Beslutsångest var det här!

Herregud, HJÄLP MIG! Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ligger det till... Jag har nu gått i ett par dagar och inte hört ett ljud från Kalle ang. att ses igen. Och jag har liksom känt att bollen ligger hos honom nu. Vi har knappt ens sms:at på ett par dagar. Ok, det kanske inte låter så farligt, men med tanke på att vi ändå haft en rätt intensiv kontakt via våra mobiler VARJE DAG annars, så har det liksom uppkommit lite tvivel i min skalle. Vill han verkligen ses igen? Eller... var det bara nåt han sa? (SLUTA ÖVERANALYSERA, har jag sagt! Ta det bara för vad det är!) Visserligen har vi ju hörts på msn på kvällarna, men bara pratat lite kort i 10 min innan det varit dags för nån av oss att lägga sig. Så... där har det inte blivit så mycket sagt heller.

Men så skickade jag ett sms i eftermiddags, och tänkte att jag skulle få vara beredd på att det skulle ta ett bra tag innan han skulle svara. Det var ändå under hans arbetstid jag messade, och han brukar inte svara förrän han kommit hem - vilket brukar vara runt kl.20. Och till klockan 20 var det rätt många timmar kvar när jag så klickade på "skicka". Jag frågade i meddelandet om han haft en bra dag hittills, och frågade om han skulle göra något kul ikväll. Och dra på trissor! Det tog inte många minuter innan ett svar kom! Han frågade hur det var med mig, och berättade att kvällen skulle ägnas sittande på ett tåg hem från jobbet - kul kväll... Han skulle inte vara hemma förrän vid 21. Jag skickade, i bilkörande tillstånd som jag var (inte bra), tillbaka ett svar och fick tillbaka ett: "Kör försiktigt! Kram" Sen var det inte mer med det.

Drygt fyra timmar senare satt jag och åt lite mat med en vän på stan, och så spelade mobilen plötsligt upp den vid det här laget välkända sms-signalen. Och japp, det var från Kalle :) Han frågade bl.a. hur det gått med det jag tidigare berättat i ett av sms:en att jag skulle göra under eftermiddagen. (Ett extrajobb jag har varannan vecka.) Jag skickade efter en stund (jag kan ju inte vara den som skickar svar med detsamma varje gång... Fan vad fånig man är. Som om killar tänker i sånna banor?) tillbaka ett sms där jag bl.a. frågade vad han tänkt hitta på i helgen. Och det var menat som en allmän fråga, och inte som en invit (av den anledning att jag själv är fullbokad så det är alldeles svart av anteckningar i kalendern på dessa dagar.) Dock tror jag han tog det hela lite som en invit, för i svaret han då skickade tillbaka så avslutade han med:

"Vi kan väl hitta på ngt nån kväll?"

SJÄLVKLART vill jag det! Och det behöver ju inte betyda att han vill hitta på något just i helgen. Men... Problemet är att när jag sen kom hem och satte mig vid datorn och vi började prata där, så föreslog han att vi kunde ses redan nu på fredag eller lördag. Ååå... så gärna vill jag ju det!

Men helvete...

Nu kommer vi till den där förbannade beslutsångesten... (Sorry att det tog ungefär en novell/roman innan jag kom till saken... men vissa berättelser kräver ju liksom sin bakgrund...) Så här är det nämligen:
På fredag är det helt och hållet totalt alldeles jättekört för min del. Har en obligatorisk grej som ligger där. Så... då återstår lördagen.

På lördag har jag och tre tjejkompisar sedan en tid tillbaka planerat att gå ut. Ok, gå ut kan man väl göra när som helst, kan man tycka. Men till saken hör att dessa tre vänninor är arbetande småbarnsföräldrar, och har inte särskilt lätt att hitta ett gemensamt datum för utgång. Det ska föräldrar/kompisar/whatever till som kan sitta barnvakt osv. Och även om jag inte är småbarnsförälder (tyvärr) så har inte jag heller särskilt lätt att få in saker på mina helger. Men nu har vi alltså hittat ett datum, och det är just på lördag.

Och visst, kan man gå ut när som helst så kan man väl gå på dejt när som helst också. Men grejen är den att jag känner att det vore ganska värdefullt att träffa Kalle igen ganska snart för att se hur det ligger till med personkemi och grejer - om det ens finns potential att kunna bli nåt. Är hans intresse för mig lika stort som mitt är för honom? Och sen är det så att han inte heller är den som har tomt i almanackan... Och dessutom bor han och jag i olika städer, vilket ju också spelar roll när man ska försöka ses. Så frågan är: HUR FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag känner mig jättekluven. Jag vill verkligen båda grejerna lika mycket! Jag vet att mina väninnor blir besvikna om jag skippar utekvällen för att gå på dejt. Jag tror ju knappast att Kalle blir besviken om jag inte kan. Har man annat inplanerat så har man. Men vafan! Samtidigt så vill jag ju bara träffa honom så snart som möjligt igen!

Har jag däremot tur så kanske han skulle kunna ses nästa lördag istället. (Likadant för min del den helgen med - fredagen är körd, och söndagen likaså.) Jag ska föreslå det för honom imorgon. Men om han inte kan då då? Då kommer det ju hinna bli både april och maj innan vi lyckas hitta ett gemensamt passande datum för en andra dejt. Och jag är rädd att saker och ting lätt kan rinna ut i sanden då...

Så, hjälp mig snälla..! Vad ska jag göra? Dejt med trevlig och sjukt söt kille man är intresserad av eller utekväll med tjejgänget som aldrig annars hinner ses allihop samtidigt? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Dejt eller utekväll? Ole dole doff...