Dejter - del 2.

Ja, här kommer då den spännande fortsättningen av mina dejtberättelser. Det är nog främst två till som jag vill berätta om, nämligen dessa:

• Dejt 3:
  Den dejten ägde rum i januari i år. Jag fick kontakt med honom (ok, han får heta David) i oktober eller så förra året. Han är ett par år äldre än jag, och vi träffades också på en av dejtingsajterna jag är med i. Vi bytte snart varandras msn-adresser och fortsatte att prata där. Och om jag tidigare tyckt att msn-konversationer med andra killar känts bra, så kändes den här fullkomligt fantastiskt! Det tog inte lång tid innan vi bytte mobilnummer och började sms:a varandra, till en början. Och flirtigare sms har jag nog aldrig varit med om. Jag skojar inte, vi sms:ade varandra flera nätter i sträck, och säkert minst 30 sms varje gång också. Det kändes bara så himla bra! Så ringde han en kväll, och då pratade vi i 4 ½ timme. Första gången vi pratade med varann överhuvudtaget!
  
  Det visade sig också att David känner en av mina goda väninnor, så det slutade med att jag på slutet av jullovet i vintras åkte och hälsade på min vän och då samtidigt passade på att hälsa på David. Och vad ska jag säga... Jag hade ju redan fallit för honom i och med allt galet sms-flirtande och alla långa samtal om kvällarna/nätterna.
  
  Första kvällen vi sågs så var min väninna med också, samt en av Davids vänner. Vi sågs hemma i Davids föräldrars hus (de var förstås bortresta) och satt och drack lite vin och öl och hade allmänt trevligt. Men det blev ju inte mkt tid på tu man hand, för att lära känna varann närmare i det verkliga livet. Så när klockan hade blivit omkring fyra på morgonen eller nåt sånt och min goda väninna hade blivit lite trött så sa hon:
  "Nej, nu ska jag ta å åka hem". Haha. Vaddå "nu ska jag ta å åka hem"? Jag skulle ju egentligen sova hos henne..! Men hon hade redan bestämt att jag skulle bli kvar där minsann. Ok, jag erkänner. Jag hade faktiskt packat ner lite kläder, smink, en tandborste och deo ifall jag skulle bli kvar...
  
  Och så blev det å. David sa då nämligen till min väninna:
  "Men ni kan sova här annars, det är ju rätt sent" varpå hon då svarade "Nej, men... jag åker hem".
  Haha, hon var fast besluten att jag skulle bli kvar, alltså!
  Då vände han sig till mig och frågade "Men... vill du stanna då..?".
  Woho! Jag blev så glad. Han hade ju aldrig frågat om han inte hade velat att jag stannade kvar.
  
  Det blev för övrigt den mysigaste natten jag nånsin upplevt. Jag hade aldrig förr legat på någons arm och fått ansiktsmassage... men nu fick jag det! Vi låg (i hans föräldrars säng, haha) och pratade i över en timme, och jag minns fortfarande känslan av att så gärna vilja våga ta ett första steg till en kyss, och jag kände att han kände detsamma. Mina läppar liksom bara skrek efter den där första kyssen, som jag egentligen längtat efter sen ett par månader tillbaka.
  Och så äntligen hände det.
  Jag tittade upp på honom där jag låg på hans arm, och såg att han redan tittade på mig. Så lyfte han huvudet från kudden och gav mig den bästa kyss jag någonsin fått. (Inte för att jag fått så många i mitt liv, men ändå.) Jag skojar inte - det kändes som taget ur en film! Och det blev väl både två, tre, fem eller åtta kyssar innan vi somnade. Men inget mer än så, vilket bara kändes bra. Jag kände denna natt, för första gången i mitt liv, att någon såg mig och tyckte om mig för den jag är.
  
  Dagen efter vaknade jag glad och kär. Vart kommer detta leda? Kommer han vilja ses igen? Men med tanke på vad som hänt under natten så skulle jag ha blivit förvånad om han inte ville ses igen. Natten efter skulle spenderades hemma i hans lägenhet (som låg i en större stad några mil därifrån) och jag såg så mycket fram emot att få sova på hans arm igen. Att få mysa med honom igen. Att få kyssa honom igen. Men... (Där kom det förbannade "men":et igen...) Han var som förbytt. Kändes bara så... kall. Han var inte otrevlig på nåt sätt, men det var som att vår natt ihop innan aldrig hade inträffat. Vi var tvungna att ligga nära varann av den anledningen att vi bara hade ett täcke som vi delade på, men hade vi haft två så hade han nog lagt sig så långt bort från mig som möjligt. Så kändes det.
  
  Jag mådde så dåligt. Kände mig så urbota dum.
  
  Dagen efter skulle jag och min väninna (som sovit hos en av sina vänner under natten) åka tillbaka hem till henne, för att sen bege oss tillbaka till den stad vi båda bor i då vi inte är hemma på lov. Jag var så besviken på den senaste natten, att David faktiskt varit så kall, att jag bara grät på bussen tillbaka. Det blev några sms-vändor med David under de följande dagarna/veckorna, och det visade sig att han inte hade fått mer än vänskapliga känslor för mig. Senare visade det sig dock att han inte kommit över sin stora kärlek, som tidigare bränt honom så. Och som jag grät. Jävlar, vad jag grät! Och detta tydde bara på en sak : jag hade blivit kär för den allra första gången i mitt då knappa 26-åriga liv. Och det gjorde så förbaskat ont att jag dessutom var olyckligt kär.
  
  David och jag har inte setts sen dess. Det tog ett ganska bra tag innan jag kom över honom, vilket jag väl till en början aldrig trodde att jag skulle göra. Visst hörs vi ibland på msn, typ nån gång i månaden, om ens det. Men det är fortfarande som om inget hänt. Han är idag tillsammans med tjejen han inte hade kommit över då vi sågs. Hans stora kärlek, som han sa. Kul att han hittat den, men synd att han inte hittade den i mig.
  
  
• Dejt 4:
  Så kommer vi nu fram till den dejt jag senast hade, nämligen i slutet av september - om jag inte minns fel. Jag kommer nog inte ens ihåg när jag fick kontakt med honom. (Ok, vad ska den här nissen heta då? Ja men... Vi tar väl Nisse då.) Vi fick väl kontakt med varann nån dryg månad innan vi sågs, tror jag. Kändes också bra, dock inte lika bra som med David. Skillnaden med Nisse var att vi bara hade kontakt på msn innan vi sågs. Han hade visserligen vid något tillfälle fått mitt nummer, men ni ska inte tro att han gav mig sitt för det. Nåväl...
  
  Nisse bor en sisådär 20 mil ifrån mig, och vi hade först tänkt ses halvvägs för att ingen av oss skulle behöva åka så långt. Men det slog oss att det kanske inte är så smart att ses i en stad som ingen av oss känner till. Så vi bestämde att vi skulle ses i hans hemstad. (Han lät inte så sugen på att åka till mig... men jag hade iofs inget emot att komma iväg lite för en dag.) Nisse erbjöd sig dock att betala halva min tågresa, eftersom jag ändå skulle till honom tur och retur. Jag tackade ja, men sa sen till honom att han inte behövde betala då det visade sig att en kompis till mig skulle befinna sig i hans hemstad den dagen och färdas i bil hem till hennes och min hemstad under eftermiddagen. Perfekt!
  
  Så jag köpte en enkelbiljett till hans stad, och mötte honom på stationen. Kände igen honom direkt, även om han bara haft en enda bild på sin presentationssida och msn. Och det var inte den bästa bilden... Hur som helst, vi gick och åt lunch det första vi gjorde. Knappast den billigaste lunchen man ätit, men ibland får man väl kosta på sig lite sånt. Gott var det i alla fall.
  Efter lunchen tog vi en lite längre promenad och pratade. Eller rättare sagt - han pratade. Jag kunde inte säga så mkt förutom då han ställde en fråga, eftersom jag annars inte fick en syl i vädret. Han hade visserligen tidigare sagt att han brukar få höra att han pratar för mycket, och att jag därför skulle säga till om jag tyckte han gjorde det. Men det har man väl inte mage att göra första gången man ses?
  
  Vi gick ett tag och stannade sen till vid ett fik för att ta en varsin kaffe. Och eftersom han inte behövde betala nåt av min resa så tänkte jag att "fika bjuder han säkert på".
  
  Trodde jag, ja.
  
  Vi tog en gemensam bricka, och när vi kom fram till kassan så frågade tjejen där om hon skulle slå ihop det. Jag stod redan beredd med min plånbok, även om jag kanske väntade mig lite att han skulle betala. Men man tar det ju inte för givet och låter sin egen plånbok ligga kvar i väskan, direkt. Då kollade Nisse på mig och sa: "Vi splittar, va?".
  "Ja, visst..!" sa jag bara å himlade med ögonen i smyg och betalade mina 78 kronor för en latte och kladdkaka. Det är inte det att jag förväntar mig att han som kille ska bjuda, men när jag liksom har åkt 20 mil för att träffa honom så kan han väl för fan bjuda tillbaka på nåt i alla fall?
  
  Men det värsta kom ändå när vi satt där och fikade, och pratade studier. Vi kom då in på studiemedel och därför även studieskulder och inkomst. Han frågade vad studiemedlet ligger på idag, och jag svarade att jag bara får ut 75% av det eftersom jag inte läser på helfart denna termin. Då har den förbannade karln mage att sitta å säga "Jag tycker nog att jag har det väldigt bra ställt ändå, måste jag säga. Jag klagar inte."
  
  Din jävla... Då hade du väl för faan kunnat betala mina jävla 78 kronor för fikat! (Eller kanske rentav mina 130 kronor för lunchen?)
  
  Det positiva med hela den dagen: Det var i alla fall fint väder, och hemresan med min väninna blev mycket trevlig.
  Om jag träffat/kommer att träffa Nisse igen? Haha näe du, det kan jag inte påstå att jag känner för.
  Bättre lycka nästa gång! Hoppas jag.