKA ses igen! Inom kort.

Uppdatering kommer... Nu är det godnatt!

Vita lögner

2009-03-05T22:12:00.002+01:00

Tusan. Han kan inte nästa helg, han är bortrest fre-sön. Typiskt!
Håller därför på att försöka styra upp en alternativ lösning... Hoppas på att kunna styra av morgonkvällens aktivitet, som inte drabbar nån vän eller liknande. Så om jag får tillåtelsen att skippa det jag skulle ha varit med på (ok, det är en repetition med en massa folk) så kanske jag drar iväg till Sthlm imorrn istället. Var tvungen att dra till med en liten vit lögn för att ha en chans där, gällande att slippa repet, och inväntar nu besked... Kalle föreslog ju antingen fredag eller lördag, så... Ja, hoppas nu att det går att få ihop ändå! Annars blir det ju att vi inte kommer kunna ses förrän om 2 eller tre veckor. Känns lite långt, bara. Eller så är det jag som är otålig, jag vet inte.

Ok, nu har jag - parallellt med skrivandet här - slängt ut frågan till Kalle om han fortfarande har morgonkvällen fri. Säger han ja så tänker jag fan bestämma mig för att träffa honom ändå, innan jag ens fått besked gällande det jag egentligen skulle ha gjort. Haha. Fult gjort av mig!

Woho! Dejt 2 är på gång!

Inväntar svar...

2009-03-05T19:43:00.002+01:00

Jag har hört mig för bland andra vänner idag, och har i princip bestämt mig för att hänga på mina vänner ut på lördag. Får helt enkelt träffa Kalle en annan dag! Skickade ett mess till honom tidigare idag där jag föreslog att vi kunde ses nästa lördag istället, alternativt (mest på skämt, men ändå en gnutta allvar) att han skulle hänga på oss ut på lördag. Och nej, det är inte ett förslag från min sida, utan det var faktiskt en av mina tjejkompisar som föreslog det. Då drar vi möjligtvis bara ihop några fler killar också. Men... som sagt. Det förslaget var mest på skämt. Har inte hört något från honom ännu, så... vi får väl se vad han svarar.

Beslutsångest var det här!

2009-03-04T23:46:00.007+01:00

Herregud, HJÄLP MIG! Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ligger det till... Jag har nu gått i ett par dagar och inte hört ett ljud från Kalle ang. att ses igen. Och jag har liksom känt att bollen ligger hos honom nu. Vi har knappt ens sms:at på ett par dagar. Ok, det kanske inte låter så farligt, men med tanke på att vi ändå haft en rätt intensiv kontakt via våra mobiler VARJE DAG annars, så har det liksom uppkommit lite tvivel i min skalle. Vill han verkligen ses igen? Eller... var det bara nåt han sa? (SLUTA ÖVERANALYSERA, har jag sagt! Ta det bara för vad det är!) Visserligen har vi ju hörts på msn på kvällarna, men bara pratat lite kort i 10 min innan det varit dags för nån av oss att lägga sig. Så... där har det inte blivit så mycket sagt heller.

Men så skickade jag ett sms i eftermiddags, och tänkte att jag skulle få vara beredd på att det skulle ta ett bra tag innan han skulle svara. Det var ändå under hans arbetstid jag messade, och han brukar inte svara förrän han kommit hem - vilket brukar vara runt kl.20. Och till klockan 20 var det rätt många timmar kvar när jag så klickade på "skicka". Jag frågade i meddelandet om han haft en bra dag hittills, och frågade om han skulle göra något kul ikväll. Och dra på trissor! Det tog inte många minuter innan ett svar kom! Han frågade hur det var med mig, och berättade att kvällen skulle ägnas sittande på ett tåg hem från jobbet - kul kväll... Han skulle inte vara hemma förrän vid 21. Jag skickade, i bilkörande tillstånd som jag var (inte bra), tillbaka ett svar och fick tillbaka ett: "Kör försiktigt! Kram" Sen var det inte mer med det.

Drygt fyra timmar senare satt jag och åt lite mat med en vän på stan, och så spelade mobilen plötsligt upp den vid det här laget välkända sms-signalen. Och japp, det var från Kalle :) Han frågade bl.a. hur det gått med det jag tidigare berättat i ett av sms:en att jag skulle göra under eftermiddagen. (Ett extrajobb jag har varannan vecka.) Jag skickade efter en stund (jag kan ju inte vara den som skickar svar med detsamma varje gång... Fan vad fånig man är. Som om killar tänker i sånna banor?) tillbaka ett sms där jag bl.a. frågade vad han tänkt hitta på i helgen. Och det var menat som en allmän fråga, och inte som en invit (av den anledning att jag själv är fullbokad så det är alldeles svart av anteckningar i kalendern på dessa dagar.) Dock tror jag han tog det hela lite som en invit, för i svaret han då skickade tillbaka så avslutade han med:

"Vi kan väl hitta på ngt nån kväll?"

SJÄLVKLART vill jag det! Och det behöver ju inte betyda att han vill hitta på något just i helgen. Men... Problemet är att när jag sen kom hem och satte mig vid datorn och vi började prata där, så föreslog han att vi kunde ses redan nu på fredag eller lördag. Ååå... så gärna vill jag ju det!

Men helvete...

Nu kommer vi till den där förbannade beslutsångesten... (Sorry att det tog ungefär en novell/roman innan jag kom till saken... men vissa berättelser kräver ju liksom sin bakgrund...) Så här är det nämligen:
På fredag är det helt och hållet totalt alldeles jättekört för min del. Har en obligatorisk grej som ligger där. Så... då återstår lördagen.

På lördag har jag och tre tjejkompisar sedan en tid tillbaka planerat att gå ut. Ok, gå ut kan man väl göra när som helst, kan man tycka. Men till saken hör att dessa tre vänninor är arbetande småbarnsföräldrar, och har inte särskilt lätt att hitta ett gemensamt datum för utgång. Det ska föräldrar/kompisar/whatever till som kan sitta barnvakt osv. Och även om jag inte är småbarnsförälder (tyvärr) så har inte jag heller särskilt lätt att få in saker på mina helger. Men nu har vi alltså hittat ett datum, och det är just på lördag.

Och visst, kan man gå ut när som helst så kan man väl gå på dejt när som helst också. Men grejen är den att jag känner att det vore ganska värdefullt att träffa Kalle igen ganska snart för att se hur det ligger till med personkemi och grejer - om det ens finns potential att kunna bli nåt. Är hans intresse för mig lika stort som mitt är för honom? Och sen är det så att han inte heller är den som har tomt i almanackan... Och dessutom bor han och jag i olika städer, vilket ju också spelar roll när man ska försöka ses. Så frågan är: HUR FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag känner mig jättekluven. Jag vill verkligen båda grejerna lika mycket! Jag vet att mina väninnor blir besvikna om jag skippar utekvällen för att gå på dejt. Jag tror ju knappast att Kalle blir besviken om jag inte kan. Har man annat inplanerat så har man. Men vafan! Samtidigt så vill jag ju bara träffa honom så snart som möjligt igen!

Har jag däremot tur så kanske han skulle kunna ses nästa lördag istället. (Likadant för min del den helgen med - fredagen är körd, och söndagen likaså.) Jag ska föreslå det för honom imorgon. Men om han inte kan då då? Då kommer det ju hinna bli både april och maj innan vi lyckas hitta ett gemensamt passande datum för en andra dejt. Och jag är rädd att saker och ting lätt kan rinna ut i sanden då...

Så, hjälp mig snälla..! Vad ska jag göra? Dejt med trevlig och sjukt söt kille man är intresserad av eller utekväll med tjejgänget som aldrig annars hinner ses allihop samtidigt? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Ole dole doff...

Tack för tipsen!

2009-02-28T18:12:00.006+01:00

Ja men visst, har fått ett par tips på vad Kalle och jag sulle kunna göra på en andra dejt. Boule och biljard är aktiviteterna som kommit på förslag. Boule är väl kanske inte vad jag skulle valt i första hand, men vafan. Why not, liksom? Och kan man dessutom dricka och äta lite gott under tiden så kan det väl inte bli så mkt annat än trevligt? Men ok, jag erkänner. Min första spontana tanke var "Boule? Jadå, om jag skulle på dejt med en pensionär, kanske..." Men jag har gått och tänkt på det i både två, sju och 60 minuter nu, och har liksom vant mig vid tanken.

Men det där med biljard måste jag säga lockar mig mer. Och där har vi ju fördelen att jag kan spela lite sämre än jag egentligen skulle behöva, och passa på att be om lite hjälp... Typ såhär:

Toppen! Som upplagt för lite hångel mitt på bordet sen..! Det får nog bli så, jag väljer biljarden före boulen på vår andra dejt.
Fast i och för sig... Jag hittade nåt som faktiskt skulle kunna funka sen inför tredje dejten:

Nakenboule!

Vad göra?

2009-02-28T01:40:00.006+01:00

Vaknade sådär lagom sent imorse och gjorde precis som väntat - kikade mobilen det första jag gjorde. Trots att jag för en gångs skull inte hade den på ljudlös under natten så hade jag i utan att ha vaknat till det minsta fått ett sms. (Och då har jag en ganska frenetisk sms-signal.) Fy, nervositeten var ett faktum när jag såg att avsändaren var Kalle. Vad skulle han månne svara på mitt sms från igår kväll? Jo, pass på, här kommer det:

"[...] Att ses spontant blir ju en smula knivigt eftersom det är en liten bit mellan ... (hans hemstad) och ... (min hemstad) ;) Det är lite synd! Kräver lite mer planering. [...]"

Jag blev förstås glad över att han inte skrev nåt i stil med "Det var trevligt att träffa dig, men jag känner nog att..." och nånting om att han inte är intresserad. Men samtidigt så skrev han ju inte "Vill gärna ses igen" eller nåt sånt mer tydligt. Kanske att det var underförstått i hans sms att han vill ses igen, men på ett sätt vill man ändå få det mer i klartext, där det inte finns utrymme för en massa tolkningar för en överanalyserande brud som jag. Skickade ett svar under förmiddagen, där jag skrev att jag mest var nyfiken på om han ville ses igen, och inte nödvändigtvis spontant då det som sagt är en bit oss emellan. Och det hann gå över nio timmar innan jag äntligen fick ett svar. Han började till och med att be om ursäkt för att det dröjt (pluspoäng!), men han hade helt enkelt haft fullt upp idag. Men så skrev han också:

"Det vore trevligt att ses igen. Vad vill du hitta på?"

Hmm... tja... Hångla? Nä... det skrev jag förstås inte. (Även om jag, som ni säkert förstått vid det här laget, inte skulle tacka nej till att göra det med honom, haha...) Skickade iväg ett svar där jag föreslog lite olika alternativ, men frågade även honom om han själv hade några förslag. Något svar på det sms:et har jag ännu inte fått...

Loggade in på msn ikväll när jag kom hem, och han var inne. Vi började prata lite allmänt där, och jag hoppades på att han kanske skulle ta upp vår senaste sms-konversation och komma med sitt svar på msn istället. Men inte då. Vafan? Jag ville inte heller ta upp det, hade blivit lite av en menkomigendåfattarduinteattjagvillsestypnu-varning då. (Som om han inte redan fattat det...) Vid halv två var det dags för honom att gå och lägga sig. Ett kram-och-godnatt-meddelande, och han loggade ur. Så... jag får väl hålla mig till tåls och hoppas på ett svar från honom under morgondagen.

Men hur som helst så vet jag ju nu att HAN VILL SES IGEN! :D

Förresten... De förslag jag kom med till honom var bl.a. att kanske bowla och äta nåt, eller åka långfärdsskridskor, haha. Det sistnämnda skrev jag mest på skämt bara för att vi båda pratat om att vi skulle vilja testa det nån gång. Bio kändes inte som nåt roligt förslag. Jag vill ju lära känna karln, så nåt mer aktivt känns som ett bra alternativ på en andra dejt.

Kanske att nån som orkat läsa detta inlägg ända hit har nåt förslag på passande aktivitet?

Nåväl... Nu tar jag och följer Kalles exempel och går och lägger mig.

En chansning på halvfyllan.

2009-02-26T23:46:00.005+01:00

Har precis kommit hem efter en pubkväll med trevligt sällskap. Dock ej av Kalle... :) Vi hade dock lite sms-kontakt under kvällen, och jag skrev vid ett tillfälle lite på skämt "Kommer du hit eller?" och sen en obligatorisk liten flirtande smiley. Men det kunde han ju av förklarliga skäl inte göra. Tolv mil emellan, och dessutom har han jobb imorrn.

Timmarna gick, och lite sådär lagom på lyset hann jag ju bli innan det var dags att runda av och bege sig hemåt. Och det är ju så att får man lite alkohol i blodomloppet så vågar man mer än man kanske vanligtvis brukar. Tänkte därför att jag skule höra med honom om han vill ses igen. Men eftersom jag ändå är lite mjäkig så blev det ett antal olika formuleringar i stil med "har du lust att ses igen? Vore kul..." och "skulle vara kul att ses igen. Nåt du har lust med?". Men mitt sällskap på puben tyckte jag var för mesig och utstrålade osäkerhet och dåligt självförtroende med dessa formuleringsalternativ. Så med deras hjälp det fick till slut bli:

"[...] Var som sagt kul att träffa dig, när ses vi igen? ;) Kram och gonatt!".

Pang på helt enkelt, utan några krussiduller. Lika bra att chansa! Och jag tycker inte det är att vara för "på" att fråga om han vill ses igen, eller har jag fel? Vi har ju liksom inte sagt nånting om det efter dejten i tisdags, så... Vore ju kul att veta lite vad han tänker. Dessvärre hann han nog sätta mobilen på ljudlös och lägga sig innan han såg sms:et. Eller så såg han det, men vet inte vad han ska svara än... Alternativt så vill han inte ses, och vet inte hur han ska lägga fram det på rätt sätt. Hej, vad positivt jag tänker! Eller kanske VILL han jättegärna ses igen, men vet inte hur han ska lägga fram det utan att, precis som jag själv inte heller vill, vara för "på". (Säääkert... så är det...)

Men nä. Han har nog bara inte sett det än. Så imorgon bitti när jag vaknar så blir det kul att kika på mobilen för att se om man fått nåt svar, och vad svaret i så fall är. (Hoppas!!)
Men det är ju så i livet - man måste våga chansa ibland. Våga satsa för att vinna, ni vet. Vill han inte ses så betyder det ju bara att det inte var menat, att han inte är min Mr. Right. Men det vore ju bara så kul om han faktiskt vill ses igen... Hoppas!

Varför så ond mot sig själv?

2009-02-26T11:11:00.013+01:00

De senaste dagarna har det satts igång en tankeverksamhet uppe i mitt huvud. Det hela började väl egentligen efter dejten i tisdags. Vi hade ju lite sms-kontakt på vägen hem, Kalle och jag, och pratade en snabbis på msn när jag kom hem. Sen tänkte jag att jag skulle vara duktig och hålla mig till den där 3-dagars-regeln...

Som om jag klarade det.

Igår eftermiddag (ja men visst, jag lyckades hålla mig ända till eftermiddagen i alla fall..!) skickade jag ett alldeles oskyldigt sms till honom i "Hej, hur är läget idag?"-anda. Och när han inte svarat på över en timme så kommer ju överanalytiska- och tolkande jag fram och tänker:
"Han vill inte ha mer kontakt med mig... Han tyckte jag var hemsk på dejten... Jag är fuuuul! Buhu buhu..."
Bara för att han tidigare svarat inom loppet av högst en timme så tänkte jag ju på en gång att det var kört. Det gick både två, tre och fyra timmar... inte ett ljud. Vafan är grejen? tänkte jag. Är han inte det minsta intresserad så kan han väl ändå vara så pass ärlig och säga det bara. Vi har haft kontakt i 3 veckor, setts en gång. Jag dör inte av att höra det från honom. Bara ett "Jag är inte intresserad". Även om det vore trist, förstås. För det känns ju inte som att jag fått visa mitt riktiga jag än, för även om jag inte riktigt erkände det i tisdags så var jag ju rätt nervös ändå.. Tar ju ett tag innan man är sig själv helt och fullt.

MEN... (Äntligen ett "men" av positivt slag..!) Så efter ca 5 timmar så dimper det ner ett sms i mobilen. Och japp, det är från honom. Han hade bara haft en sjukt lång dag och grejer, och hade inte haft möjlighet att skriva tidigare. Han verkade precis som tidigare, och visade väl inga direkta tecken på att inte vilja fortsätta ha kontakt. (Sådär ja, så passade jag på att analysera lite extra igen.) Så... det kändes bra i alla fall. Jag var ändå på ett sätt inställd, tyvärr, på att inte få höra nåt från honom mer. Även om han inte kändes som den sortens kille, som bara ignorerar en för att han är ointresserad, så tänker en del av mig att han var alldeles för fin för att vilja ha mig.

Varför fan tänker man så??

Skitdumt ju. Jag har ju sagt det förut, att trots att jag varit singel så pass länge så ÄR det inget fel på mig. Men vissa dagar ifrågasätter man det själv också... "Vafan.... Nåt fel måste det ju vara på mig... eller?" Men nä, det är inte det! Ska genast slänga sånna där dumma tankar åt helvete och sluta vara ond mot mig själv.

Ett tag igår gick jag dock runt med sånna dumma och onödiga tankar, men de hann faktiskt försvinna redan innan jag fick sms-svaret av Kalle. Hur? Jo, genom att jag en halvtimme innan hans svar fick ett annat sms från en vän, och som gjorde mig så förbannat glad. Det är antagligen ett av de finaste sms jag nånsin fått, och platsar därför in i mappen "sparade meddelanden"... Ett sånt där sms man inte vill radera, ni vet. Läs själva:

"[...] Jag sa att du helt enkelt är en varm människa, inkännande på ett naturligt och osjälviskt sätt. Lycklig ska fan den man vara som får bilda familj med dig!"

Jag började grina. STORT TACK!!! Du anar inte vad det värmde!
Nu ska jag bara jobba på att försöka övertyga vissa andra nya bekantskaper om detta...

Och som sagt. Det ÄR inget fel på mig. Jag förtjänar att få ge och ta emot kärlek, precis som alla andra.

Hoppas..!

2009-02-24T22:55:00.007+01:00

Så var dagen snart över... Och inte vilken dag som helst, utan dagen då jag var på en dejt! Och var ska jag börja?
Hmm... Kan ju börja med att säga att dejten i det stora hela var lyckad, tycker jag. ÄNTLIGEN EN NORMAL KILLE!

Vi skulle inte ses förrän vid 18 eftersom han jobbade, men jag åkte de 12 milen till hans stad lite tidigare och passade på att ha en väldigt trevlig och rolig eftermiddag med en vän. Vi hann både äta lunch, ta en halvlång promenad och en fika innan det var dags för mig att kila iväg och möta honom. Ok... han får heta... Kalle.

Vid 18-tiden begav jag mig mot platsen där vi skulle ses. Fick syn på en kille som jag först trodde var han. Tänkte "oj... är det SÅ han ser ut..? Han är ju inte 175-180 cm som han skrivit... Han är ju snarare 160. Jaja skitsamma..." innan jag faktiskt upptäckte att det inte var Kalle. Fick snart syn på honom, och han såg ju ut precis som på bilderna på dejtingsidan där vi träffats. SÅ SJUKT FIN! Han var till och med finare i verkligheten än på bilderna... Hans ögon och leende fick mitt hjärta att smälta snabbare än en snöflinga i Sahara... (Ooh, så vackört skrivet, va?) Han var välklädd, helt i min smak. Ledigt klädd men ändå med en touch av ordentlighet, och att kanske vilja göra ett gott intryck. (Kanske att han hade samma klädångest som jag hade?) Inget sånt här, alltså:
...även om det inte hade fått mig att tappa hakan sådär alldeles jättemycket, med tanke på att det känns som om jag redan upplevt det värsta i första-dejt-väg... Nä men, tummen upp för hans stil helt enkelt!

Vi traskade en liten bit och satte oss på ett mysigt litet fik. Han valde att äta lite och ta en kopp te, medan jag tog (ytterligare) en kopp kaffe. Och där satt vi i drygt en och en halv timme och pratade, innan vi var tvungna att lämna stället kl.20 då de stängde. Då var det 55 minuter kvar innan jag skulle behöva befinna mig på stationen för att ta tåget hem. "Vad gör vi nu då?" frågade han när vi gick från fiket. Haha den sjuka delen av mig ville bara säga "hånglar?" men... Nä, självklart/tyvärr (?) föreslog jag inte det. Det slutade i alla fall med att han gick med mig den 30 min långa promenaden till stationen, och vi fortsatte att prata hela vägen. Vid 20.40 var vi framme och våra vägar skulle skiljas åt. Jag skulle hem med tåget, och han skulle bege sig hem till sig. Vi tackade varann för en trevlig träff, och sa att det var kul att ses. Jag kände mig lite dum för en sekund som bara stod där och inte gjorde nåt... Stod typ med armarna hängandes längs sidorna, fast jag egentligen bara ville krama om honom. Men jag valde att inte göra det bara för att se om han möjligen skulle ta något initiativ. Och japp, det gjorde han! Han sträckte ut armarna för en kram och sa typ hej då, och att "vi hörs". Visst tackade jag ja till den inviten och kramade om honom. (Och tänkte i samma stund: Jävlar... inte nog med att du är sjukt söt. Du luktar ju himmelskt också..! Och även: Helvete... hur faan luktar JAG?!)

Vi har dock inte pratat något om att ses igen, men det är väl ganska uppenbart vid det här laget vad jag vill... Men eftersom jag är medveten om att jag har en tendens till att bli lite för "på", utan att vara desperat, så ska jag verkligen ge honom tid. Det här känns liksom inte som en kille man klantar bort genom att vara för... på. Det jag dock gjorde på tåget på vägen hem var at skicka ett oskyldigt sms till honom där jag bara skrev att jag hade det trevligt, och att det var kul att träffa honom. Önskade honom en bra kväll å så... Förväntade mig inget svar, och tänkte (via tips från A) sen avvakta i TRE DAGAR för att se om han skulle höra av sig. Men det tog inte mer än 5 min innan jag fick ett svar. Han skrev bl.a. att han också tyckte det var kul att träffa mig. Bra det i alla fall..! (Han hade ju lika gärna kunnat strunta i att svara...)

Det som liksom känns lite jobbigt nu är att jag verkligen inte har den blekaste aning om vad han tycker om mig. Om han överhuvudtaget vill ses igen, om han vill lära känna mig? Jag vet i och för sig inte heller om jag var särkilt tydlig med att visa mitt intresse för honom. Det som i alla fall var lite kul var att jag gjorde ett litet test när jag kom hem... Slog ganska omgående på datorn, och loggade in på msn. Såg att han var inloggad, men var fast besluten att inte skriva nåt till honom... bara för att se om han möjligen skulle skriva till mig. (Varför är man så fånig? Nåväl...) Det gick både 5 och 10 minuter... Inte ett ord. "Vafan... det är kört..." tänkte jag.

Men inte då! Till slut kom ett litet "Hej! Hemma nu? :)". Skittöntigt, men klart jag blev glad över det! Hade han inte velat skriva nåt till mig så hade han ju inte gjort det, menar jag... Vi pratade en kort stund innan det var dags för honom att gå och lägga sig. Och nu har väl jag en tendens till att övertolka allting också, men möjligen att han skrev/uttryckte sig lite kortare än han brukar. Men som sagt... jag är bra på att övertolka/misstolka. Så skitsamma om det möjligen var kortare. Huvudsaken är att han skrev.

Det jag i alla fall förstått efter idag är att Kalle inte har någon jättepositiv bild av kvinnor. Jag vet inte vad hans ex gjorde, men nånting är det uppenbarligen. Och det skulle ju vara otroligt kul om man fick chansen att bevisa för honom att det finns de kvinnor (ja, typ... jag) som kan vara riktigt bra, och få honom att må bra. Nu ska vi inte tänka alldeles för stora tankar kanske, men... Ja, det skulle i alla fall vara sjukt kul om han efter idag känner att jag är en tjej han vill lära känna närmare. Han är definitivt en kille jag är nyfiken på och vill lära känna närmare, och inte skulle tacka nej till att träffa igen - men då under mindre stressiga förhållanden, utan att man har en tågtid att passa. Kanske ses en helt ledig dag och hitta på nåt mer aktivt. Bowla eller biljarda för att sen hångla längst bak i biosalongen? Mjo, tack!

Så... To be continued, hoppas jag..!

By the way - han betalde för mitt kaffe!

Den eviga frågan är...

2009-02-24T00:34:00.001+01:00

...vafaaan ska jag ha på mej?!

Dejtdags!

2009-02-23T23:29:00.007+01:00

Jomen visst! Det blir en dejt imööra! Jag far till hans hemstad imorgon efter lunch och passar på att träffa lite andra kompisar jag har där innan det är dags för en fika på tu man hand fram emot kvällen, när han slutat jobbet.
Det är lite olika tankar som florerar i huvudet när man ska till att träffa en person för första gången... För det första så är det ju det här med nervositeten. Herregud... första gången jag skulle träffa en kille från nätet så var det fasen inte kul. Jag var illamående och sådär lagom asplövsdarrande innan. Vi hade haft kontakt på nätet ganska länge - säkert i 4-5 månader, innan vi sågs. Och kanske blir det värre på nervositetsfronten i och med att fler förväntningar hunnit byggas upp - från båda håll - under denna tid.

Men den trevlige kille jag ska träffa imorgon har jag ju bara haft kontakt med i 2-3 veckor. Och det känns annorlunda nu. Visst beror det väl delvis på att jag vid det här laget hunnit träffa en handfull killar från nätet. Men jag tror också att det beror på att vi inte haft kontakt så länge. Nu känns det inte som att förväntningarna (i alla fall inte från min sida) har hunnit byggas upp alls på samma sätt som tidigare. Men visst finns en viss nervositet ändå. Klart jag går och funderar över vad han ska tänka och tycka om mig.

En sak jag funderat på, som finns på majoriteten av de sidor jag är medlem på, är det här med ens kroppsbyggnad som man ska välja på sin presentation. På en av sidorna kan man till sin presentation välja om ens kropp är: smal, vältränad, normalbyggd, lite rund eller rundare. Ja... och eftersom jag inte är i närheten av att vara varken smal eller vältränad (eller normalbyggd, för all del...) så har jag valt det näst sist nämnda alternativet - lite rund. Men vad är lite rund/rundare? Kanske tycker de killar som jag träffat i verkliga livet att jag hör till den sista kategorin - rundare. Ok, man ska inte haka upp sig för mkt på sitt eget utseende kanske. (Och inte andras heller... även om jag tidigare erkänt att jag nog är rätt ytlig...) Det handlar ju så mycket om vad man utstrålar, förstås. Men samtidigt finns en liten oro hos mig att de byggt upp en bild av mig som inte överrensstämmer med verkligheten. MEN... (Inte för att jag kan förstå varför jag sitter här och förklarar och nästan ursäktar mig... skitsamma.) Jag tänker i alla fall så här... Så länge det finns folk som har en mycket större kroppshydda än jag själv så placerar jag mig i facket för de lite runda. Det hade väl kanske varit lite lättare om de ändrat de fina benämningarna till "överviktig" kontra "smällfet". Fast i och för sig... kanske att det finns de som betraktar mig som smällfet när jag själv skulle ha valt alternativet "överviktig".

Ok, så här illa ser jag inte ut. Jag lovar! Men det är det jag menar... I jämförelse med detta, och även de som är mindre än just denna kvinna (vilka nog är rätt många...) men som ändå är större än jag så måste väl jag bli en "lite rund".
(Haha det roligaste med den här bilden tycker jag ändå är att tjejens ögon är täckta... som om man ändå inte skulle känna igen henne?)

Ok, jag vet... jag har hakat upp mig för mycket vid mitt eget utseende. Inte bra. Men det är nåt jag alltid har gjort, och sånt lyser nog igenom mer än man tror. Så.. där har jag också en utmaning, i att försöka ändra min självbild. Hurra! Det gör man ju på en dag... Jag har liksom alltid gått och tänkt att nog ingen (normal) vill ha mig förrän jag bantat bort en del. Ja, om de inte är feeders eller fatadmirers, förstås. För en sån vill man ju leva med...

Nåväl, klockan börjar bli mycket och jag har en del att stå i imorrn innan det är dags att bege sig. Käka laxermedel hela morgonen och jogga de där rundorna som lyst med sin frånvaro den senaste tiden... de senaste... månaderna. Okej, läs "åren". Kanske att man går ner ett par hekto till imorgon kväll då i alla fall!

Wish me luck!

Dejtdags?

2009-02-23T16:06:00.002+01:00

Ja, eventuellt är det det. Dejtdags! Imorgon, närmare bestämt. Sen jag skrev det förra inlägget här har jag nämligen fått kontakt med en skiiiiittrevlig kille! Han är ett år äldre än jag, och bor inte mer än typ 12 mil härifrån. Överkomligt, absolut.
Vi har alltså haft kontakt i 2-3 veckor nu. Vi träffades på en av dejtingsajterna, och jag kan säga att så fort jag såg hans bild(er) och läste hans presentation så kände jag bara:
Yes! SÅ ska det se ut!
Han ser så otroligt genomgo ut! Ingen macho, ingen tönt. Bara... söt, trevlig och go'! Fint leende, och finfina ögon.... Och så har vi en heeel del gemensamma egenskaper och intressen, även om vi sysslar med helt olika saker till vardags. Och när vi konverserar via msn eller sms så känns det som att vi "klickar" som man säger... Men det betyder ju inte att det kanske gör det när vi väl ses. Men det är klart man hoppas!

Vi har pratat lite om att ses imorgon och ta en fika i hans hemstad. Har inte hört nåt mer om det idag, så vi får väl se hur det blir... Jag vill ju inte vara för på heller. Han vet att jag vill ses, så det blir bara att jag framstår som en dryg och desperat brud om jag frågar honom om han ville ses imorrn. Det var han själv som föreslog just tisdag, så... Jag avvaktar lite och ser om han hör av sig under kvällen. Vore bara så kul om det blev av..! Och det vore för helt jävla underbart om det skulle klicka som f-n när vi ses.

Nåväl... En uppdatering kommer väl så småningom.

Nära kräk-upplevelse.

2009-02-05T22:21:00.007+01:00

Ja, eftersom jag blivit mer aktiv igen i mitt sökande här på nätet efter den rätte så är jag ju mer inloggad nu än jag varit den sista tiden. Har ägnat den senaste timmen till att surfa runt på de tre sidorna jag är med i för att se om man möjligen hittar nån intressant kille/man med pojkvänspotential. Och ja, jag har sagt det förr... Jag är rätt ytlig när allt kommer omkring. För det första så bryr jag mig inte direkt om att besöka presentationssidor där killen/mannen i fråga inte ens har en presentationsbild. Och har han väl en bild som jag inte finner det minsta tilldragande så går jag vidare helt enkelt, oftast utan att ens läsa presentationen. Och jag tror knappast att jag är den enda som gör på det viset. Hur som haver...

På två av de tre sidorna jag är med i så kan man se i en lista, intill ens egen presentationssida, vilka som är inloggade. Och för man muspekaren över namnen så dyker det även upp en bild på dem, var och en. Så jag satt här och letade runt lite, och klickade till på ett namn som jag tyckte lät intressant. Jag hann precis se bilden innan jag hamnade på hans presentationssida, och ångrade snabbt att jag någonsin klickade... Hulkningarna var skrämmande nära att bli till en kastspya á la Eva Nazemson i nattliv, men mitt asgarv över de minnen jag har av honom tog överhanden, tack och lov. Vem det var? Tja... Det var "Niklas". Han med snasen som bara "råkade" halka ut ur gylfen helt hux flux på vår första (och enda) dejt. INTE ok. Störd kille. Men det gjorde mig ändå rätt glad över att han inte hittat nån än. Kanske inte är så konstigt i och för sig, med tanke på vilka metoder han verkar använda... Lite jobbigt kändes det ju dock över det faktum att han då med en gång ser vem som besöker hans sida, och därmed besökte min. Och kände väl säkert igen min bild också, och tänkte väl som jag tänkte om honom: "Rätt åt henne att hon fortfarande är singel"... Han tyckte väl inte att jag var schysst som körde iväg honom efter hans lilla (hårda) överraskning.

Nä, jag tar och kikar lite till på sidorna innan det är dags att lägga sig - ensam, som vanligt. Men det ska banne mig bli ändring på det!

Det börjar ju bra.

2009-02-04T01:01:00.005+01:00

Innan det är dags att gå att lägga sig för natten nu så loggade jag nyss in på den där GRATIS DEJTINGSIDAN för att kika om nåt hänt där sen jag blev medlem. Och guess what - ett mail låg där och väntade i min inkorg! Och tänka sig att jag inte ens behövde betala några som helst pengar för att kunna läsa det. Men... jag hade lika gärna kunnat vara utan det. Nåväl. Det började ju snällt på alla sätt och vis, men sen blev det bara ett typiskt "nejtackjagkännerknappastförattdejtadig-mail":

Ska man tända på/bli smickrad av sånt? Funkar inte på mig i alla fall.
Sorry hörru, men min dejt nummer 6 blir du då inte.

Bara 49 kvar då...

2009-02-04T00:48:00.004+01:00

Har suttit här och läst några så kallade "solskenshistorier" skrivet av folk som träffat käreken på nätet. Men måtte det gå fortare än så här för min del innan jag hittar den jag söker:

Dejt 54?! Ja tack, ett "Lycka till!" var nog just vad jag behövde få just nu. Vad har jag gett mig in på med min utmaning?! Haha... Jaja. Bara å gör't, som man säger. I mina dagar som internetdejterska så har jag hittills varit på dejter med totalt 5 olika killar, där jag träffade den första sommaren 2006 och den sista våren 2008. Bra. Fem dejter på knappt två år. Då har jag bara 49 att avverka nu på knappt fyra månader. Woho! Bara att sätta fart...

Utmaning!

2009-02-03T18:23:00.009+01:00

Ja men visst... Den finns ju! Dejtingsidan som är alldeles gratis, och där man kan använda ALLA FUNKTIONER utan att behöva betala nåt! Ok, det kanske inte var nytt för så många. Men för mig var det det. Men inte längre! (Frågan är väl kanske varför fan jag inte hittat den här sidan tidigare... Kanske hade jag haft både man, barn, villa, volvo och vovve vid det här laget då...) Men självklart blev jag medlem på en gång, får se vad den har att erbjuda! Och detta gav mig en ny glöd och inspiration, som jag rätt länge gått och varit utan nu...

Jag skrev i det förra inlägget att det skulle bli ändring på vissa fronter... Internetdejtings- och bloggfronten typ. Och det menar jag också. Från och med nu ska jag lägga manken till, och verkligen gå in för att hitta HAN med stort H, den kille/man som är rätt för just MIG! Som singel går jag nästan in i en depression varje vår, då vårkänslorna flödar och kroppen och sinnet bara skriker efter närhet och kärlek. Jag vet, det låter så sjukt klyschigt. Men det är ju så! Varje vår är det som att alla turturduvor som varit i nån slags dvala får nytt liv och beger sig ut på stadens gator och torg. Överallt. Hand i hand går de, och ser så där äckligt nykära ut - precis som jag också vill se ut! Men nä, jag går bara omkring med mitt alterego som sällskap.

Men som sagt, den här våren ska det bli ändring på det! Jag slänger härmed jantelagen åt h-vete och satsar på att finna Mr.Right! (Eller i alla fall nån som duger helt ok under tiden, tills jag hittar honom...) Jag ska gå inför att visa grabbarna där ute vilken jäkla toppenpingla de har här! Vill väl egentligen inte sätta nån tidspress på det hela. Men det gör det ju lite roligare på nåt sätt. Så... Tja, jag ska satsa på att ha funnit mig en riktig toppengrabb till pojkvän innan maj månad är slut! En utmaning av rang, men jag ger den gladeligen ett försök!

Nu jävlar, det är fanimej på tiden.

Pilsk? Kärlekskrank? JAG?!

Okontaktbar.

2009-02-02T00:34:00.015+01:00

Det här var väl kanske inte riktigt tanken med det hela när jag skapade den här bloggen - att jag skulle vara så förbannat dålig på att uppdatera. En och en halv månad har gått sen sist, och jag vet väl egentligen inte vad det beror på. Man hade väl kunnat hoppas på att det berott på att jag haft FULLT UPP MED NYA KÄRLEKEN eller nåt sånt trevligt. Men nä. Så kul ska vi inte ha det. Kan väl säga att det varit lika dött här som på kärleksfronten. Ok, det har visserligen varit fullt upp för mig den senaste tiden, men inte med nåt annat än flytt och nytt jobb. Men vid datorn sitter man ju rätt mycket ändå, så uppdateringsmöjligheter har ju ändå funnits...

Men jag tror helt enkelt att jag haft en liten blogg- och internetdejtingssvacka. Från att ha loggat in säkert 5-6 gånger per dag på de två dejtingsidorna jag är med i, så är jag numera inloggad en gång i veckan. Astrist. Här krävs en ändring!

En av sidorna jag än så länge är medlem på kräver att man betalar en summa för att kunna skicka meddelanden, samt kunna läsa de meddelanden man får. Den andra sidan kräver att man betalar för att bl.a. kunna se vilka som har besökt ens sida. Dock kan man skriva till varandra där, och läsa allt som skickas, utan att behöva betala nånting. Men hela den här betalningsgrejen är egentligen nåt jag tycker är lite fel. Jag efterlyser härmed en dejtingsida där man kan använda ALLA funktioner utan att behöva betala ett korvöre. Jag menar, om det här med betalningen ska avgöra om man får kontakt med Mr./Mrs. Right (eller överhuvudtaget kontakt med nån alls) eller inte så blir det ju till en jävla klassfråga om man ska finna kärleken på en dejtingsida eller inte. Visst förstår jag att skaparna till dessa populära sidor måste få in pengar för att kunna hålla sidan igång. Men 199 spänn för en månad?! För att kunna läsa resp. skicka brev? Till saken hör ju också att man absolut INTE får skriva sin mailadress på sin presentationssida... Då blir man avstängd. Hade man fått göra det så hade det ju sett lite annorlunda ut.

Har man dock tur så kanske det är nån snubbe som skriver till en, och som betalat ännu mer - 249 kronor för en månad - och DÅ kan man faktiskt BÅDE läsa det han skrivit till en OCH svara på det. Men student som jag varit under en längre tid så har jag knappast haft råd att betala några sånna summor. En av sidorna hade i och för sig ett erbjudande i höstas, vilket innebar att man fick 3 månaders "VIP-medlemskap" (VIP i detta sammanhang=Very Internetdejtingsugen Person?) för 159 spänn eller nåt. Och ja, då hakade jag faktiskt på. (Man känner sig gärna lite rik för en stund när man precis fått det fantastiskt generösa studiemedlet på 5600 kronor, tills man kommer på att det ändå ska räcka till hyra, räkningar, mat, kurslitteratur, you name it, under en månads tid. Bra, lite av det tar vi och satsar på internetdejtandet istället!) Nåväl, de tre månaderna av kontakt med både trevliga och mindre trevliga killar/män är nu över för mig. Jag måste betala på nytt nu för att kunna skriva/läsa meddelanden igen. Och för tillfället är jag inte jättesugen på att betala för det.

Kanske att sidorna istället kunde ta en medlemsavgift på, vad vet jag... 39 eller 49 spänn i månaden från samtliga. För att man ens ska kunna bli medlem på sidan, menar jag. Tror fler skulle nappa på det, än att betala 199 eller 249 kronor i månaden. Samtliga medlemmar betalar = fantastiskt bra förutsättningar för att kärleken ska spira på nätet. Alla kan kontakta alla - toppen! Som det är nu kanske 40% (haha, har egentligen ingen aning men... skitsamma, fortsätt gärna att läsa ändå...) är betalande och de kan alltså bara kontakta varann (om man inte råkar vara rik och kan betala den högre månadsavgiften och då kunna kontakta alla, och de kan svara). Resten är som jag - ickebetalande och därmed okontaktbara.

Skitsamma. Fan vilket pladder det här blev. Men rätt skönt att få ur sig lite, men det kanske beror på att jag har lite skrivande att ta igen... Är det nån överhuvudtaget som fattar vad jag menar med ovanstående tankar? Håller nån ens med?

Visst, jag borde väl kanske prova andra communities också, som kanske inte är inriktade på just dejting. Kom gärna med förslag, för jag har inte så stor koll på den fronten. Vet inte riktigt vilka sidor som finns. Och jag är för trött just nu för att orka googla.

Med hopp om förbättring på dejting-, kärleks- och blogguppdateringsfronten från och med nu.

Natters...

På gott eller ont?

2008-12-14T23:08:00.005+01:00

Jag har tidigare skrivit och berättat om några dejter jag haft, och jag vill nu återknyta till en av dem, nämligen den med David. (Ja, han heter alltså egentligen något annat... int' vill ja hänga ut folk här heller.)

David är alltså mitt livs första och hittills enda kärlek. Dessvärre så var ju inte känslorna besvarade, visade det sig. Han hade kunnat sköta saker och ting på ett smidigare sätt kan man känna så här i efterhand. Inte skickat ut sånna vibbar som pekade på att han hade känslor för mig som låg på ett djupare plan än ett rent vänskapligt. Det var ju så att han fortfarande hade känslor för en annan tjej som, precis som han var för mig, var hans största kärlek. Ett par månader senare så blev de ju också tillsammans. Trots att hon tidigare bränt honom så oerhört. Flera gånger dessutom.

Jag och David har ju haft kontakt lite till och från sen det sket sig, men det är inte ofta vi hörts. Men igår, kors i taket, tog han kontakt med mig. Jag kände på mig på en gång att något hänt. Vet inte riktigt varför. Ibland är det bara så att man inte kan förklara vissa saker, men kanske är det så att jag känner någon slags "connection" till honom och känner av saker och ting. Och det visade sig att jag fick rätt där.

Hon har lämnat honom. Åter igen har hon sårat honom så djupt. Och det gör mig ont. Faktiskt. På något sätt har jag ändå känt det på mig, att hon skulle göra det igen. Jag menar - om hon redan gjort det tre gånger tidigare, varför skulle hon då inte göra det ännu en gång?

Att han berättade det för mig gjorde att det väckte så mycket gamla känslor till liv. Känslor av hopp. Tänk om jag har en chans nu! Visst finns en del känslor kvar, även om jag inte alls längre är förälskad i honom. Jag har väl bara lite svårt nu att avgöra om det är på gott eller ont som gamla känslor kommer upp till ytan.

Jag har kommit fram till att de killar/män jag fått kontakt med via dejtingsajterna de senaste 10 månaderna har blivit bortsållade av mig efter ett tag av en enda anledning, egentligen. Nämligen den att jag jämfört dem med David. Skitdumt egentligen, men så är det.

Känns bara lite... kluvet just nu. Samtidigt som jag tycker det är jättetråkigt för hans skull - för jag vill honom trots allt ändå väl - så kan jag inte undgå att känna en gnutta glädje också. Eller... glädje är nog fel ord. Kanske att hopp är det rätta. Fast jag vet heller inte om jag vill ha honom, för jag är väl själv rädd att bli bränd igen. Men skulle han visa tydligt intresse för mig framöver, beroende på hur saker och ting ter sig, så skulle jag ju lätt falla pladask igen. Det är jag övertygad om.

Men ponera nu att han och jag skulle hitta till varann (as if?)... Jag undrar hur jag skulle känna då. Jag menar, han hade ju uppenbarligen inte kommit över henne sist vi sågs, trots att han sagt att han gjort det. Och sen blev de ju tillsammans, till slut. Så jag skulle nog bara gå runt och känna mig otillräcklig på nåt sätt. Som om det egentligen inte är mig han vill ha, utan henne.

Nä, nu känner jag bara att jag spyr ur mig en massa som ingen annan är det minsta intresserad av att läsa. Men skitsamma. Jag ser detta inlägg som ett litet slags terapi för mig själv. Var bara tvungen att få ur mig lite. Men tack om du orkat läsa ända hit, eller nåt. Det tyder väl på nåt sorts intresse i alla fall.

Nåväl... här avslutas nu detta inlägg.

Det kanske är på tiden med ett nytt inlägg?

2008-12-11T20:40:00.010+01:00

Var det så för er också när ni var små att ni så lääänge gick och längtade efter att få ett alldeles eget husdjur? En kanin eller vad som helst. Så var det för mig när jag var liten i alla fall. Så fick jag till slut - efter mycket om och men - en egen kanin, och allt var frid och fröjd i en sisådär 3 månader eller nåt sånt. Sen började man helt plötsligt tröttna på att ta hand om den där kaninen. Känns som det där med ett svalnande intresse för något man länge längtat efter är ganska vanligt förekommande när man äntligen fått det man vill ha.

Det här blev en rätt konstig liknelse, men lite samma sak är det med denna blogg och med mitt internetdejtande. Det flöt på bra ett tag, men helt plötsligt så försvann all inspiration.

Jag vet inte om det på nåt sätt är så att jag TRÖTTNAT PÅ DET. Ja, dejtandet alltså. Har en teori om att det kan vara så att jag i början av mitt liv som internetdejterska var rätt öppensinnad, och verkligen tänkte att "självklart kommer jag träffa nån här!". Men allt eftersom tiden gått och jag gått på en och annan mina så börjar jag helt enkelt att ge upp hoppet.

Att logga in på mina sidor på dejtingsajterna nu är inte längre särskilt kul. Visst, det är väl ganska underhållande att få meddelanden i stil med:

Men eftersom det oftast bara är sånna sjuka meddelanden man får så försvinner liksom mycket av spänningen. Känns som att jag bara flummar nu och inte riktigt kan förklara vad jag menar. Men man skulle väl kanske kunna säga att jag inte längre loggar in på dejtingsidorna för att hitta Mr. Right, utan snarare för att hitta roligt material att lägga upp här i stället, eftersom det uppenbarligen är så mycket enklare.

Eller ok, det stämmer inte riktigt, jag vet det. Självklart loggar jag in för att se om jag kan ha missat nån själ som faktiskt är vettig, och som kanske kan vara nåt för mig - och jag för honom. Men vafan, liksom...

Eftersom 99% av alla meddelanden man får bara är av samma slag som det ovan, så känns det ju inte direkt som att det finns jättebra chanser till att hitta nån där ute. Och nej, det är inte så att jag sitter och väntar på att killar ska ta kontakt. Jag skickar en hel del meddelanden själv till killar som jag anser har någon slags "pojkvänspotential". Men uppenbarligen finner de inte mig det minsta intressant eftersom de inte svarar på det jag skriver.

På absolut fullaste allvar så säger jag härmed att jag SNART GER UPP.
Jag kan skaffa barn på egen hand om det är så. Får dra till Köpenhamn och få "vitkiss" inseminerat. Ja, det är faktiskt ett alternativ jag har. Eftersom jag inte kan tänka mig att leva ett barnfritt liv, så är detta alternativ något jag funderat på i ett par år i alla fall. Det är ju ingenting jag planerar att göra de närmaste åren, men om kanske åtta år om jag fortfarande inte hittat HONOM.

"Tick, tack" sa den biologiska klockan...

Haha, men serigöst!

2008-11-25T00:25:00.003+01:00

Jag hamnade på en sida nyss där följande stod att läsa i presentationen:

Jag dör! Ok, det här måste vara en som faktiskt lider av dyslexi. Jag har folk i min närhet som lider av det, och dem gör jag ju knappast narr av. Jag vet hur tufft de haft det!
Så varför skrattar jag så fantastiskt åt det här?
Fyyy skäms på mej. Skärpning!

(Fortsätter att skratta i smyg...)

Det fanns en tid...

2008-11-24T23:46:00.007+01:00

...då man var ung, och hittade på hyss av olika slag. Man var omogen och kunde till exempel skapa ett extra hotmail- eller SKUNK-konto (haha, minns ni det?), för att kunna vara anonym när man skrev svar till folk man av olika anledningar (som i själva verket var rena skitsaker, förstås...) blivit riktigt jävla förbannad på.

Ja, jag har gjort de båda ovanstående grejerna. Men det var ju lääääängesen! Glömt och därmed förlåtet.

Men jag fick bevisat för mig i förrgår kväll att det uppenbarligen finns barn/ungdomar idag som sysselsätter sin lediga tid med att göra detsamma. Skillnaden nu är bara att SKUNK bytts ut mot nåt roligare... Nämligen mot en dejtingsida! Se bara här vad jag fick från en man/gubbe som påstod sig vara 87 år gammal:

Å, den dagen jag träffar en 87-åring som använder ett sånt språk så kommer jag seriöst springa ett varv runt mitt bostadsområde. Ok, det vore faktiskt en ganska otrolig syn att se mig springa så pass långt (vad kan det vara - 800 eller 1000 meter runt kvarteret?) men jag gör det dessutom naken. Jag lovar.
Jag tog mig faktiskt tiden att svara denne "gubbe" med följande (icke barntillåtna) ord:

Jaaaaja... det var väl inte det mognaste jag gjort i mina dar. Men vafan, liksom.

Av en ren slump...

2008-11-23T01:40:00.006+01:00

...så hamnade jag just på en sida där följande text finns med i presentationen:

Ja, bara man går ut med den fulla påsen innan SOPPBILEN (som Knorr eller Ekströms står för, lite beroende på län) hunnit tömma tunnan...

Den svenska språk.

2008-11-23T00:16:00.021+01:00

Jag har insett någonting de senaste dagarna, nämligen att det är ett faktum att jag inte är särskilt intresserad av att lära känna killar vars presentationer språkmässigt faktiskt ser för jävliga ut. Det är ju egentligen så sjukt ytligt av mig att känna så - jag vet. Det är ju trots allt insidan som räknas. Men jag kan bara inte rå för det! Kanske beror det på att jag själv är uppväxt i en familj där man ganska snart fick lära sig att det inte heter "DEM där skorna", utan "DE där skorna". Likaså att man säger "Han är äldre än JAG" och inte "Han är äldre än MIG" (för man ska ju kunna sätta ett "är" efter). Och så stavas "egentligen" precis som jag just skrev, och inte igentligen, eller igenkligen och diverse andra konstiga varianter man sett. (Och tacos stavas just "tacos"...)

Det förvånar mig också över att det verkar vara så många som inte uppfattat att det finns en viss skillnad (och en ganska viktig sådan) mellan "tack vare" och "på grund av". Jag menar, hur bra låter det om någon säger "Min hund dog tack vare att han blev påkörd"? Ja, tack för att han dog!

Likaså finns det ju en skillnad mellan orden "chans" och "risk", vilket alltför få verkar känna till. Såhär i Volvos varseltider tror jag ju inte att de som riskerar att bli av med sina jobb säger "chansen är att jag förlorar jobbet", utan snarare "RISKEN är att jag förlorar jobbet".
(Skulle man däremot faktiskt vara GLAD över att eventuellt mista sitt jobb så är man varmt välkommen att använda sig av det förstnämnda alternativet...)

Sen har vi ju klassikern (som jag väl säkert bara lägger ner för mkt energi på att irritera mig på), nämligen ju/desto. "Ju mer han övade desto bättre blev han", och inte "Ju mer han övade ju bättre..."

Men det jag nog har svårast för är det här med särskrivningar. Hur svårt ska det vara att förstå detta? Det är ju en ganska väsentlig skillnad mellan
"Brun hårig sjuk sköterska" och "brunhårig sjuksköterska" ,
"Kyckling lever" och "Kycklinglever",
"Stek panna" och "Stekpanna" samt
"Herr jacka" (vem är det?) och "Herrjacka".

Jag erkänner, det spelar ingen roll hur jävla snygg en kille än ser ut att vara på sin presentationsbild om det förekommer en massa särskrifter och grejer i hans presentation. Jag finner inte det minsta intresse av att läsa klart presentationen och lära känna honom bättre då! Jag må vara en riktig kräsen språkpolis-bitch, men jag kan helt enkelt inte rå för att jag tycker det är så fantastiskt oattraktivt! (Hej bullen, är jag normal?)

Jag fick ett meddelande i inkorgen härom veckan, och det löd:

Ok, kul meddelande för det första, men så gick jag in på killens sida där han skrivit så här (och bara det här) i sin presentation:

Just den här killen var visserligen invandrare, och självklart har jag full förståelse för att det svenska språket inte alltid är korrekt då. Och det är absolut inte heller det att jag inte kan tänka mig att dejta en kille med invandrarbakgrund - det hör inte till saken. Men jag är bara så jävla kräsen när det kommer till språket! Jag är själv verkligen inte Guds bästa språkbarn alla gånger, men... Jag anser mig ha en grundläggande kunskap om vårt svenska språk - en kunskap som många fler också delar med mig, men som jag också önskade att bra många fler hade.

Det är väl en av internetdejtandets nackdelar för min del, och för alla andra som är lika kräsna som JAG (inte som "mej"...) när det kommer till detta. Ja, förutsatt att det ens finns en presentation. Jag menar, träffar man en kille på jobbet eller inne på ICA eller vad som helst, så ser man ju inte vilka språkliga färdigheter han har. (Om man nu möjligen inte råkar få syn på hans inköpslista, förstås... Bak potatis? Lätt mjölk?) Det funkar ju helt enkelt inte på samma sätt ute "in real life" som när man träffas på nätet.

*Gah!* Om jag inte var så jävla kräsen när det gäller vissa punkter så kanske jag rentav hade haft man och barn vid det här laget...

Fan, borde jag rentav söka hjälp för det här?

Tatuerad svank?

2008-11-17T22:45:00.007+01:00

I inkorgen för en stund sen:

Svar från mig:

Svar från honom:

Hahaha... jag dör, vilket nöje det är att internetdejta!

Härligt!

2008-11-17T18:27:00.004+01:00

Jag tror jag har hittat HONOM! Han som ska vända hela min värld upp och ner, fast på ett positivt sätt. Han som jag letat efter i hela mitt internetdejtande liv, och som bara känns så där sjukt perfekt för mig! Kolla själva hans presentation:

Hahaha... Nja...
Men för att bli ett uns seriös för en stund så kan jag faktiskt berätta att jag sedan några dagar tillbaka haft kontakt med en kille på en av sidorna, och han verkar faktiskt vara fullt normal. Söt som få är han också... :) Han jobbar dessutom med barn, och det bidrar också till att man får känslan av att han är en bra kille. Än så länge känns det bra i alla fall. Men vaddå... Fem dagars kontakt via mail och det känns bra - inte läge att ropa hej ännu. Det är något jag lärt mig, att inte ta ut saker i förskott. Haha, för det kan ju gå rent åt skogen redan på första dejten... har jag ju märkt.

Nöjen i natten.

2008-11-17T01:41:00.010+01:00

Så sitter man här på nattkröken igen och surfar runt... Swisch, brukar det låta (jag lovar) så har det helt plötsligt gått två timmar istället för de där 15 minutrarna man skulle ha suttit här... Tiden går så fort! I vanliga fall.
Men inatt har tiden ändå gått bra mycket långsammare än vanligt, och jag kan väl inte riktigt förstå varför jag inte ens gått och lagt mig än. Jag har gått in på mina presentationssidor på dejtingsajterna med jämna mellanrum för att se om man möjligen fått något roligt i inkorgen där, men de inkommande mailen har lyst med sin frånvaro. (Ja, ok... de utgående också.)
Tills för en kvart sen! Åå... då kom äntligen nattens höjdpunkt!
Se här bara vilket meddelande jag just fick skickat till mig:

Hahaha! Uäk!!! Jag faktiskt både kräkhulkade och skrattade om vartannat till en början. Och så kan jag, språkpolis som man är, bli sådär nördigt irriterad över att han inte ens begriper att frågor ska avslutas med ett frågetecken. (Å så heter det "använder" - inte "anDvänder". Pucko.)
Hade det nu varit mitt på ljusa dagen och man fortfarande var någorlunda pigg och klar i huvudet så hade jag nog bara tagit mitt förnuft till fånga och inte svarat på detta meddelande. MEN... Nu närmar sig ju klockan två på natten, och övertrött är jag så det skriker om det. Och vid sådana tillfällen kan svaren på sånna här meddelanden se ut ungefär så här:

Eller inte bara ungefär sådär.. det såg faktiskt precis ut sådär. Tyvärr är det väl dessvärre så att det säkert finns minst lika desperata tjejer där ute, i samma kategori som äcklot ovan, som sätter sig och skriver ett seriöst svar på ett sånt här meddelande...
Nog om det...
Tänkte precis publicera det här inlägget för att sen gå och lägga mig när jag upptäckte att jag fått ett nytt mail från en annan kille! Kanske att man skulle skjuta på det där med sovandet, och hänga här framför datorn i minst ett par timmar till... För vem kan motstå det här?

Haha, hjälp mig..! Jag kan inte rå för att jag tycker det här är så underhållande! (Ok, möjligen får han ett litet plus för att han ju i alla fall verkar ha koll på det där med frågor och frågetecken...)
Det är nästan så att man kan tro att syftet med det hela att vara med på en dejtingsida har bytts ut från att försöka finna Mr. Right till att bara samla på sig en massa roliga meddelanden.
Men tro mig, jag jobbar fortfarande på det förstnämnda... Alla dessa sjuka meddelanden är bara en underhållande bonus i letandet efter mannen med stort M.

Tips mottages tacksamt...

2008-11-14T15:52:00.004+01:00

Jag ändrade min besöksräknare lite så här på eftermiddagskvisten. Inte för att den här bloggen blir överöst med besökare... men det kan vara kul ändå att se lite statistik, hur låga siffror det än må vara.
Men så upptäckte jag efter det att det visas små fula skruvmejsel- och skiftnyckelbilder till höger, snett under de olika räknarna å övriga kategorier. Tips på hur man alltså får bort dessa mottages tacksamt...
Så... Hjälp mig, vettja!

En paradox.

2008-11-14T13:36:00.007+01:00

Det är var det är, singellivet.
Jag både hatar't å älskar't.
Att ha varit singel så länge som jag ändå har varit (åter igen - det är inget fel på mig, jag lovar) bidrar ju till att man skapar ett rätt bekvämt levnadssätt. Jag behöver till exempel inte ta någon som helst hänsyn till nån annan när jag fattar vissa beslut - beslut som kanske hade sett helt annorlunda ut om jag levt tillsammans med nån. Jag får ha mitt älskade täcke helt ifred, och jag kan bre ut mig helt och fullt i min 120cm breda säng utan att riskera att jag lägger mig på nån annan. Jag kan göra vad jag vill för mina pengar utan att det går ut över någon annan än mig själv. Jag kan laga den mat jag själv gillar utan att riskera att nån annan inte tycker om den. Jag kan släppa en ljudlig å stinkande fjärt, och låta luften från magen passera min hals med ett ljudligt vibrato i den värsta rapen nånsin utan att skämmas och riskera att nån annan hör eller känner det. (Ok, jag är iofs inte den som kommer vara särskilt pryd i ett eventuellt kommande förhållande. Men rapar å fiser gör jag då inte inom de närmaste månaderna i så fall...) Jag kan dessutom ha det så stökigt jag bara vill hemma, utan att nån annan än jag själv ska behöva bo i skiten.

Jag är helt fri att göra precis vad jag vill!

Men samtidigt som jag är så jävla nöjd över att vara singel, så finns det inget jag avskyr mer heller. Jag längtar ändå efter att få känna en riktig närhet till nån som inte bara är min partner utan även mitt livs allra bästa vän. Någon jag kan få rå om helt och fullt, och som rår om mig på samma sätt. Någon att få skämma bort precis som han skämmer bort mig. Det behöver inte vara med materiella saker, utan att få skämma bort och bli bortskämd med så enkla men ack så fina saker som pussar och kramar. Den där närheten och omtanken som är varje människas rättighet.

Men som sagt, jag är ändå så förbannat rädd för att lämna singellivet, samtidigt som jag inte vill nåt hellre. Jag vill ha nån att överraska med en middag eller ett varmt bad när han kommer hem från jobbet, och som kan göra detsamma för mig. Någon som jag verkligen känner finns där för mig i vått och torrt, precis som jag finns där för honom. Någon som älskar mig villkorslöst, precis för den jag är och inget annat. Så även om det är jävligt skönt med den frihet jag har idag, så vill jag inget hellre än att dela mitt älskade täcke med någon, och snällt hålla mig på min kant av sängen för att han ska få plats. Jag vill heller inget hellre än att laga den mat som han tycker om, även om det kanske inte är nån favoritmaträtt hos mig. Och jag håller gärna mina fisar och rapar i styr för hans (och min egen?) skull. Jag kan dessutom tänka mig att inte lägga mina kläder å prylar överallt i lägenheten, då vi faktiskt är två som bor där.

Men var fan finns du då?

Jag vill vara din bitch.

2008-11-08T23:04:00.004+01:00

Ja, så var det då även dags för mig att få det fantastiska erbjudandet om att få bli "ägare" till en slav. Se själva:

Alltså... Jag erkänner att jag skrattade åt meddelandet som min vän J fick, och som jag tog med i ett inlägg lite längre ner. Men nu... Jag vet inte, jag tycker bara det är så tragiskt!
Var är din självrespekt, människa?!
Jag kan inte förstå hur man kan vilja bli så jävla nertryckt!

Dejter - del 2.

2008-11-07T23:49:00.012+01:00

Ja, här kommer då den spännande fortsättningen av mina dejtberättelser. Det är nog främst två till som jag vill berätta om, nämligen dessa:

Dejt 3:
Den dejten ägde rum i januari i år. Jag fick kontakt med honom (ok, han får heta David) i oktober eller så förra året. Han är ett par år äldre än jag, och vi träffades också på en av dejtingsajterna jag är med i. Vi bytte snart varandras msn-adresser och fortsatte att prata där. Och om jag tidigare tyckt att msn-konversationer med andra killar känts bra, så kändes den här fullkomligt fantastiskt! Det tog inte lång tid innan vi bytte mobilnummer och började sms:a varandra, till en början. Och flirtigare sms har jag nog aldrig varit med om. Jag skojar inte, vi sms:ade varandra flera nätter i sträck, och säkert minst 30 sms varje gång också. Det kändes bara så himla bra! Så ringde han en kväll, och då pratade vi i 4 ½ timme. Första gången vi pratade med varann överhuvudtaget!

Det visade sig också att David känner en av mina goda väninnor, så det slutade med att jag på slutet av jullovet i vintras åkte och hälsade på min vän och då samtidigt passade på att hälsa på David. Och vad ska jag säga... Jag hade ju redan fallit för honom i och med allt galet sms-flirtande och alla långa samtal om kvällarna/nätterna.

Första kvällen vi sågs så var min väninna med också, samt en av Davids vänner. Vi sågs hemma i Davids föräldrars hus (de var förstås bortresta) och satt och drack lite vin och öl och hade allmänt trevligt. Men det blev ju inte mkt tid på tu man hand, för att lära känna varann närmare i det verkliga livet. Så när klockan hade blivit omkring fyra på morgonen eller nåt sånt och min goda väninna hade blivit lite trött så sa hon:
"Nej, nu ska jag ta å åka hem". Haha. Vaddå "nu ska jag ta å åka hem"? Jag skulle ju egentligen sova hos henne..! Men hon hade redan bestämt att jag skulle bli kvar där minsann. Ok, jag erkänner. Jag hade faktiskt packat ner lite kläder, smink, en tandborste och deo ifall jag skulle bli kvar...

Och så blev det å. David sa då nämligen till min väninna:
"Men ni kan sova här annars, det är ju rätt sent" varpå hon då svarade "Nej, men... jag åker hem".
Haha, hon var fast besluten att jag skulle bli kvar, alltså!
Då vände han sig till mig och frågade "Men... vill du stanna då..?".
Woho! Jag blev så glad. Han hade ju aldrig frågat om han inte hade velat att jag stannade kvar.

Det blev för övrigt den mysigaste natten jag nånsin upplevt. Jag hade aldrig förr legat på någons arm och fått ansiktsmassage... men nu fick jag det! Vi låg (i hans föräldrars säng, haha) och pratade i över en timme, och jag minns fortfarande känslan av att så gärna vilja våga ta ett första steg till en kyss, och jag kände att han kände detsamma. Mina läppar liksom bara skrek efter den där första kyssen, som jag egentligen längtat efter sen ett par månader tillbaka.
Och så äntligen hände det.
Jag tittade upp på honom där jag låg på hans arm, och såg att han redan tittade på mig. Så lyfte han huvudet från kudden och gav mig den bästa kyss jag någonsin fått. (Inte för att jag fått så många i mitt liv, men ändå.) Jag skojar inte - det kändes som taget ur en film! Och det blev väl både två, tre, fem eller åtta kyssar innan vi somnade. Men inget mer än så, vilket bara kändes bra. Jag kände denna natt, för första gången i mitt liv, att någon såg mig och tyckte om mig för den jag är.

Dagen efter vaknade jag glad och kär. Vart kommer detta leda? Kommer han vilja ses igen? Men med tanke på vad som hänt under natten så skulle jag ha blivit förvånad om han inte ville ses igen. Natten efter skulle spenderades hemma i hans lägenhet (som låg i en större stad några mil därifrån) och jag såg så mycket fram emot att få sova på hans arm igen. Att få mysa med honom igen. Att få kyssa honom igen. Men... (Där kom det förbannade "men":et igen...) Han var som förbytt. Kändes bara så... kall. Han var inte otrevlig på nåt sätt, men det var som att vår natt ihop innan aldrig hade inträffat. Vi var tvungna att ligga nära varann av den anledningen att vi bara hade ett täcke som vi delade på, men hade vi haft två så hade han nog lagt sig så långt bort från mig som möjligt. Så kändes det.

Jag mådde så dåligt. Kände mig så urbota dum.

Dagen efter skulle jag och min väninna (som sovit hos en av sina vänner under natten) åka tillbaka hem till henne, för att sen bege oss tillbaka till den stad vi båda bor i då vi inte är hemma på lov. Jag var så besviken på den senaste natten, att David faktiskt varit så kall, att jag bara grät på bussen tillbaka. Det blev några sms-vändor med David under de följande dagarna/veckorna, och det visade sig att han inte hade fått mer än vänskapliga känslor för mig. Senare visade det sig dock att han inte kommit över sin stora kärlek, som tidigare bränt honom så. Och som jag grät. Jävlar, vad jag grät! Och detta tydde bara på en sak : jag hade blivit kär för den allra första gången i mitt då knappa 26-åriga liv. Och det gjorde så förbaskat ont att jag dessutom var olyckligt kär.

David och jag har inte setts sen dess. Det tog ett ganska bra tag innan jag kom över honom, vilket jag väl till en början aldrig trodde att jag skulle göra. Visst hörs vi ibland på msn, typ nån gång i månaden, om ens det. Men det är fortfarande som om inget hänt. Han är idag tillsammans med tjejen han inte hade kommit över då vi sågs. Hans stora kärlek, som han sa. Kul att han hittat den, men synd att han inte hittade den i mig.
Dejt 4:
Så kommer vi nu fram till den dejt jag senast hade, nämligen i slutet av september - om jag inte minns fel. Jag kommer nog inte ens ihåg när jag fick kontakt med honom. (Ok, vad ska den här nissen heta då? Ja men... Vi tar väl Nisse då.) Vi fick väl kontakt med varann nån dryg månad innan vi sågs, tror jag. Kändes också bra, dock inte lika bra som med David. Skillnaden med Nisse var att vi bara hade kontakt på msn innan vi sågs. Han hade visserligen vid något tillfälle fått mitt nummer, men ni ska inte tro att han gav mig sitt för det. Nåväl...

Nisse bor en sisådär 20 mil ifrån mig, och vi hade först tänkt ses halvvägs för att ingen av oss skulle behöva åka så långt. Men det slog oss att det kanske inte är så smart att ses i en stad som ingen av oss känner till. Så vi bestämde att vi skulle ses i hans hemstad. (Han lät inte så sugen på att åka till mig... men jag hade iofs inget emot att komma iväg lite för en dag.) Nisse erbjöd sig dock att betala halva min tågresa, eftersom jag ändå skulle till honom tur och retur. Jag tackade ja, men sa sen till honom att han inte behövde betala då det visade sig att en kompis till mig skulle befinna sig i hans hemstad den dagen och färdas i bil hem till hennes och min hemstad under eftermiddagen. Perfekt!

Så jag köpte en enkelbiljett till hans stad, och mötte honom på stationen. Kände igen honom direkt, även om han bara haft en enda bild på sin presentationssida och msn. Och det var inte den bästa bilden... Hur som helst, vi gick och åt lunch det första vi gjorde. Knappast den billigaste lunchen man ätit, men ibland får man väl kosta på sig lite sånt. Gott var det i alla fall.
Efter lunchen tog vi en lite längre promenad och pratade. Eller rättare sagt - han pratade. Jag kunde inte säga så mkt förutom då han ställde en fråga, eftersom jag annars inte fick en syl i vädret. Han hade visserligen tidigare sagt att han brukar få höra att han pratar för mycket, och att jag därför skulle säga till om jag tyckte han gjorde det. Men det har man väl inte mage att göra första gången man ses?

Vi gick ett tag och stannade sen till vid ett fik för att ta en varsin kaffe. Och eftersom han inte behövde betala nåt av min resa så tänkte jag att "fika bjuder han säkert på".

Trodde jag, ja.

Vi tog en gemensam bricka, och när vi kom fram till kassan så frågade tjejen där om hon skulle slå ihop det. Jag stod redan beredd med min plånbok, även om jag kanske väntade mig lite att han skulle betala. Men man tar det ju inte för givet och låter sin egen plånbok ligga kvar i väskan, direkt. Då kollade Nisse på mig och sa: "Vi splittar, va?".
"Ja, visst..!" sa jag bara å himlade med ögonen i smyg och betalade mina 78 kronor för en latte och kladdkaka. Det är inte det att jag förväntar mig att han som kille ska bjuda, men när jag liksom har åkt 20 mil för att träffa honom så kan han väl för fan bjuda tillbaka på nåt i alla fall?

Men det värsta kom ändå när vi satt där och fikade, och pratade studier. Vi kom då in på studiemedel och därför även studieskulder och inkomst. Han frågade vad studiemedlet ligger på idag, och jag svarade att jag bara får ut 75% av det eftersom jag inte läser på helfart denna termin. Då har den förbannade karln mage att sitta å säga "Jag tycker nog att jag har det väldigt bra ställt ändå, måste jag säga. Jag klagar inte."

Din jävla... Då hade du väl för faan kunnat betala mina jävla 78 kronor för fikat! (Eller kanske rentav mina 130 kronor för lunchen?)

Det positiva med hela den dagen: Det var i alla fall fint väder, och hemresan med min väninna blev mycket trevlig.
Om jag träffat/kommer att träffa Nisse igen? Haha näe du, det kan jag inte påstå att jag känner för.
Bättre lycka nästa gång! Hoppas jag.

Dejter.

2008-11-07T16:10:00.006+01:00

Ja, några sånna har jag faktist varit på, med killar jag träffat på nätet. Och om dessa tänkte jag väl berätta lite nu... Till att börja med så vill jag bara säga att jag inte är en sån som går på dejt efter att ha pratat med en kille bara en gång. Mesigt, kan kanske tyckas. Men jag behöver liksom lite tid för att förbereda mig inför dejten. Mest tid behövde jag i början, inför min allra första dejt. Men allt eftersom tiden gått och jag varit på fler dejter så behöver jag inte längre lika mkt förberedelsetid. Med förberedelser menar jag att jag på nåt sätt funkar så att jag måste ställa in mig mentalt en tid förväg, kan egentligen inte förklara varför. Hur som helst... Jag vill som sagt nu dela med mig av några dejter jag varit på, och vad som inträffat under dessa.

Dejt 1:
Den första dejten jag vill berätta om var den andra dejten jag nånsin varit på. Vi kan kalla honom Niklas (för att vara ärlig så har jag för stunden till och med glömt hans riktiga namn), och vi hade haft kontakt via mail och telefon i ett par månader innan vi bestämde oss för att ses. Till skillnad från min första dejt så blev jag inte det minsta skräckslagen när jag och Niklas hade pratat i telefon för första gången. Tvärtom! Det kändes skitbra! Så det slutade med att han satte sig i sin bil en lördag våren 2005 och körde sina ca 30 mil upp till mig. Jag var så jäääävla nervös när jag gick mot stället där vi hade bestämt mötet. Men det släppte ganska fort ändå, för han var själv så avslappnad så det smittade av sig. Han var två år äldre än jag, och såg fan bra ut. Helt rätt klädstil för att vara min typ av kille osv. Det var nästan så jag kände att han var för snygg för mig. Men han sa rätt ut att han tyckte jag var jättesöt, med äppelkinder, och allt annat som får en att smälta lite så där lagom.

Vi tog en promenad längs ån och pratade en del under tiden, och bara 10 minuter (om ens det) in i dejten fattade han min hand. Det kändes bara så konstigt! Visst, vi hade haft kontakt i två månader eller nåt sånt, men vi kände ju ändå inte varandra. Går man hand i hand på en första dejt? Jag vet inte... Men lite osäker som jag var så fann jag mig i det, så där gick vi längs med vattnet som ett nyförälskat par. Och ytterligare 10 minuter senare så stannade vi till och pratade, och så kysste han mig. Visst för fan, det är väl gött att kyssas. Men... Jag kände bara att det gick så fort allting! Hålla handen efter 10 min, kyssas efter 20 min... Vad händer då efter en timme?

Vi gick i alla fall och åt efter ett tag, och sen satte vi oss i hans bil för att åka hem till mig en sväng och bara hänga å prata.

Trodde jag.

Ok, lite lätt hångel blev det väl. Men splötsligt sitter han där i min soffa och har tagit fram snasen ur jeansen! Och nej, den var ju inte slak direkt.
Eeeehhh?!!?! Och DÄR rasade den positiva bilden jag ändå fått från honom. Men det värsta var ändå när han kläckte ur sig:
"Den var väl inte så farlig..?" som ett litet flirtigt försök till en invit.
Inte långt därefter satt han i sin bil för att köra de 30 milen tillbaka hem till sig igen.

Sen dess har vi inte setts eller hörts. Och jag behöver väl inte ens säga att han inte fick nåt?
Dejt 2:
Ja... den dejten ägde rum ganska så precis ett år senare. Jag blev liksom så pass osugen på fler dejter efter den ovan nämnda att jag behövde tid innan jag vågade gå på nästa. Tid att smälta den traumatiska snoppupplevelsen, helt enkelt.
Det var i alla fall en kille som var ett år ynge än jag, låt oss kalla honom Linus, som jag fick kontakt med hösten 2005. Men våra samtal över msn flöt liksom inte alls på... Och finns det inget flöde i konversationerna där så känns det ju inte som att det kommer göra det i verkliga livet heller. Eller så var det bara det att jag som sagt var rätt opepp efter dejten med Niklas.
Så Linus och jag tappade kontakten efter ett tag, och hade väl ingen kontakt på säkert två, tre månader. Inte förrän i februari 2006 (eller nåt sånt) så tog vi av nån anledning upp kontakten igen. Eller rättare sagt, det var han som gjorde det. Och plötsligt så hade vi allt att prata om!
Linus bodde i samma stad som jag, vilket förstås underlättar om man vill ses. Grejen var bara den att Linus såg verkligen ut som en pojkbandsmedlem. Ni vet, sådär sjukt söt, nästan lite dockaktigt utseende som alla småtjejer faller för direkt. Jag vet inte om det är ett utseende jag fastnar för, men det beror nog mest på att jag har inställningen att nån som ser ut så aldrig kommer kunna bli intresserad av mig.

Men... så berättade Linus en dag att han hade gått till den byggnaden av högskolan (vi pluggade på samma högskola, visade det sig) som jag håller till i, och fått syn på mig i fiket och gillade det han såg. What?! Otippat, det trodde jag aldrig. Nog för att han sett bilder på mig på sajten där vi träffades, men... Jag trodde ändå inte mina öron.
Han gav ett väldigt fromt intryck, var katolik och allt (kanske att jag var fördomsfull när jag trodde att han var from bara för det...) och vi bestämde att vi skulle ses nån kväll senare. Det hade nu hunnit bli maj eller nåt, kan tilläggas... Så jag tog min cykel och cyklade de ungefär 800 m som skiljde mellan våra lägenheter. Jag skulle hem till honom å dricka te (ja, på riktigt dricka te...) och kolla på tv och bara hänga. Men oj, vad jag ångrar att jag åkte dit. (Fast ändå inte, för då hade jag inte haft en rolig dejtingerfarenhet att berätta om här idag...)

När jag kom dit så hade han precis varit å tränat, och inte ens duschat än. Så han stank ju svett så det stod härliga till. Efter kanske 20 min så säger han så äntligen att han ska ta sig en dusch i alla fall. Men så passar han på att på fullaste allvar fråga om inte jag vill hänga på in i duschen med honom å! (Här sprack min bild av att han skulle vara from...) Jag vet inte ens varför jag stannade kvar och väntade medan han duschade, men.. det gjorde jag i alla fall. Och efter det gick det ju bara utför. Han gjorde det klassiska felet - att prata om sin exflickvän heeela tiden! Men han var ju noga med att påpeka att han faktiskt hade kommit över henne. (Säääääkert..!) Han visade till och med en hemsida som han hade gjort när de gjort slut. Hemsidan bestod bara av en enda bild, inte ens länkar eller rubriker eller nåt. Och bilden föreställde Linus och exflickvännen, men så hade han i paint gjort ett sicksackstreck mellan dem och skrivit "SLUT!" ovanför bilden, följt av "VARFÖR??" under.

Herre min skapare... Ta mig härifrån, tänkte jag bara. Till saken hör också att det visade sig att denna exflickvän varit med i en av de första dokusåporna som sänts i Sverige, och att hon var den drygaste i gänget då hon bara gick runt och sjöng lovsånger och liknade sig själv med en stor svensk artist... Då kände jag bara att om jag vetat om det från början, att han varit tillsammans med henne i flera år, så hade jag aldrig träffat honom.

Dessa dejtingberättelser hör väl till de allra sjukaste jag varit med om, men det är så skönt att man kan skratta - ja, faktiskt asgarva - åt dem i efterhand. Självklart har jag även positiva dejter att prata om. Men inte så pass positiva att de lett till nåt långvarigt, för då hade jag ju inte suttit här som singel och skrivit just nu... Hur som helst, det får jag ta en annan gång för nu måste jag kila iväg på annat! Dock inte på nån dejt.

Efterlyser lite mer ansträngning.

2008-11-06T22:14:00.004+01:00

Då jag har en vän, J, som också är medlem på en av dejtingsajterna jag är med i, så brukar vi emellanåt uppdatera varandra om vilka meddelanden vi fått från olika killar. Detta skedde senaste idag...
J hade fått två meddelanden från två olika killar, och det visade sig att även jag idag fått meddelanden från samma personer. Jag frågade vad de hade skrivit till henne, och hon läste då upp dem båda. Bra att de ansträngt sig så pass mycket att de skickat exakt likadana meddelanden till både J och mig! Hur personligt känns det? Jag hade kanske kunnat bli lite intresserad och svarat på nåt utav dem, men när man då får se att de inte ens ansträngt sig genom att skriva lite mer personligt till en så blir man inte särskilt peppad. Det är som att de har sparat en text som en wordfil, och bara kopierar in när de ska ta en första kontakt med en tjej. Tror väl inte riktigt på den strategin. Vad anser ni?

Apropå presentationer...

2008-11-06T03:38:00.010+01:00

...vad sägs om denna?

Jag undrar förresten lite över hur man kan vilja "usch"? Nån som vet? Jag förstår inte. En typisk dejskriverjagdefinitivtintetill-presentation. (Det bör kanske tilläggas att mannen som skrivit detta är 34 år, om man ska tro presentationen.)
Sen snubblade jag nu på småtimmarna över en presentation som inleds på följande vis:

Positivt värre...
Sen kan saker och ting bli så fel, som här t.ex:

Ja, det kan ju vara skönt att slippa avända glasögon eller linser...

Nej, för att dock bli lite mindre dissande mot folk för en stund så kan jag berätta att jag för ett litet tag sen fick ett meddelande i inkorgen på en av dejtingsidorna, och det löd:

Å, det här blev jag ju lite glad av! Lite skeptisk kanske, pga. telefonnumret då... Inget man ger till någon första gången man tar kontakt, kanske. Men klart att jag ville kika hans sida med en gång i alla fall! Någon presentationsbild hade han inte, men däremot två bilder i sitt fotoalbum. Karl såg ju bra ut!
MEN... (Varför måste det alltid komma ett "men"?)
Under de två bilderna kunde man läsa följande texter:

Det kanske du inte kan.
Varför skriver man att man är "van att fostra kvinnor inom den sexuella sfären"? Skulle det göra mig intresserad av honom?
Fan. Jaja, jag blev ju glad och smickrad för en sekund av meddelandet i alla fall.

Regler för internetdejting

2008-11-06T00:24:00.026+01:00

Jag har gått och funderat de senaste dagarna på vad jag tycker att man bör tänka på om man ska skapa en profil på en dejtingsajt, och det är väl några speciella punkter jag tänkt mer på än andra. Som internetdejtande singeltjej tycker jag nämligen att man som internetdejtande singelkille ska tänka på följande:

Presentationsbilden: Utan att låta alltför ytlig så tycker jag nästan att det borde vara ett krav från dejtingsajterna att samtliga medlemmar har en presentationsbild. Visst, det är insidan som räknas... Men utan någon som helst fysisk attraktion så skapas ju inte direkt några goda förutsättningar för att det ska kunna bli ett fungerande förhållande. Jag skiter i om mina vänner eller familj inte tycker han är attraktiv/snygg/söt, men jag måste ju tycka det. Ok, de personliga egenskaperna kan ofta göra en människa vacker (men också ful förstås) men det säger ju sig självt att man inte blir intresserad av en person man redan från början känner att man inte finner det minsta attraktiv till utseendet. Ytligt tankesätt, ja visst. Men erkänn för fasen - så tänker vi ju alla!
Det har dock hänt att jag börjat prata med killar utan bild, och som det känts riktigt bra att prata med, men som jag i princip avslutat kontakten med då jag sett bilden och inte känt att jag blivit det minsta attraherad. Taskigt att avsluta kontakten, kan kanske tyckas. Men samtidigt så är det ju faktiskt så att jag är med på dejtingsajten för att träffa en partner - inte vänner.
Sen finns det killar/män som har en presentationsbild, men där man ställer sig frågan hur de tänkte när de valde att lägga upp just den bilden. Värst är nästan de där utlandsbilderna där de tror att de ser jättefräscha och solbrända ut, men där de bara ser röda, svettiga och flottiga ut. Och vilken (normal) heterosexuell tjej tänder på en röd, svettig och flottig karl?
Nåväl, det är ju en bild i alla fall. Cred för det, bättre än ingen bild alls. Tror jag.
Jag tycker väl helt enkelt att det är bättre att visa upp sig från första början, för att också kunna undvika att en massa förväntningar byggs upp efter en längre tids konversation. Man gör sig ju ändå en bild av personen i fråga, och kanske att förväntningarna ändå bara övergår till att bli en ren besvikelse då ett foto efter många om och men skickas.

Namnet: Man bör nog faktiskt tänka till en eller två gånger innan man registrerar sig ett namn på sajten. Man vill väl ändå göra det motsatta könet lite nyfiken på vem man är genom sitt namn, eftersom det är det första som oftast syns på sajten?
Vi har till exempel de klassiska varianterna av namnet "Ensam" som man stöter på var och varannan dag, och de känns bara så... förbannat tråkiga. Det säger väl sig självt att man är ensam om man är med på en dejtingsajt? Nog för att ett namn som "Mini_kuken" (jodå, det namnet har jag stött på) avslöjar lite hur man är som... eller rättare sagt vad man har som person. Men vill jag veta det? Visserligen gör han ju valet lätt för mig då - jag väljer bort honom direkt. För vilken heterosexuell tjej, med ett inte alltför tajt nedre parti, vill ha en kille/man med minimal snopp? Ok, det må hända att storleken inte har någon betydelse... (Bullshit?) Jag vill då inte ha nån med minipille. Inte alltför mini i alla fall. Eller ok, inte mini alls då. Framförallt inte om det skulle vara i kombination med det där med att vara röd, svettig och flottig... (Ok, har jag inte redan gått över gränsen så gjorde jag det nu va?)

Presentationstexten: Man måste faktiskt lägga ner lite tid på texten på sin sida om man vill få kontakt. Så är det. Jag har stött på alltför många presentationstexter där det bara står nåt i stil med:
"Hej, svårt att skriva nåt om sig själv. Fråga istället."
Kul kille! Jag surfar vidare...

Fotoalbumet: De som har en presentationsbild har många gånger även bilder upplagda i sitt fotoalbum, och det är ju jättebra kan jag tycka. MEN... Inte när det är en bild på killen i fråga där han sitter i en soffa på krogen med en öl i handen och en, två eller tre tjejer tätt intill, eller kanske rentav en i knät. Vad vill han säga med den bilden? Att han är het på marknaden? Jag vet inte... Det är inget jag faller för i alla fall.
Men det värsta är när de lägger upp tecknade/målade halvporriga bilder som de hittat på google eller nåt, föreställandes ett naket älskande eller hånglande par, och så har de lagt till bildtexten:
"Det här är vad jag saknar..."
Är man singel så är det väl ganska uppenbart att man i de allra flesta fall saknar den sortens fysisk närhet till en annan människa - till en partner?
Men lägger man upp en sån bild så känns det bara desperat. Som om det bara är sex han är ute efter.
Åter igen - jag surfar vidare...

Så, det var lite av det jag funderat på... Sen är väl kanske inte min egen presentationssida av världsklass. Men jag har i alla fall skrivit lagom långa texter där jag beskriver mig själv, jag har en tydlig (icke röd/svettig/flottig) bild på mig själv, jag har bilder (både halv- och helkroppsbilder) på mig själv i mina fotoalbum, och jag har ett namn som avslöjar mkt av min person.
Inte för att min utförliga (?) presentationssida har bidragit till att jag funnit min stora kärlek - ännu. Men jag har nog bättre förutsättningar till att finna den än bildlöse "Ensam" med presentationen "Hej, svårt att skriva nåt om sig själv. Fråga istället."
Jag hoppas det, i alla fall.

Humor!

2008-11-03T15:51:00.000+01:00

Det är precis vad det är! Har en god vän som också är medlem på en av de sidor jag själv är med i. Hon frågade om jag inte ville lägga ut några av de meddelanden hon fått också. Klart jag vill det! Så pass på, här kommer fyra fantastiska meddelanden hon fått den senaste månaden.

Min spontana kommentar till det hela är att jag undrar hur man strippar näck? Vad ska man ta av sig då?

Det händer väl varje fredag?

Å, ett sånt erbjudande kan man ju bara inte tacka nej till..!

Skrattet byttes ut till ren förskräckelse när jag läste den sista raden... Grabben är seriös! :S

Är det inte humor, så säg?

Två smickrande meddelanden!

2008-11-03T14:53:00.003+01:00

Jag vill härmed ta tillfället i akt att dela med mig av två underbara elektroniska meddelanden som jag fick under natten. Läs och begrunda detta:

Jaaa! Men det är klart jag vill! Äääntligen nån som frågar! Ni anar inte hur glad jag är. Här har jag gått småfet hela livet och bara drömt om att få hjälp med att gå upp en MASSA mer i vikt.

Eller?

Haha jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta... Till saken hör dessutom att den här killen skrivit till mig ett par gånger förut, men eftersom jag INTE ÄR INTRESSERAD så har jag ju inte svarat. (Dessvärre försvinner meddelanden från inkorgen då de legat där i 20 dagar - kan därför inte dela med mig av dessa...) Men likt förbannat fortsätter han höra av sig! Så nu har jag svarat att jag ödmjukast ber honom att inte skriva till mig mer... (Fast det är möjligt att jag skrev det på ett lite spydigare sätt än jag får det att framstå som här...)

Nån timme senare fick jag från en annan karl detta meddelande:

Alltså.. det här får mig bara att undra vad fan det är som gör att vissa människor känner att de kan ta sig sån fantastisk frihet på nätet och skriva vad som helst till andra, hur tasktigt det än är? När jag hade läst det här så blev jag bara så arg och ville väl egentligen återgå till mitt mest omogna stadium igen och skriva ett riktigt bitchigt svar. Men av nån fånig anledning så vågade jag inte göra det... Gick in på denne mans presentationssida och läste att han inte vill ha egna barn, och att han därför valt att sterilisera sig. En del av mig vill inget hellre än att skriva nåt i stil med:

"Bra att du tagit beslutet att steriliseras så du inte riskerar att få små äckliga och otrevliga barn som är lika ouppfostrade som du."

Men som sagt, det klingar en aning... fjortis. Men ändå överväger jag fortfarande att skicka det. Asfjantigt. Borde bara skita i det. Men tar han sig friheten så kan väl jag göra detsamma?

Äntligen har jag fått tummen ur...

2008-11-03T04:35:00.001+01:00

...ändan och skaffat mig en blogg. Bara en sisådär två, fem eller sju år efter alla andra.
Nåväl, nu är jag här! Visst har jag haft en blogg förut, men den var varken rolig att skriva i eller för andra att läsa. Hade ingen röd tråd i den, utan ordbajsade mest.

Men nu ska det bli ändring på det.

Låtom oss börja med något bakgrundsaktigt.
Jag är en kvinna/tjej (kalla mig vad du vill), född 1982, bor i en mellanstor stad och har alltid, ja alltid, varit singel.
"Vad är det för fel på henne? Nåt måste det ju vara." tänker du nu.

(Jag vet att du tänker så, för jag hade antagligen tänkt så själv...)
Men mitt (ärliga) svar är: Inte ett jävla dugg!

Jag har bara inte haft den där fantastiska turen att finna Mr. Right än, och för att försöka hjälpa den här processen på traven så har jag helt enkelt tagit Internet till hjälp. Av nån anledning har man skämts lite för att berätta det, men nu får det vara slut på sånt trams.

De senaste åren har jag varit en relativt aktiv medlem på två större svenska dejtingsajter, och har träffat flera av killarna/männen irl som det så fint förkortas. "In real life". Visst var det skitnervöst de första gångerna, men man vänjer sig liksom efter ett tag när man äntligen insett att man inte ska ta det på sånt blodigt allvar. Det är ju inte direkt så att man ska träffas och gifta sig imorrn...

Många kompisar har rynkat lite på näsan när jag berättat att jag internetdejtar: "Det är ju bara idioter till killar på såna där sajter väl?", medan andra med glädje sagt: "Åå! Min syster träffade sin man på nätet, de är så lyckliga ihop och nu väntar de sitt första käärleksbarn!". Hipp hurra! Kan det hända mig å?
För det sticker jag inte under stol med att jag vill - jag vill hitta "den rätte" (halvfånigt uttryck, men vafan...), gifta mig och skaffa barn. Eller.. skaffa barn och gifta mig. Ordningen på det hela är inte så viktig. Men jag längtar efter att träffa nån och att få bilda en egen familj! Så är det.

Hmm... kanske att jag kan ha samma tur som mina kompisars gravida systrar med nu gamla internet-flirtar till äkta män. Men jag har dock fått erfara att jag nog måste möta en hel del rötägg innan jag hittar rätt.

Min tanke med denna blogg är därför nu att dela med mig av mina internetdejtingerfarenheter, samt av fantastiska meddelanden jag får från folk av det manliga, och ibland kvinnliga, könet där ute i dejtingdjungeln.

Och skulle du förresten känna nån trevlig, normal och någorlunda snygg singelkille i 26 till 33 års ålder så kan du ju hojta...