Så hände det igen... Jag fick syn på en bild på en kille på en av dejtingsidorna, tänkte "ooh.. han såg rätt fräsch ut..!" och gick in på hans presentationssida. Det tog en liten stund innan jag faktiskt fattade vem han var. Han har gått ner lite i vikt och skaffat annan frisyr samt gjort sig av med sina glasögon sen jag såg honom sist.
Ja, det var ju "Niklas". Han som på vår första och enda dejt drog fram snasen bara sådär, liksom. Stötte ju på hans sida senast i februari 2009 och skrev om denna "nära kräk-upplevelse". Fyfan. Måste se till att memorera hans nickname nu, så jag inte hamnar på hans sida igen och påminns om den traumatiska händelsen...
Eller är det ett tecken månntro, att jag liksom av någon anledning hamnar på hans sida bara sådär? Är det meningen att jag ska dela mitt liv med Mr. Snashas?
fredag 9 juli 2010
I really suck.
Ja... Inte i den bemärkelsen man hade kunnat tro och hoppas på... Nä, jag suger verkligen på att hålla igång den här bloggen. Men det beror på att det under våren kommit rätt mycket annat i vägen som tagit en hel del tid. Och nej, det är inte nån karl jag pratar om då. Tyvärr.
Har flera gånger de i alla fall senaste tre månaderna tänkt att jag måste ta upp bloggandet här igen. Men för att vara helt ärlig så har jag saknat inspirationen till det - totalt. Lika mycket som jag saknat inspirationen till det här med dejtandet.
Men så hade jag ett rätt intressant samtal med en god vän idag, en vän som sa rätt vettiga saker ändå, och som jag tänkte att jag måste skriva om här. Att jag sen också hade fått en kommentar på förra inlägget måste ju liksom betyda att det helt enkelt är menat att jag ska ta upp skrivandet i den här bloggen igen. (För det är ju inte direkt så att kommentarerna ramlar in i massor här...)
Min goda vän som jag träffade idag, låt oss kalla henne Erika. Hon sa faktiskt några saker som fick mig att tänka till mer än jag gjort tidigare gällande mitt liv som singel. "Du måste fan träffa nån snart... Hur ska vi fixa det då??" sa hon, varpå jag halvt började fippla med annat i hopp om att hon skulle byta samtalsämne. "Vet du vad jag tror felet är? Du kollar efter killar, men SER inte!" sa hon. Och hon har ju fan rätt. Visst kan jag sitta och snegla lite på killar som mina ögon absolut kan götta sig i. Men det hon menade, och som vi pratade om sen, är att jag omedvetet tänker "Han är snygg, därför kan jag aldrig få honom."
Så jävla fel att tänka så.
Erika sa också att jag bara tror en viss sorts killar faller för mig, och det är helt sant. Jag går liksom runt å tror att det bara är de som av någon anledning "blivit över", som ingen vill ha... De som helt enkelt är uddast av de udda, att det bara är DE som vill ha mig. Ingen annan. Ingen som jag själv finner snygg och normal. Sjukt att tänka så, I know. Och jag har nog aldrig insett det så klart och tydligt förrän nu.
Så sa hon en annan sak som ju faktiskt är så sjukt sann. Hon sa nämligen:
"Du, du är för fixerad över hur du själv ser ut, och över vad du tror att killar vill ha. Det handlar inte om det! Det handlar om vem du är som person. Har du till exempel aldrig sett ett par där tjejen faktiskt kan vara asful och killen är skitsnygg? Det hänger inte bara på utseendet!"
Det hann gå ungefär 2 minuter så dök just ett sånt par upp.
Killen = come to mama!!!
Tjejen = inavel?
Nä, förlåt. Nu var jag jävligt taskig. Men för att vara helt ärlig så var de sjukt omaka! Och då kan jag inte undgå att tänka:
Vafan, kan HON så kan väl tamejfan JAG!
Visst, hon var inte - som nog nu framgått - den fagraste människan gud skapat. Men säkert en skittrevlig och go' tjej. Och det är ju faktiskt jag också! Så varför ska jag inte kunna träffa nån?
Jag måste helt enkelt sluta tänka i de banor jag tänkt hittills, för så länge jag har det tankemönstret så lär jag fan inte träffa nån. Inte konstigt heller att jag, när jag tänker på det viset, tappar suget att dejta och därmed också tappar suget att skriva här.
Nä nu jävlar ska det bli ändring.
Och det har det smått börjat bli å.
Har nämligen för första gången på i alla fall ett halvår börjat flirta med en kille ikväll på en av dejtingsidorna! Riktigt söt, men framförallt verkar han både normal OCH trevlig. (Det är ju annars inte en garanti, har jag märkt...) Vi har hittills bara skickat några få mail till varandra, men det känns som att vi kommer fortsätta prata lite. Får väl hoppas på det...
...så får jag nåt att skriva om här framöver, som håller bloggen vid liv!
Har flera gånger de i alla fall senaste tre månaderna tänkt att jag måste ta upp bloggandet här igen. Men för att vara helt ärlig så har jag saknat inspirationen till det - totalt. Lika mycket som jag saknat inspirationen till det här med dejtandet.
Men så hade jag ett rätt intressant samtal med en god vän idag, en vän som sa rätt vettiga saker ändå, och som jag tänkte att jag måste skriva om här. Att jag sen också hade fått en kommentar på förra inlägget måste ju liksom betyda att det helt enkelt är menat att jag ska ta upp skrivandet i den här bloggen igen. (För det är ju inte direkt så att kommentarerna ramlar in i massor här...)
Min goda vän som jag träffade idag, låt oss kalla henne Erika. Hon sa faktiskt några saker som fick mig att tänka till mer än jag gjort tidigare gällande mitt liv som singel. "Du måste fan träffa nån snart... Hur ska vi fixa det då??" sa hon, varpå jag halvt började fippla med annat i hopp om att hon skulle byta samtalsämne. "Vet du vad jag tror felet är? Du kollar efter killar, men SER inte!" sa hon. Och hon har ju fan rätt. Visst kan jag sitta och snegla lite på killar som mina ögon absolut kan götta sig i. Men det hon menade, och som vi pratade om sen, är att jag omedvetet tänker "Han är snygg, därför kan jag aldrig få honom."
Så jävla fel att tänka så.
Erika sa också att jag bara tror en viss sorts killar faller för mig, och det är helt sant. Jag går liksom runt å tror att det bara är de som av någon anledning "blivit över", som ingen vill ha... De som helt enkelt är uddast av de udda, att det bara är DE som vill ha mig. Ingen annan. Ingen som jag själv finner snygg och normal. Sjukt att tänka så, I know. Och jag har nog aldrig insett det så klart och tydligt förrän nu.
Så sa hon en annan sak som ju faktiskt är så sjukt sann. Hon sa nämligen:
"Du, du är för fixerad över hur du själv ser ut, och över vad du tror att killar vill ha. Det handlar inte om det! Det handlar om vem du är som person. Har du till exempel aldrig sett ett par där tjejen faktiskt kan vara asful och killen är skitsnygg? Det hänger inte bara på utseendet!"
Det hann gå ungefär 2 minuter så dök just ett sånt par upp.
Killen = come to mama!!!
Tjejen = inavel?
Nä, förlåt. Nu var jag jävligt taskig. Men för att vara helt ärlig så var de sjukt omaka! Och då kan jag inte undgå att tänka:
Vafan, kan HON så kan väl tamejfan JAG!
Visst, hon var inte - som nog nu framgått - den fagraste människan gud skapat. Men säkert en skittrevlig och go' tjej. Och det är ju faktiskt jag också! Så varför ska jag inte kunna träffa nån?
Jag måste helt enkelt sluta tänka i de banor jag tänkt hittills, för så länge jag har det tankemönstret så lär jag fan inte träffa nån. Inte konstigt heller att jag, när jag tänker på det viset, tappar suget att dejta och därmed också tappar suget att skriva här.
Nä nu jävlar ska det bli ändring.
Och det har det smått börjat bli å.
Har nämligen för första gången på i alla fall ett halvår börjat flirta med en kille ikväll på en av dejtingsidorna! Riktigt söt, men framförallt verkar han både normal OCH trevlig. (Det är ju annars inte en garanti, har jag märkt...) Vi har hittills bara skickat några få mail till varandra, men det känns som att vi kommer fortsätta prata lite. Får väl hoppas på det...
...så får jag nåt att skriva om här framöver, som håller bloggen vid liv!
fredag 30 oktober 2009
Saten Jante.
Men herregud. Mitt senaste inlägg var den 12 juli. Det är fasen över tre månader sen!
Man hade kunnat hoppas på att jag haft fullt upp med mitt nya liv som flickvän till nån trevlig prick, kanske rentav till min egen Mr. Right, och att jag därför inte haft tid att skriva här. Att all min lediga tid gått åt till att rumla runt i sänghalmen.
I wish!
Nä, så ligger det alltså inte till. Alls. Jag är fortfarande lika singel som tidigare - om inte mer? Man borde ju bli mer singel ju längre man är singel. Eller? Det kanske inte går, nej... Det vore väl som att göra olika böjningar på ordet död å. Död, dödare, dödast. Det går ju inte - är man död så är man död. Å är man singel så är man singel.
Kul att de två adjektiven singel och död fick jämföras där på ett hörn - två vitt skillda saker. Fast i detta fall ändå inte, på nåt sätt. Det kanske är lite samma sak? Det är ju liksom dött på den fronten för min del! Vafan.
Jag är fortfarande med på två dejtingsajter. Eller ja, egentligen tre, men den tredje har jag glömt bort min inloggningsinformation på... Försöker knata på med mitt internetdejtande, men det är svårt! Har inte träffat någon och gått på dejt på bra länge, inte sen jag skrev sist. Jag har liksom tappat inspirationen en del. Tror jag måste tänka om helt och hållet, för som det är nu så är det liksom som att en del av mig redan gett upp hoppet. Och det gör ju knappast att karlarna dras till en. Jag vet bara inte hur fasen jag ska gå tillväga!
Kanske tänker jag på det hela för mycket att man inte ser tecknen när (läs OM) de väl ges. Jag är en riktig jävla pessimist som går omkring med inställningen att ingen kille någonsin kommer att kunna falla för mig. Tragiskt, men sant. Dock kan denna känsla i och för sig skifta lite beroende på dagsform. Men för det mesta finns den där, som en röd liten djävul på min vänstra axel, som varje gång jag sneglar åt en snygg killes håll säger:
-Men du... ge upp! Vad tror du egentligen?
I wish!
Nä, så ligger det alltså inte till. Alls. Jag är fortfarande lika singel som tidigare - om inte mer? Man borde ju bli mer singel ju längre man är singel. Eller? Det kanske inte går, nej... Det vore väl som att göra olika böjningar på ordet död å. Död, dödare, dödast. Det går ju inte - är man död så är man död. Å är man singel så är man singel.
Kul att de två adjektiven singel och död fick jämföras där på ett hörn - två vitt skillda saker. Fast i detta fall ändå inte, på nåt sätt. Det kanske är lite samma sak? Det är ju liksom dött på den fronten för min del! Vafan.
Jag är fortfarande med på två dejtingsajter. Eller ja, egentligen tre, men den tredje har jag glömt bort min inloggningsinformation på... Försöker knata på med mitt internetdejtande, men det är svårt! Har inte träffat någon och gått på dejt på bra länge, inte sen jag skrev sist. Jag har liksom tappat inspirationen en del. Tror jag måste tänka om helt och hållet, för som det är nu så är det liksom som att en del av mig redan gett upp hoppet. Och det gör ju knappast att karlarna dras till en. Jag vet bara inte hur fasen jag ska gå tillväga!
Kanske tänker jag på det hela för mycket att man inte ser tecknen när (läs OM) de väl ges. Jag är en riktig jävla pessimist som går omkring med inställningen att ingen kille någonsin kommer att kunna falla för mig. Tragiskt, men sant. Dock kan denna känsla i och för sig skifta lite beroende på dagsform. Men för det mesta finns den där, som en röd liten djävul på min vänstra axel, som varje gång jag sneglar åt en snygg killes håll säger:
-Men du... ge upp! Vad tror du egentligen?
(Och så skrattar han med ett sånt där elakt skrockande skratt som bara små röda djävlar på ens vänstra axel kan skratta.)
Tror visst jag kan döpa den där lilla saten till Jante.
Nåväl. Ibland, som sagt, får han sig en bitch slap av mig å. Önskar bara att jag kunde ta upp den fajten oftare. Men jag jobbar på't.
Att leva som singel har ju sina fördelar. Jag har dragit dem förr. Det är skönt att bara ha sig själv att tänka på ibland - utan att låta som en egoist, för det är jag inte. Skönt att kunna fatta beslut som inte påverkar någon annan än just mig själv. Man är ju ändå fri som singel. Men är det ändå inte så att människan är skapt för att leva i tvåsamhet? Jag vet inte, ibland tvivlar jag faktiskt. Jag lever i någon slags mellanvärld - samtidigt som jag fullkomligen ÄLSKAR ATT VARA SINGEL så vill jag inget hellre än att HITTA NÅGON ATT LEVA MED. Så hur fan ska jag ha det?
Och ju längre tiden går och vänner hinner hitta någon att stadga sig med, desto fler problem och bekymmer får man också höra om som inte direkt gör att man längtar efter att träffa någon. Jag är väl en riktig velmaja. Fast ändå inte. Jag vet ju att jag inte vill leva som singel resten av mitt liv, vill inte vara 70 år och en sån där som folk tycker synd om och tänker "ja hon, stackarn... som aldrig haft nån". (Jag vet att det finns folk som tänker så. Jag råkar nämligen vara en sån själv.) Framförallt så vägrar jag dö ensam! Det känns ändå på nåt sätt som ett tragiskt slut på något som hade kunnat bli hur fint och lyckligt som helst.
Nä, nu känner jag mest att jag ordbajsar. Kanske är det ett tecken på att jag måste få lite kontinuitet i det här bloggandet. Skriva av mig oftare och få mer struktur på det jag skriver.
Slutord: Klart jag vill träffa någon. Helst igår.
Men hur gör jag?!
Jag tar och sover på saken.
Gonatt!
Jag tar och sover på saken.
Gonatt!
Aah... Man kanske ska börja spela dum alltså, om man ska få sig nåt?
söndag 12 juli 2009
Kristi brud?
För den som inte märkt det redan så har bloggandet legat nere ett bra tag från min sida... Mkt beroende på att det varit fullt upp med jobb på annat håll (jag har ju ett vanligt svensson-liv vid sidan om detta... faktiskt) men också av den anledning att det i princip varit dött på dejting- och kärleksfronten.
Utmaningen jag gav mig själv för ett bra tag sen gick helt åt skogen.
Otippat...
Innan maj månad var slut så skulle jag ha försökt hinna träffa en potentiell pojkvän. Inte bara ha gått på dejt en eller två gånger, utan snarare nån som jag andra veckan i juni skulle ha kunnat ta med hem till föräldrarna och för första gången i mitt halvtragiska singelliv sagt "det här är min pojkvän".
Ok, "halvtragiska singelliv" var kanske lite väl hårt uttryckt, med en touch av desperation. Var inte så jag menade... Jag trivs fortfarande som jag lever idag och som jag levt det senaste livet, men som hos de flesta andra människor så har ju jag också en längtan efter att träffa nån. Och en längtan efter att få bilda familj, innan risken blir för stor att folk kommer ta mig för mina framtida barns mormor eller farmor...
Och ja, jag har en dejthistoria att berätta. (Kanske att det är den historians utgång som får mig att uttrycka en viss sorts desperation i detta inlägg...)
I mitten på maj var jag ju på dejt. Vi kallar honom Micke. Ja... det var den dejten jag skrev om i det förra inlägget här nedan - har alltså inte uppdaterat sen dess... Men jag tänkte att jag nu skulle berätta fortsättningen på den dejtinghistorian.
Vi var på dejt en fredag... Och på söndagskvällen efter ringde min mobil. "Micke" stod det i displayen. Då fanns det två alternativ till hur jag skulle svara:
1) Antingen svarar jag bara 'Hej Micke!' eftersom jag ser att det är han som ringer.
2) Jag bara låtsas om att jag inte sparat hans nummer alternativt inte sett vad displayen visat för namn och svarar lite frågande "Hej det är xxx..?"
Ja, larvig som jag är så valde jag alternativ två. Haha..!
Hur som helst... Han sa att han ringde för att säga hej och höra hur det var med mig. Så pratade vi i 5-10 minuter och jag sa bl.a. nåt i stil med att det var trevligt att ses i fredags, och att han gärna fick höra av sig om han ville hitta på nåt igen - ta en fika till eller vad som helst. "Absolut, det gör jag gärna!" svarade han. Dock skulle det inte bli i veckan som kom, han hade fullt upp då.
Så veckan gick, och vi hördes inte av. Men det var inget jag hängde upp mig på. Jag tog det för var det var och tänkte att han nog hör av sig så småningom om han nu vill hitt' på nå.
Onsdagen därpå, alltså en och en halv vecka efter att vi sågs så messade han. "Vad sägs om en fika på fredag vid 16?" Jag svarade kort därpå att jag gärna fikade, och vi kom överens om att vi skulle höras dagen därpå och bestämma plats. På torsdagseftermiddagen skickade han mess på nytt där det stod "Jag kommer behöva jobba över imorrn. (Fan... tänkte jag. Ingen fika....) Så vad sägs om middag kl.18 istället?"
HELL YEAH! Här avancerar vi från fika till middag :) Ringde strax därpå upp honom och tackade ja till hans förslag, och vi bestämde också var vi skulle ses och äta.
Och så blev det fredag... När jag gick upp och åkte till jobbet så hade jag redan bestämt mig vad jag skulle ha på mig på kvällen å grejer... typiskt tjejig grej å göra. Men alltid skönt att vara väl förberedd. Så var jag själv tvungen att jobba över en stund, var hemma hos min kollega och jobbade till ca 16.20 innan det var dags att röra sig hemåt och göra sig i ordning till middagen. Och eftersom jag jobbat under eftermiddagen så hade jag haft mobilen på ljudlös. Så när jag tog fram den på vägen till bilen så såg jag att det 3 minuter tidigare hade ringt. Ett missat samtal från Micke.
"Jaha" tänkte jag. "Han måste jobba över längre. Middagen blir uppskjuten."
Jag ringde upp, och de följande 2 minutrarna lät samtalet ungefär så här:
- Micke..
- Hej, det är xxx. Jag såg att du hade ringt..? Jag har jobbat å haft mobilen på ljudlös.
- Aha... jo... det är så att jag undrar om vi skulle kunna ställa in..?
(Japp, som jag trodde då...)
- Ja.... visst. Behöver du jobba över mer?
- Ja... nja... Vi ska nog inte ses igen.
- ...ehm... nähä..?
- ..och jag ber om ursäkt för att det kom så nära inpå.
- Ja, nä... det är lugnt. Jaja, men då vet jag hur det ligger till.
- Ja... men du får ha det bra.
- Mmm.. detsamma.
What?!
Han föreslår fika, men avancerar det sen till en middag. Allt detta alltså på HANS INITIATIV, bara för att förtydliga saker och ting. Sen lämnar han plötsligt - EN OCH EN HALV TIMME INNAN VI SKULLE HA SETTS - beskedet att vi inte ska ses igen! Vid det här laget har det ändå gått två veckor sen vi sågs första gången, så det är ju inte direkt så att han INTE haft tid att fundera över om jag var nån han ville träffa igen eller inte. Han har haft 14 dagar på sig.
Jag blev bara förbannad. Och tom.
Tänkte först att "jag skiter i den idioten" men insåg snart att jag inte skulle kunna sova om jag inte först fick reda på vad det var som hände. Så jag skickade ett mess där jag frågade vad det var som fick honom att plötsligt ta det beslutet. För som sagt, bara kvällen innan bestämde vi var vi skulle ses och grejer... Han ringde upp för att lämna sitt svar, som var typ såhär:
"Jo... jag har funderat sen vi sågs första gången... om vi ska ses igen. Du var jättetrevlig, men jag har liksom tänkt 'ja... nej........ ja... nej.....' men så tänkte jag att äh, jag är ledig på fredag. Jag kollar om hon vill ses då, och så får man se då om det uppkommer nån gnista, om man uttrycker det så... Men så ringde en polare här nu ikväll och frågade om jag inte skulle med ut på en öl, och då kände jag att... Jo, det låter faktiskt trevligare. Och känner jag så, så är det liksom ingen idé för oss att ses igen..."
Vilken jävla skitstövel, rent ut sagt! Hur faan kan han säga till mig att "Jo... det låter faktiskt TREVLIGARE" att gå å ta en öl med polaren? Klart han kan känna så, det skiter jag fullständigt i. MEN MAN SÄGER INTE EN SÅN SAK! Jag hade hellre sett att vi sågs över middagen ändå, och så hade han efter det kunnat säga tack men nej tack... Så hade han i alla fall gett det en chans att faktiskt lära känna mig. Och dessutom - han hade fortfarande hunnit med den där jävla ölfan med polarhelvetet efter middagen.
Ja... så ligger det till.
Mitt egen utmaming gick alltså åt skogen, och även om det bara var ett fånigt uppdrag så känns det på nåt sätt som att man är på väg att ge upp. Är jag dömd till att leva som singel resten av mitt liv? Har blivit lite mer aktiv på dejtingsidorna de senaste två veckorna, men utan nåt som helst napp hittills. Känns inte som att man är lika öppen längre för att träffa nån. Man blir bara så skeptiskt inställd till allt och alla efter att bara få såna här idioter på kroken varenda jävla gång.
Så intill mig här ligger i alla fall min nunneansökan till Vadstena kloster, redo att skickas in vilken dag som helst. Jag menar, Kristi brud ska man väl i alla fall lyckas bli? Alltid nåt...
Vafan, liksom?
(Men svordomarna måste jag nog jobba bort...)
Utmaningen jag gav mig själv för ett bra tag sen gick helt åt skogen.
Otippat...
Innan maj månad var slut så skulle jag ha försökt hinna träffa en potentiell pojkvän. Inte bara ha gått på dejt en eller två gånger, utan snarare nån som jag andra veckan i juni skulle ha kunnat ta med hem till föräldrarna och för första gången i mitt halvtragiska singelliv sagt "det här är min pojkvän".
Ok, "halvtragiska singelliv" var kanske lite väl hårt uttryckt, med en touch av desperation. Var inte så jag menade... Jag trivs fortfarande som jag lever idag och som jag levt det senaste livet, men som hos de flesta andra människor så har ju jag också en längtan efter att träffa nån. Och en längtan efter att få bilda familj, innan risken blir för stor att folk kommer ta mig för mina framtida barns mormor eller farmor...
Och ja, jag har en dejthistoria att berätta. (Kanske att det är den historians utgång som får mig att uttrycka en viss sorts desperation i detta inlägg...)
I mitten på maj var jag ju på dejt. Vi kallar honom Micke. Ja... det var den dejten jag skrev om i det förra inlägget här nedan - har alltså inte uppdaterat sen dess... Men jag tänkte att jag nu skulle berätta fortsättningen på den dejtinghistorian.
Vi var på dejt en fredag... Och på söndagskvällen efter ringde min mobil. "Micke" stod det i displayen. Då fanns det två alternativ till hur jag skulle svara:
1) Antingen svarar jag bara 'Hej Micke!' eftersom jag ser att det är han som ringer.
2) Jag bara låtsas om att jag inte sparat hans nummer alternativt inte sett vad displayen visat för namn och svarar lite frågande "Hej det är xxx..?"
Ja, larvig som jag är så valde jag alternativ två. Haha..!
Hur som helst... Han sa att han ringde för att säga hej och höra hur det var med mig. Så pratade vi i 5-10 minuter och jag sa bl.a. nåt i stil med att det var trevligt att ses i fredags, och att han gärna fick höra av sig om han ville hitta på nåt igen - ta en fika till eller vad som helst. "Absolut, det gör jag gärna!" svarade han. Dock skulle det inte bli i veckan som kom, han hade fullt upp då.
Så veckan gick, och vi hördes inte av. Men det var inget jag hängde upp mig på. Jag tog det för var det var och tänkte att han nog hör av sig så småningom om han nu vill hitt' på nå.
Onsdagen därpå, alltså en och en halv vecka efter att vi sågs så messade han. "Vad sägs om en fika på fredag vid 16?" Jag svarade kort därpå att jag gärna fikade, och vi kom överens om att vi skulle höras dagen därpå och bestämma plats. På torsdagseftermiddagen skickade han mess på nytt där det stod "Jag kommer behöva jobba över imorrn. (Fan... tänkte jag. Ingen fika....) Så vad sägs om middag kl.18 istället?"
HELL YEAH! Här avancerar vi från fika till middag :) Ringde strax därpå upp honom och tackade ja till hans förslag, och vi bestämde också var vi skulle ses och äta.
Och så blev det fredag... När jag gick upp och åkte till jobbet så hade jag redan bestämt mig vad jag skulle ha på mig på kvällen å grejer... typiskt tjejig grej å göra. Men alltid skönt att vara väl förberedd. Så var jag själv tvungen att jobba över en stund, var hemma hos min kollega och jobbade till ca 16.20 innan det var dags att röra sig hemåt och göra sig i ordning till middagen. Och eftersom jag jobbat under eftermiddagen så hade jag haft mobilen på ljudlös. Så när jag tog fram den på vägen till bilen så såg jag att det 3 minuter tidigare hade ringt. Ett missat samtal från Micke.
"Jaha" tänkte jag. "Han måste jobba över längre. Middagen blir uppskjuten."
Jag ringde upp, och de följande 2 minutrarna lät samtalet ungefär så här:
- Micke..
- Hej, det är xxx. Jag såg att du hade ringt..? Jag har jobbat å haft mobilen på ljudlös.
- Aha... jo... det är så att jag undrar om vi skulle kunna ställa in..?
(Japp, som jag trodde då...)
- Ja.... visst. Behöver du jobba över mer?
- Ja... nja... Vi ska nog inte ses igen.
- ...ehm... nähä..?
- ..och jag ber om ursäkt för att det kom så nära inpå.
- Ja, nä... det är lugnt. Jaja, men då vet jag hur det ligger till.
- Ja... men du får ha det bra.
- Mmm.. detsamma.
What?!
Han föreslår fika, men avancerar det sen till en middag. Allt detta alltså på HANS INITIATIV, bara för att förtydliga saker och ting. Sen lämnar han plötsligt - EN OCH EN HALV TIMME INNAN VI SKULLE HA SETTS - beskedet att vi inte ska ses igen! Vid det här laget har det ändå gått två veckor sen vi sågs första gången, så det är ju inte direkt så att han INTE haft tid att fundera över om jag var nån han ville träffa igen eller inte. Han har haft 14 dagar på sig.
Jag blev bara förbannad. Och tom.
Tänkte först att "jag skiter i den idioten" men insåg snart att jag inte skulle kunna sova om jag inte först fick reda på vad det var som hände. Så jag skickade ett mess där jag frågade vad det var som fick honom att plötsligt ta det beslutet. För som sagt, bara kvällen innan bestämde vi var vi skulle ses och grejer... Han ringde upp för att lämna sitt svar, som var typ såhär:
"Jo... jag har funderat sen vi sågs första gången... om vi ska ses igen. Du var jättetrevlig, men jag har liksom tänkt 'ja... nej........ ja... nej.....' men så tänkte jag att äh, jag är ledig på fredag. Jag kollar om hon vill ses då, och så får man se då om det uppkommer nån gnista, om man uttrycker det så... Men så ringde en polare här nu ikväll och frågade om jag inte skulle med ut på en öl, och då kände jag att... Jo, det låter faktiskt trevligare. Och känner jag så, så är det liksom ingen idé för oss att ses igen..."
Vilken jävla skitstövel, rent ut sagt! Hur faan kan han säga till mig att "Jo... det låter faktiskt TREVLIGARE" att gå å ta en öl med polaren? Klart han kan känna så, det skiter jag fullständigt i. MEN MAN SÄGER INTE EN SÅN SAK! Jag hade hellre sett att vi sågs över middagen ändå, och så hade han efter det kunnat säga tack men nej tack... Så hade han i alla fall gett det en chans att faktiskt lära känna mig. Och dessutom - han hade fortfarande hunnit med den där jävla ölfan med polarhelvetet efter middagen.
Ja... så ligger det till.
Mitt egen utmaming gick alltså åt skogen, och även om det bara var ett fånigt uppdrag så känns det på nåt sätt som att man är på väg att ge upp. Är jag dömd till att leva som singel resten av mitt liv? Har blivit lite mer aktiv på dejtingsidorna de senaste två veckorna, men utan nåt som helst napp hittills. Känns inte som att man är lika öppen längre för att träffa nån. Man blir bara så skeptiskt inställd till allt och alla efter att bara få såna här idioter på kroken varenda jävla gång.
Så intill mig här ligger i alla fall min nunneansökan till Vadstena kloster, redo att skickas in vilken dag som helst. Jag menar, Kristi brud ska man väl i alla fall lyckas bli? Alltid nåt...
Vafan, liksom?
(Men svordomarna måste jag nog jobba bort...)
måndag 18 maj 2009
Jag har inte dött.
Ville bara meddela det, om det nu skulle vara att nån undrat varför här inte skrivits nåt på år och dar... nästan. Jag har - åter igen - haft en skrivarsvacka. Skyller det på att jag har nytt jobb från och med denna termin, och det tar lite tid att komma in i det.
Och jag var ju dum som skrev för nåt inlägg sen att jag lovade att jag skulle bli bra mycket bättre på att uppdatera från och med nu (då), men det är bara att inse att det inte är någon idé att avge sådana löften. Rätt som det är kör det ihop sig, och då infinner sig inte den skrivinspiration som ändå behövs för att hålla nåt sånt här igång. Tyvärr.
MEN... Jag har lite att uppdatera! Jag har ju gett mig själv en utmaning som heter duga - att hitta nån slags Mr. Right innan maj månad är slut. Haha tjenare... Jag har alltså knappt två veckor på mig..! Men har jag tur så kan en vara på g..!
Jag var nämligen på dejt i fredags! :D För första gången nånsin så gick jag på dejt med en kille som jag bara haft kontakt med en gång på en av dejtingsidorna. Vi skickade ett par meddelanden till varandra under en kväll, och jag fick frågan om jag inte ville gå å ta en fika med honom senare i veckan. Han var av den åsikten att det inte är någon större idé att maila varandra fram och tillbaka, utan att det är bättre att ses så snart som möjligt för att se hur personkemin är osv.
Tidigare har jag varit skitskraj för sånt, men nu har jag kommit till insikt med att det ju fan är sant. Lika bra att ses så fort som möjligt, det kan man ju om inte annat spara en massa tid på. Märker man då med en gång att "nä.. det här finns det ingen chans till att det nånsin kommer bli nåt" så går man ju bara vidare. Men hade man först mailat å grejer i ett par månaders tid för att sen ses och upptäcka just samma sak så blir besvikelsen eventuellt bara större, och de två månaderna av mailskrivande relativt bortslösade.
Hur som haver...
Dejten gick riktigt bra! Vi satt och fikade i solen på en av stans uteserveringar. (Japp, vi är bosatta i samma stad.) I närmare två timmar satt vi där och pratade. Blev aldrig ens nån pinsam tystnad eller så, utan vi fann ämnen hela tiden att prata om. Det visade sig dessutom att vi har i alla fall en gemensam bekant. Kul! (Och bra! Imorgon ska jag luska lite med denna gemensamma bekanta och kolla med henne hur han är, den här killen. Är han så bra som han verkar?)
Vi bestämde inget om att vi skulle ses igen eller så, däremot att vi skulle höras. Men så kom den lilla röda jäveln på min ena axel fram under fredagskvällen och sa "skärp dig, han tyckte säkert du var trevlig... men du är inte nåt för honom. Det där blev nog den första och sista dejten."
Men den jäveln kunde ju slänga sig i väggen nu ikväll när killen i fråga ringde mig - bara för att säga hej..!
Jag blev så glad! Det har aldrig hänt förr, att en kille jag dejtat faktiskt ringt ett par kvällar senare "bara för att säga hej". Vi pratade ett litet tag, och bestämde att vi ska ses igen. Det blir dock inte i veckan som kommer nu, utan veckan därpå. Så vem vet... Har jag en jävla tur så kanske jag lyckas med min utmaning trots allt, haha!
Har lite namntorka - vet inte vad jag ska kalla denne kille. Nåt förslag?
Och jag var ju dum som skrev för nåt inlägg sen att jag lovade att jag skulle bli bra mycket bättre på att uppdatera från och med nu (då), men det är bara att inse att det inte är någon idé att avge sådana löften. Rätt som det är kör det ihop sig, och då infinner sig inte den skrivinspiration som ändå behövs för att hålla nåt sånt här igång. Tyvärr.
MEN... Jag har lite att uppdatera! Jag har ju gett mig själv en utmaning som heter duga - att hitta nån slags Mr. Right innan maj månad är slut. Haha tjenare... Jag har alltså knappt två veckor på mig..! Men har jag tur så kan en vara på g..!
Jag var nämligen på dejt i fredags! :D För första gången nånsin så gick jag på dejt med en kille som jag bara haft kontakt med en gång på en av dejtingsidorna. Vi skickade ett par meddelanden till varandra under en kväll, och jag fick frågan om jag inte ville gå å ta en fika med honom senare i veckan. Han var av den åsikten att det inte är någon större idé att maila varandra fram och tillbaka, utan att det är bättre att ses så snart som möjligt för att se hur personkemin är osv.
Tidigare har jag varit skitskraj för sånt, men nu har jag kommit till insikt med att det ju fan är sant. Lika bra att ses så fort som möjligt, det kan man ju om inte annat spara en massa tid på. Märker man då med en gång att "nä.. det här finns det ingen chans till att det nånsin kommer bli nåt" så går man ju bara vidare. Men hade man först mailat å grejer i ett par månaders tid för att sen ses och upptäcka just samma sak så blir besvikelsen eventuellt bara större, och de två månaderna av mailskrivande relativt bortslösade.
Hur som haver...
Dejten gick riktigt bra! Vi satt och fikade i solen på en av stans uteserveringar. (Japp, vi är bosatta i samma stad.) I närmare två timmar satt vi där och pratade. Blev aldrig ens nån pinsam tystnad eller så, utan vi fann ämnen hela tiden att prata om. Det visade sig dessutom att vi har i alla fall en gemensam bekant. Kul! (Och bra! Imorgon ska jag luska lite med denna gemensamma bekanta och kolla med henne hur han är, den här killen. Är han så bra som han verkar?)
Vi bestämde inget om att vi skulle ses igen eller så, däremot att vi skulle höras. Men så kom den lilla röda jäveln på min ena axel fram under fredagskvällen och sa "skärp dig, han tyckte säkert du var trevlig... men du är inte nåt för honom. Det där blev nog den första och sista dejten."
Men den jäveln kunde ju slänga sig i väggen nu ikväll när killen i fråga ringde mig - bara för att säga hej..!
Jag blev så glad! Det har aldrig hänt förr, att en kille jag dejtat faktiskt ringt ett par kvällar senare "bara för att säga hej". Vi pratade ett litet tag, och bestämde att vi ska ses igen. Det blir dock inte i veckan som kommer nu, utan veckan därpå. Så vem vet... Har jag en jävla tur så kanske jag lyckas med min utmaning trots allt, haha!
Har lite namntorka - vet inte vad jag ska kalla denne kille. Nåt förslag?
tisdag 7 april 2009
Tillbaks på ruta ett.
Ja, men nä... det är inte utan att man börjar på att ge upp hoppet. På allvar.
Beträffande Kalle så slutade han ju höra av sig där ett tag. Och eftersom jag inte ville vara för "på" heller så lät jag det gå några dagar utan att jag hörde av mig. Ja, jag var rätt duktig. Lät det nog gå en sisådär fyra eller fem dagar i alla fall. Men till slut, en kväll på den fjärde eller femte dittills tysta dagen, så loggade jag in på msn och såg att även Kalle var inloggad. Han hade ju inte svarat på det oskyldiga lilla messet som jag alltså skickade fyra eller fem dagar tidigare. (Där jag ju frågade om han hittade de där hyllorna han var ute efter, och som jag tidigare kunde tipsa om.) Uppenbar diss, må jag säga.
Men den här gången tänkte jag inte vara tyst. Så håll till godo, för den läsälskande och intresserade följer nu ett urdrag ur min och Kalles msn-konversation. (Jag vet, det är varning på att spara dem... Men vafan.)
Jag:
"Vill bara säga att jag förstått att du... tappat intresset, för att uttrycka det rakt på sak. Sen om det beror på nåt jag gjort eller inte, det vet jag inte. Men det är helt ok :) Man kan inte falla för alla... haha. Eller nåt. Men jag vill väl bara säga att det hade varit schysst om du vågat vara ärlig och säga det.
Och skulle det mot förmodan vara så att jag fått det om bakfoten så.. ja, då får jag väl halvt skämmas över mina misstolkningar..."
Han:
"För det första så får jag då börja med att be om ursäkt, det har inte varit min mening att vara oärlig eller oschysst. Jag kan inte konstatera att jag fallit eller inte fallit, eftersom vi inte känner varandra då vi bara träffats en gång. Vad jag däremot vet är att det inte har varit helt enkelt att hitta tillfällen att träffas. Både du och jag är upptagna och har många järn i elden, vilket är bra, men eftersom vi dessutom bor i olika städer så blir det komplicerat. Detta är den största orsaken till att mitt intresse svalnat en smula. Jag har nog insett att jag inte söker ett distansförhållande."
Jag:
"Jag har full föreståelse för det du skriver. Klart det är vanskligt för två upptagna människor bosatta i olika städer att hitta en passande dag och tid att ses. Och för att vara ärlig så är väl inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att du verkar vara både trevlig och bra, utifrån den kontakt vi hittills haft."
Han:
"Jag tycker bra om dig med. Inser dock att om vi har problem att hitta en tid för en andra fika, så är det liksom dömt att misslyckas. Har funderat en hel del fram och tillbaka på det här under veckan."
Ja... det är väl i det stora hela vad som sagts. Han har väldigt mkt med jobb och plugg nu fram till maj, så vi pratade lite löst om att ev ses när det lugnat ner sig för honom. Men det förstår jag ju att det inte kommer att hända.
Och det han sa får jag inte riktigt att gå ihop. För det första... Varför tar man kontakt på en dejtingsida med en tjej bosatt i en annan stad, när man ändå inte är det minsta intresserad av ett distansförhållande? Och herregud, det är ju inte så att han bor i Luleå och jag i Trelleborg. Hallå. Det skiljer 11 mil mellan oss! FEMTIO MINUTER MED TÅG. Och för det andra, det han skrev om att det varit problem för oss att hitta tid för en fika... Ja men det är väl inte så jävla konstigt när han ställer in då vi väl hittat en gemensam passande tid!
Som jag själv skrev till honom så är ju inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Men herregud... Faller man för någon, blir riktigt jävla kär, så tror jag fan inte att de där 11 milen spelar någon större roll. Och inget är ju heller definitivt. Trots min övervikt är jag flyttbar!
By the way så tror jag visst att man kan känna med en gång hos en människa om det finns potential för att falla för denne eller inte. Även om man alltså bara träffats en gång. Tror visst bestämt det kallas attraktion. Fysisk och psykisk attraktion. Det kan även växa fram under tiden, men nog kan man känna med en gång att "Nä fy... Det här var verkligen inget att hänga i julgranen" eller "Tjoho! Gift dig med mig vettja!". Men ja... Kalle tillhör väl den sorten som behöver lite mer tid för att låta attraktionen (eller oattraktionen, för all del) för en annan människa växa fram hos honom.
Så nu är man tillbaks på ruta ett helt enkelt, och letar runt lite på dejtingsajterna igen.
Går ju sådär.
Och så var det ju den förbannade utmaningen jag åtog mig helt på egen hand å.
Hahaha! DET om nåt är dömt att misslyckas... Eller?
...och om han förresten nånsin hittade de förbannade hyllorna vet jag inte heller. Men det finns i och för sig inget jag bryr mig mindre om just nu.
Tjo!
Beträffande Kalle så slutade han ju höra av sig där ett tag. Och eftersom jag inte ville vara för "på" heller så lät jag det gå några dagar utan att jag hörde av mig. Ja, jag var rätt duktig. Lät det nog gå en sisådär fyra eller fem dagar i alla fall. Men till slut, en kväll på den fjärde eller femte dittills tysta dagen, så loggade jag in på msn och såg att även Kalle var inloggad. Han hade ju inte svarat på det oskyldiga lilla messet som jag alltså skickade fyra eller fem dagar tidigare. (Där jag ju frågade om han hittade de där hyllorna han var ute efter, och som jag tidigare kunde tipsa om.) Uppenbar diss, må jag säga.
Men den här gången tänkte jag inte vara tyst. Så håll till godo, för den läsälskande och intresserade följer nu ett urdrag ur min och Kalles msn-konversation. (Jag vet, det är varning på att spara dem... Men vafan.)
Jag:
"Vill bara säga att jag förstått att du... tappat intresset, för att uttrycka det rakt på sak. Sen om det beror på nåt jag gjort eller inte, det vet jag inte. Men det är helt ok :) Man kan inte falla för alla... haha. Eller nåt. Men jag vill väl bara säga att det hade varit schysst om du vågat vara ärlig och säga det.
Och skulle det mot förmodan vara så att jag fått det om bakfoten så.. ja, då får jag väl halvt skämmas över mina misstolkningar..."
Han:
"För det första så får jag då börja med att be om ursäkt, det har inte varit min mening att vara oärlig eller oschysst. Jag kan inte konstatera att jag fallit eller inte fallit, eftersom vi inte känner varandra då vi bara träffats en gång. Vad jag däremot vet är att det inte har varit helt enkelt att hitta tillfällen att träffas. Både du och jag är upptagna och har många järn i elden, vilket är bra, men eftersom vi dessutom bor i olika städer så blir det komplicerat. Detta är den största orsaken till att mitt intresse svalnat en smula. Jag har nog insett att jag inte söker ett distansförhållande."
Jag:
"Jag har full föreståelse för det du skriver. Klart det är vanskligt för två upptagna människor bosatta i olika städer att hitta en passande dag och tid att ses. Och för att vara ärlig så är väl inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att du verkar vara både trevlig och bra, utifrån den kontakt vi hittills haft."
Han:
"Jag tycker bra om dig med. Inser dock att om vi har problem att hitta en tid för en andra fika, så är det liksom dömt att misslyckas. Har funderat en hel del fram och tillbaka på det här under veckan."
Ja... det är väl i det stora hela vad som sagts. Han har väldigt mkt med jobb och plugg nu fram till maj, så vi pratade lite löst om att ev ses när det lugnat ner sig för honom. Men det förstår jag ju att det inte kommer att hända.
Och det han sa får jag inte riktigt att gå ihop. För det första... Varför tar man kontakt på en dejtingsida med en tjej bosatt i en annan stad, när man ändå inte är det minsta intresserad av ett distansförhållande? Och herregud, det är ju inte så att han bor i Luleå och jag i Trelleborg. Hallå. Det skiljer 11 mil mellan oss! FEMTIO MINUTER MED TÅG. Och för det andra, det han skrev om att det varit problem för oss att hitta tid för en fika... Ja men det är väl inte så jävla konstigt när han ställer in då vi väl hittat en gemensam passande tid!
Som jag själv skrev till honom så är ju inte ett distansförhållande vad jag egentligen söker heller. Men herregud... Faller man för någon, blir riktigt jävla kär, så tror jag fan inte att de där 11 milen spelar någon större roll. Och inget är ju heller definitivt. Trots min övervikt är jag flyttbar!
By the way så tror jag visst att man kan känna med en gång hos en människa om det finns potential för att falla för denne eller inte. Även om man alltså bara träffats en gång. Tror visst bestämt det kallas attraktion. Fysisk och psykisk attraktion. Det kan även växa fram under tiden, men nog kan man känna med en gång att "Nä fy... Det här var verkligen inget att hänga i julgranen" eller "Tjoho! Gift dig med mig vettja!". Men ja... Kalle tillhör väl den sorten som behöver lite mer tid för att låta attraktionen (eller oattraktionen, för all del) för en annan människa växa fram hos honom.
Så nu är man tillbaks på ruta ett helt enkelt, och letar runt lite på dejtingsajterna igen.
Går ju sådär.
Och så var det ju den förbannade utmaningen jag åtog mig helt på egen hand å.
Hahaha! DET om nåt är dömt att misslyckas... Eller?
...och om han förresten nånsin hittade de förbannade hyllorna vet jag inte heller. Men det finns i och för sig inget jag bryr mig mindre om just nu.
Tjo!
söndag 5 april 2009
tisdag 10 mars 2009
Smiskgubben.
Jag är fullt medveten om att det blivit lite väl mycket Kalle-snack den senaste tiden. Och jag har kanske egentligen skrivit det för min egen skull, och inte för att det ska vara nån slags underhållande läsning för andra.
Men... Innan jag fortsätter detta inlägg med lite roligare inslag så ska jag bara snabbt berätta, om det nu är nån som undrar, att Kalle fortfarande inte hört av sig. Och jag har faktiskt varit duktig (eller hur man nu ska se på det hela) och har inte hört av mig något sen igår förmiddag heller. Han har varit inloggad på msn sen snart ett par timmar tillbaka, men varken han eller jag har skrivit nåt. Kanske är det så att killar gillar att jaga. Har trots allt hört flera olika personer som tror på den teorin. Så därför tänker jag ge honom lite tid nu, fram till helgen eller nåt, och ska inte höra av mig. Han vet ju uppenbarligen var jag står - att jag vill ses igen. Så nu är det upp till honom, känner jag. Men är det så att det skiter sig totalt med honom, att han (av nån anledning som jag ännu inte klurat ut vad det kan vara) tappat intresset och därför inte vill ses igen, så kan jag ju alltid satsa på SMISKGUBBEN istället:
Men... Innan jag fortsätter detta inlägg med lite roligare inslag så ska jag bara snabbt berätta, om det nu är nån som undrar, att Kalle fortfarande inte hört av sig. Och jag har faktiskt varit duktig (eller hur man nu ska se på det hela) och har inte hört av mig något sen igår förmiddag heller. Han har varit inloggad på msn sen snart ett par timmar tillbaka, men varken han eller jag har skrivit nåt. Kanske är det så att killar gillar att jaga. Har trots allt hört flera olika personer som tror på den teorin. Så därför tänker jag ge honom lite tid nu, fram till helgen eller nåt, och ska inte höra av mig. Han vet ju uppenbarligen var jag står - att jag vill ses igen. Så nu är det upp till honom, känner jag. Men är det så att det skiter sig totalt med honom, att han (av nån anledning som jag ännu inte klurat ut vad det kan vara) tappat intresset och därför inte vill ses igen, så kan jag ju alltid satsa på SMISKGUBBEN istället:
(Ja... sist skrev han alltså namnet på dejtingsidan där han skickade detta smickrande meddelande.)
Tjoho! Jag addar'n med en gång!
Nää men alltså, seriöst - vad tror han? Att jag nappar på det här? "Smiskgubben"... Och visst, jag är medveten om att jag väger mer än jag borde, men hur fan tänker man när man öppet i ett meddelande placerar nån direkt under kategorin "tjocka personer"? Hallå, jag är faktiskt en människa med unik personlighet, unika drag och egenskaper. Ditt jävla pucko.
Nåväl. Jag fick mig ett ganska gott skratt i alla fall.
måndag 9 mars 2009
Övertolkarn?
Ja, inte vet jag. Det må vara jag som, som vanligt, övertolkar saker och ting. Men... nåt säger mig att Kalle och jag inte kommer att ses igen trots allt. Det grundar jag på det faktum att han knappt hör av sig längre. Vi skulle ju som bekant ha setts i fredags, men han ställde av okänd anledning in det, och vi hördes inget mer på hela kvällen. Så blev det lördag, och jag avvaktade med att skicka nåt sms för att se om han möjligen skulle höra av sig.
Men nä.
Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.
Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.
Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:
"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"
Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"
Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.
Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.
Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?
Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.
Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.
Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.
Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.
Natters!
Men nä.
Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.
Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.
Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:
"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"
Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"
Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.
Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.
Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?
Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.
Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.
Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.
Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.
Natters!
fredag 6 mars 2009
Aldrig mer en vit lögn.
Ni vet det där kärlekstestet man gjorde med prästkragar som liten? Man tog ett kronblad i taget och sa "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte..." och så fick man reda på (mm... det var ett test säkert till 99%...) om killen man var kär i älskade en eller inte.
Ungefär så har det varit i eftermiddag för min del, men min lilla ramsa har snarare varit: "gå på dejt, inte gå på dejt, gå på dejt, inte gå på dejt..."
Jag fick nämligen ett sms av Kalle strax efter lunch där han frågade om jag fortfarande ville hitta på nåt ikväll. Woho! Han hade alltså inga planer med sina kompisar! Jag svarade att jag gärna ses, varpå han skrev till mig att han kunde ta bilen till mig den här gången. (Av den anledning att SJ:s tåg inte behagade ta honom tillbaka hem i en bra tid. Sista tåget går mycket tidigare än väntat...) Han föreslog att vi skulle äta nåt för att sen gå på bio. Jag var helt klart på förslaget, lät ju toppen. (Ja... även om bio inte är av det aktiva "nulärvikännavarannjättebra" slaget.) Jag hade visserligen fortfarande inte fått något svar från personen som har hand om den där repetitionen jag egentligen skulle befinna mig på ikväll, men strunt samma, tänkte jag... En dejt med Kalle får gå före!
Men så skickade Kalle lite senare ett till mess där han frågade om vi kunde ta det i nästa vecka istället. Då skulle han kunna komma ifrån jobbet lite tidigare, och så skulle vi hinna umgås mer. Ehm... jaha..? Ja... ok, tänkte jag i ren besvikelse, men slogs åter igen av tanken att det väl inte är jätteskoj att ses en vardagkväll när vi båda måste upp i ottan för att gå till våra jobb dagen efter.
Men så kom jag på den briljanta idén att jag ju kunde åka till hans stad ikväll istället. Skrev därför det till honom, och att det inte var några som helst problem. Nog för att SJ inte heller kan ta mig hem i nån bra tid ikväll, men jag har vänner som jag skulle kunna sova kvar hos. Sms:ade i förebyggande syfte snabbt min novellskrivande bloggarvän och hörde om det skulle vara möjligt för mig att sova hos henne och familjen inatt. Och det var det! Toppen - tack!!
Kalle svarade då:
"Du satt ju och åkte sist, så det är inte mer än rätt att jag kommer till dig! Jag håller med om det där med att gå upp tidigt, inget bra! Men du, hur jobbar du på söndag?"
Jag fick nämligen ett sms av Kalle strax efter lunch där han frågade om jag fortfarande ville hitta på nåt ikväll. Woho! Han hade alltså inga planer med sina kompisar! Jag svarade att jag gärna ses, varpå han skrev till mig att han kunde ta bilen till mig den här gången. (Av den anledning att SJ:s tåg inte behagade ta honom tillbaka hem i en bra tid. Sista tåget går mycket tidigare än väntat...) Han föreslog att vi skulle äta nåt för att sen gå på bio. Jag var helt klart på förslaget, lät ju toppen. (Ja... även om bio inte är av det aktiva "nulärvikännavarannjättebra" slaget.) Jag hade visserligen fortfarande inte fått något svar från personen som har hand om den där repetitionen jag egentligen skulle befinna mig på ikväll, men strunt samma, tänkte jag... En dejt med Kalle får gå före!
Men så skickade Kalle lite senare ett till mess där han frågade om vi kunde ta det i nästa vecka istället. Då skulle han kunna komma ifrån jobbet lite tidigare, och så skulle vi hinna umgås mer. Ehm... jaha..? Ja... ok, tänkte jag i ren besvikelse, men slogs åter igen av tanken att det väl inte är jätteskoj att ses en vardagkväll när vi båda måste upp i ottan för att gå till våra jobb dagen efter.
Men så kom jag på den briljanta idén att jag ju kunde åka till hans stad ikväll istället. Skrev därför det till honom, och att det inte var några som helst problem. Nog för att SJ inte heller kan ta mig hem i nån bra tid ikväll, men jag har vänner som jag skulle kunna sova kvar hos. Sms:ade i förebyggande syfte snabbt min novellskrivande bloggarvän och hörde om det skulle vara möjligt för mig att sova hos henne och familjen inatt. Och det var det! Toppen - tack!!
Kalle svarade då:
"Du satt ju och åkte sist, så det är inte mer än rätt att jag kommer till dig! Jag håller med om det där med att gå upp tidigt, inget bra! Men du, hur jobbar du på söndag?"
Ja, jag ska nämligen jobba på söndag vilket jag (som nog är rätt uppenbart) berättat för Kalle. Om jag inte gjort det så hade vi ju kunnat bestämma den dagen för en bio med en gång. Men problemet är att jag jobbar från 13.30 till cirkus 21 på sön, så det är kört då. Skrev det till honom, och tillade att det inte gjorde mig nåt att fara lite. Avslutade messet lite flirtigt med:
"...du får väl se till att komma hit gången efter annars ;)"
"...du får väl se till att komma hit gången efter annars ;)"
Om han ändå inte hade nåt planerat för ikväll, varför banga på det då? När jag till och med åker till hans stad? Fick tillbaka svaret:
"Hehe.. som sagt, detta är inte så lätt! Vi får försöka hitta en bra kväll nästa vecka. När börjar kvällens rep?"
"Hehe.. som sagt, detta är inte så lätt! Vi får försöka hitta en bra kväll nästa vecka. När börjar kvällens rep?"
Blev ju skitbesviken, men det vill jag ju inte direkt visa honom så här innan man lärt känna varann. Så till svar blev det typ "Hehe, ok :) Repet börjar 19!", men det kan översättas till "Jahapp. Varför ställer du överhuvudtaget in? Men aaja, jag drar väl på det förbannade repet." Och helvete ja, repet... Hade ju fortfarande inte fått nåt svar på om det var ok att jag blev hemma från kvällens rep (plus ett till rep i nästa vecka) från personen som skulle hålla i det hela. Lika bra att ringa och dubbelkolla. Och säga att jag kommer ikväll ändå. Men en JÄVLA VIRRPANNA som jag för tillfället är så har jag tagit fel på tidhelvetet. Det började inte 19, utan 18. Och det tar mig en timme att åka till repet. Och detta misstag upptäckte jag 17.10. Bra!
Jag får tag i den ansvarige rep-mannen per telefon, och frågar om han sett mitt mail. Det hade han, och han hade svarat i morse. Va? tänkte jag. Jag har inte sett nåt! I svaret hade han skrivit att det var av högsta värde att jag kom ikväll, ett enormt viktigt rep. Jahapp. Hade jag bara sett mailet tidigare så hade jag omprioriterat hela kvällen från första början. Och nu hade jag dessutom tagit fel på tiden - skulle ändå inte hinna dit i tid. (Mailstrulet berodde på att jag valt en annan av mina mailadresser som avsändare i min hotmail när jag skickade gårdagens mail till honom. Och adressen jag använde mig av har bytt webbhotell, vilket nu innebär att mail som skickas TILL den inte längre vidarebefodras till min hotmail. Bra!) Så det blev bara skit, alltihop. Ingen dejt och inget rep. Att slippa repet kan väl i och för sig vara skönt, kan tyckas. Men att jag nu missar kvällens rep, sa han, kan innebära att jag inte får vara med på de två stora föreställningar vi ska göra inom kort - något vi repat på under ett par månader. Va kul! Fy fan. Jag är så arg på mig själv. Och lite på Kalle. Eller ok, snarare besviken på honom.
Jag får tag i den ansvarige rep-mannen per telefon, och frågar om han sett mitt mail. Det hade han, och han hade svarat i morse. Va? tänkte jag. Jag har inte sett nåt! I svaret hade han skrivit att det var av högsta värde att jag kom ikväll, ett enormt viktigt rep. Jahapp. Hade jag bara sett mailet tidigare så hade jag omprioriterat hela kvällen från första början. Och nu hade jag dessutom tagit fel på tiden - skulle ändå inte hinna dit i tid. (Mailstrulet berodde på att jag valt en annan av mina mailadresser som avsändare i min hotmail när jag skickade gårdagens mail till honom. Och adressen jag använde mig av har bytt webbhotell, vilket nu innebär att mail som skickas TILL den inte längre vidarebefodras till min hotmail. Bra!) Så det blev bara skit, alltihop. Ingen dejt och inget rep. Att slippa repet kan väl i och för sig vara skönt, kan tyckas. Men att jag nu missar kvällens rep, sa han, kan innebära att jag inte får vara med på de två stora föreställningar vi ska göra inom kort - något vi repat på under ett par månader. Va kul! Fy fan. Jag är så arg på mig själv. Och lite på Kalle. Eller ok, snarare besviken på honom.
Så... Vad jag har lärt mig av detta? Jo: Jag ska aldrig mera dra en vit lögn för att slippa en repetition för att istället gå på en dejt som ändå inte blir av!
torsdag 5 mars 2009
Uppdatering
Ok... nu ska vi inte ropa hej ännu, visade det sig. Fan då. Eftersom jag från början sa till Kalle att jag inte kunde ses imorgon, men eventuellt lördag (vilket jag nu alltså bestämt mig för att jag inte kan då det blir utgång med tjejerna, som planerat) så har han eventuellt planer att gå ut imorrn med sina kompisar. Tusan! Han försökte få tag i dem nu ikväll för å kika vad som hade bestämts, men han lyckades inte. Så han ska höra av sig imorgon när han vet hur det blir... Vafan. HOPPAS! Annars sa han i och för sig att vi kunde ses nån gång i veckan i stället, men det dryga är ju att vi båda börjar jobba tidigt varje dag. Så... Jaja. Som han skrev på msn:
Det här va ju inte lätt att få ihop!
...men det ska det väl inte vara heller ;)
Egentligen är det SKITSAMMA hur det blir imorrn. Huvudsaken är verkligen just nu att vi båda faktiskt vill ses igen. Och inte nog med att vi vill ses igen - vi SKA ses igen! Inom kort.
Uppdatering kommer... Nu är det godnatt!
Det här va ju inte lätt att få ihop!
...men det ska det väl inte vara heller ;)
Egentligen är det SKITSAMMA hur det blir imorrn. Huvudsaken är verkligen just nu att vi båda faktiskt vill ses igen. Och inte nog med att vi vill ses igen - vi SKA ses igen! Inom kort.
Uppdatering kommer... Nu är det godnatt!
Vita lögner
Tusan. Han kan inte nästa helg, han är bortrest fre-sön. Typiskt!
Håller därför på att försöka styra upp en alternativ lösning... Hoppas på att kunna styra av morgonkvällens aktivitet, som inte drabbar nån vän eller liknande. Så om jag får tillåtelsen att skippa det jag skulle ha varit med på (ok, det är en repetition med en massa folk) så kanske jag drar iväg till Sthlm imorrn istället. Var tvungen att dra till med en liten vit lögn för att ha en chans där, gällande att slippa repet, och inväntar nu besked... Kalle föreslog ju antingen fredag eller lördag, så... Ja, hoppas nu att det går att få ihop ändå! Annars blir det ju att vi inte kommer kunna ses förrän om 2 eller tre veckor. Känns lite långt, bara. Eller så är det jag som är otålig, jag vet inte.
Ok, nu har jag - parallellt med skrivandet här - slängt ut frågan till Kalle om han fortfarande har morgonkvällen fri. Säger han ja så tänker jag fan bestämma mig för att träffa honom ändå, innan jag ens fått besked gällande det jag egentligen skulle ha gjort. Haha. Fult gjort av mig!
Woho! Dejt 2 är på gång!
Håller därför på att försöka styra upp en alternativ lösning... Hoppas på att kunna styra av morgonkvällens aktivitet, som inte drabbar nån vän eller liknande. Så om jag får tillåtelsen att skippa det jag skulle ha varit med på (ok, det är en repetition med en massa folk) så kanske jag drar iväg till Sthlm imorrn istället. Var tvungen att dra till med en liten vit lögn för att ha en chans där, gällande att slippa repet, och inväntar nu besked... Kalle föreslog ju antingen fredag eller lördag, så... Ja, hoppas nu att det går att få ihop ändå! Annars blir det ju att vi inte kommer kunna ses förrän om 2 eller tre veckor. Känns lite långt, bara. Eller så är det jag som är otålig, jag vet inte.
Ok, nu har jag - parallellt med skrivandet här - slängt ut frågan till Kalle om han fortfarande har morgonkvällen fri. Säger han ja så tänker jag fan bestämma mig för att träffa honom ändå, innan jag ens fått besked gällande det jag egentligen skulle ha gjort. Haha. Fult gjort av mig!
Woho! Dejt 2 är på gång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)