På gott eller ont?

Jag har tidigare skrivit och berättat om några dejter jag haft, och jag vill nu återknyta till en av dem, nämligen den med David. (Ja, han heter alltså egentligen något annat... int' vill ja hänga ut folk här heller.)

David är alltså mitt livs första och hittills enda kärlek. Dessvärre så var ju inte känslorna besvarade, visade det sig. Han hade kunnat sköta saker och ting på ett smidigare sätt kan man känna så här i efterhand. Inte skickat ut sånna vibbar som pekade på att han hade känslor för mig som låg på ett djupare plan än ett rent vänskapligt. Det var ju så att han fortfarande hade känslor för en annan tjej som, precis som han var för mig, var hans största kärlek. Ett par månader senare så blev de ju också tillsammans. Trots att hon tidigare bränt honom så oerhört. Flera gånger dessutom.

Jag och David har ju haft kontakt lite till och från sen det sket sig, men det är inte ofta vi hörts. Men igår, kors i taket, tog han kontakt med mig. Jag kände på mig på en gång att något hänt. Vet inte riktigt varför. Ibland är det bara så att man inte kan förklara vissa saker, men kanske är det så att jag känner någon slags "connection" till honom och känner av saker och ting. Och det visade sig att jag fick rätt där.

Hon har lämnat honom. Åter igen har hon sårat honom så djupt. Och det gör mig ont. Faktiskt. På något sätt har jag ändå känt det på mig, att hon skulle göra det igen. Jag menar - om hon redan gjort det tre gånger tidigare, varför skulle hon då inte göra det ännu en gång?

Att han berättade det för mig gjorde att det väckte så mycket gamla känslor till liv. Känslor av hopp. Tänk om jag har en chans nu! Visst finns en del känslor kvar, även om jag inte alls längre är förälskad i honom. Jag har väl bara lite svårt nu att avgöra om det är på gott eller ont som gamla känslor kommer upp till ytan.

Jag har kommit fram till att de killar/män jag fått kontakt med via dejtingsajterna de senaste 10 månaderna har blivit bortsållade av mig efter ett tag av en enda anledning, egentligen. Nämligen den att jag jämfört dem med David. Skitdumt egentligen, men så är det.

Känns bara lite... kluvet just nu. Samtidigt som jag tycker det är jättetråkigt för hans skull - för jag vill honom trots allt ändå väl - så kan jag inte undgå att känna en gnutta glädje också. Eller... glädje är nog fel ord. Kanske att hopp är det rätta. Fast jag vet heller inte om jag vill ha honom, för jag är väl själv rädd att bli bränd igen. Men skulle han visa tydligt intresse för mig framöver, beroende på hur saker och ting ter sig, så skulle jag ju lätt falla pladask igen. Det är jag övertygad om.

Men ponera nu att han och jag skulle hitta till varann (as if?)... Jag undrar hur jag skulle känna då. Jag menar, han hade ju uppenbarligen inte kommit över henne sist vi sågs, trots att han sagt att han gjort det. Och sen blev de ju tillsammans, till slut. Så jag skulle nog bara gå runt och känna mig otillräcklig på nåt sätt. Som om det egentligen inte är mig han vill ha, utan henne.

Nä, nu känner jag bara att jag spyr ur mig en massa som ingen annan är det minsta intresserad av att läsa. Men skitsamma. Jag ser detta inlägg som ett litet slags terapi för mig själv. Var bara tvungen att få ur mig lite. Men tack om du orkat läsa ända hit, eller nåt. Det tyder väl på nåt sorts intresse i alla fall.

Nåväl... här avslutas nu detta inlägg.