Övertolkarn?

Ja, inte vet jag. Det må vara jag som, som vanligt, övertolkar saker och ting. Men... nåt säger mig att Kalle och jag inte kommer att ses igen trots allt. Det grundar jag på det faktum att han knappt hör av sig längre. Vi skulle ju som bekant ha setts i fredags, men han ställde av okänd anledning in det, och vi hördes inget mer på hela kvällen. Så blev det lördag, och jag avvaktade med att skicka nåt sms för att se om han möjligen skulle höra av sig.

Men nä.

Sent i lördags kväll när jag så stod i krogkön med tjejerna (ångrar inte en sekund att jag hängde på dem ut!) så skickade jag till slut ett sms till honom där jag bara frågade om han haft en bra helg so far, och att jag hoppas vi hittar en gemensam passande tid för att ses nån kväll i veckan. Och så önskade jag honom en fortsatt trevlig kväll, typ.

Inget svar. Inte på hela dagen igår heller.

Och jag är lite sådär nu att jag tänkt tanken att jag ska avvakta helt och hållet nu tills han hör av sig. Eller snarare för att se OM han hör av sig. Men samtidigt - om jag känner för att skicka ett ynka sms, varför då inte bara göra det? Så jag gjorde det i förmiddags:

"Hej där :) Har du haft en bra helg? Kram"

Inga krusiduller, bara ett simpelt mess. Mest för att se om han skulle svara... (Men självklart också för att jag faktiskt undrade om hans helg varit bra.) Och han svarade faktiskt! Jag erkänner, jag trodde inte han skulle göra det. Han skrev att han "haft en riktigt bra helg faktiskt. Hunnit med en hel del roliga och bra saker. Själv? Kram"

Oj, ja jo... tackar som frågar. Skrev tillbaka att min helg varit bra, och berättade jättekort vad jag gjort. Så passade jag även på att fråga honom om han hittade de där hyllorna han tidigare i veckan pratade om att han skulle åka och köpa i lördags.

Ja, och så mycket mer än så har inte hänt. Inget svar på det, alltså. Och denna konversation ägde rum vid kl.10.30 i förmiddags. Ok, jag VET att det inte behöver betyda nåt. Det behöver inte innebära att han inte vill ses igen. Men jag kan inte undgå att jämföra med hur mycket han skrivit innan, hur utfärlig han varit i sina sms, och hur snabbt han ändå svarat. (För en vecka sedan hade han nog inte bara skrivit att han "hunnit göra en hel del roliga och bra saker" utan att faktiskt berätta vad dessa roliga och bra saker var.) Nu får jag känslan av att han inte är intresserad av att ses längre. Och är det så, så tycker jag bara att det är så urbota fegt att inte bara säga det rätt ut. Hellre köra med raka rör än att börja halvdissa för att till slut inte höra av sig alls.

Vafan. Varför kan man inte bara ta det som det är och inte hålla på och övertolka en massa? Varför måste vi tjejer (ja, efter att ha pratat med mina vänner om detta så har jag liksom en känsla av att det mest är vi tjejer som håller på så här... eller?) alltid ha svar på saker och ting med en gång?

Fan, blir bara så besviken. När man nu träffar en kille som man blir intresserad av, och man liksom hoppar inombords av glädje över det faktum att han faktiskt vill ses igen så kan jag inte rå för att det gör lite ont att hans intresse verkar ha svalnat. Men som sagt, jag må ha övertolkat detta till max. Det kanske i själva verket är helt andra saker som ligger till grund för att det stagnerat på hans sms- och msn-front.

Men legitimerad överanalytiker som jag är (ska nog lägga till den titeln intill mitt namn i telefonkatalogen...) så ser jag ju till att måla fan på väggen med en gång. Ja, det har ni väl redan märkt.

Fan, den här ovissheten gör mig smått galen.

Hoppade just till här i skrivande stund - fick ett sms! Avbröt bloggandet en sväng och gick ivrig iväg till mobilen, full av förhoppningar. Och guess what..! Sms:et var från ingen mindre än... mamma. Fan. Nä, nu lägger jag ner för ikväll och hoppas på nåt positivt på Kalle-fronten imorgon. Får la se vad som händer.

Natters!