Varför så ond mot sig själv?

De senaste dagarna har det satts igång en tankeverksamhet uppe i mitt huvud. Det hela började väl egentligen efter dejten i tisdags. Vi hade ju lite sms-kontakt på vägen hem, Kalle och jag, och pratade en snabbis på msn när jag kom hem. Sen tänkte jag att jag skulle vara duktig och hålla mig till den där 3-dagars-regeln...

Som om jag klarade det.

Igår eftermiddag (ja men visst, jag lyckades hålla mig ända till eftermiddagen i alla fall..!) skickade jag ett alldeles oskyldigt sms till honom i "Hej, hur är läget idag?"-anda. Och när han inte svarat på över en timme så kommer ju överanalytiska- och tolkande jag fram och tänker:
"Han vill inte ha mer kontakt med mig... Han tyckte jag var hemsk på dejten... Jag är fuuuul! Buhu buhu..."
Bara för att han tidigare svarat inom loppet av högst en timme så tänkte jag ju på en gång att det var kört. Det gick både två, tre och fyra timmar... inte ett ljud. Vafan är grejen? tänkte jag. Är han inte det minsta intresserad så kan han väl ändå vara så pass ärlig och säga det bara. Vi har haft kontakt i 3 veckor, setts en gång. Jag dör inte av att höra det från honom. Bara ett "Jag är inte intresserad". Även om det vore trist, förstås. För det känns ju inte som att jag fått visa mitt riktiga jag än, för även om jag inte riktigt erkände det i tisdags så var jag ju rätt nervös ändå.. Tar ju ett tag innan man är sig själv helt och fullt.

MEN... (Äntligen ett "men" av positivt slag..!) Så efter ca 5 timmar så dimper det ner ett sms i mobilen. Och japp, det är från honom. Han hade bara haft en sjukt lång dag och grejer, och hade inte haft möjlighet att skriva tidigare. Han verkade precis som tidigare, och visade väl inga direkta tecken på att inte vilja fortsätta ha kontakt. (Sådär ja, så passade jag på att analysera lite extra igen.) Så... det kändes bra i alla fall. Jag var ändå på ett sätt inställd, tyvärr, på att inte få höra nåt från honom mer. Även om han inte kändes som den sortens kille, som bara ignorerar en för att han är ointresserad, så tänker en del av mig att han var alldeles för fin för att vilja ha mig.

Varför fan tänker man så??

Skitdumt ju. Jag har ju sagt det förut, att trots att jag varit singel så pass länge så ÄR det inget fel på mig. Men vissa dagar ifrågasätter man det själv också... "Vafan.... Nåt fel måste det ju vara på mig... eller?" Men nä, det är inte det! Ska genast slänga sånna där dumma tankar åt helvete och sluta vara ond mot mig själv.

Ett tag igår gick jag dock runt med sånna dumma och onödiga tankar, men de hann faktiskt försvinna redan innan jag fick sms-svaret av Kalle. Hur? Jo, genom att jag en halvtimme innan hans svar fick ett annat sms från en vän, och som gjorde mig så förbannat glad. Det är antagligen ett av de finaste sms jag nånsin fått, och platsar därför in i mappen "sparade meddelanden"... Ett sånt där sms man inte vill radera, ni vet. Läs själva:

"[...] Jag sa att du helt enkelt är en varm människa, inkännande på ett naturligt och osjälviskt sätt. Lycklig ska fan den man vara som får bilda familj med dig!"

Jag började grina. STORT TACK!!! Du anar inte vad det värmde!
Nu ska jag bara jobba på att försöka övertyga vissa andra nya bekantskaper om detta...

Och som sagt. Det ÄR inget fel på mig. Jag förtjänar att få ge och ta emot kärlek, precis som alla andra.