Hoppas..!

Så var dagen snart över... Och inte vilken dag som helst, utan dagen då jag var på en dejt! Och var ska jag börja?
Hmm... Kan ju börja med att säga att dejten i det stora hela var lyckad, tycker jag. ÄNTLIGEN EN NORMAL KILLE!

Vi skulle inte ses förrän vid 18 eftersom han jobbade, men jag åkte de 12 milen till hans stad lite tidigare och passade på att ha en väldigt trevlig och rolig eftermiddag med en vän. Vi hann både äta lunch, ta en halvlång promenad och en fika innan det var dags för mig att kila iväg och möta honom. Ok... han får heta... Kalle.

Vid 18-tiden begav jag mig mot platsen där vi skulle ses. Fick syn på en kille som jag först trodde var han. Tänkte "oj... är det SÅ han ser ut..? Han är ju inte 175-180 cm som han skrivit... Han är ju snarare 160. Jaja skitsamma..." innan jag faktiskt upptäckte att det inte var Kalle. Fick snart syn på honom, och han såg ju ut precis som på bilderna på dejtingsidan där vi träffats. SÅ SJUKT FIN! Han var till och med finare i verkligheten än på bilderna... Hans ögon och leende fick mitt hjärta att smälta snabbare än en snöflinga i Sahara... (Ooh, så vackört skrivet, va?) Han var välklädd, helt i min smak. Ledigt klädd men ändå med en touch av ordentlighet, och att kanske vilja göra ett gott intryck. (Kanske att han hade samma klädångest som jag hade?) Inget sånt här, alltså:
...även om det inte hade fått mig att tappa hakan sådär alldeles jättemycket, med tanke på att det känns som om jag redan upplevt det värsta i första-dejt-väg... Nä men, tummen upp för hans stil helt enkelt!

Vi traskade en liten bit och satte oss på ett mysigt litet fik. Han valde att äta lite och ta en kopp te, medan jag tog (ytterligare) en kopp kaffe. Och där satt vi i drygt en och en halv timme och pratade, innan vi var tvungna att lämna stället kl.20 då de stängde. Då var det 55 minuter kvar innan jag skulle behöva befinna mig på stationen för att ta tåget hem. "Vad gör vi nu då?" frågade han när vi gick från fiket. Haha den sjuka delen av mig ville bara säga "hånglar?" men... Nä, självklart/tyvärr (?) föreslog jag inte det. Det slutade i alla fall med att han gick med mig den 30 min långa promenaden till stationen, och vi fortsatte att prata hela vägen. Vid 20.40 var vi framme och våra vägar skulle skiljas åt. Jag skulle hem med tåget, och han skulle bege sig hem till sig. Vi tackade varann för en trevlig träff, och sa att det var kul att ses. Jag kände mig lite dum för en sekund som bara stod där och inte gjorde nåt... Stod typ med armarna hängandes längs sidorna, fast jag egentligen bara ville krama om honom. Men jag valde att inte göra det bara för att se om han möjligen skulle ta något initiativ. Och japp, det gjorde han! Han sträckte ut armarna för en kram och sa typ hej då, och att "vi hörs". Visst tackade jag ja till den inviten och kramade om honom. (Och tänkte i samma stund: Jävlar... inte nog med att du är sjukt söt. Du luktar ju himmelskt också..! Och även: Helvete... hur faan luktar JAG?!)

Vi har dock inte pratat något om att ses igen, men det är väl ganska uppenbart vid det här laget vad jag vill... Men eftersom jag är medveten om att jag har en tendens till att bli lite för "på", utan att vara desperat, så ska jag verkligen ge honom tid. Det här känns liksom inte som en kille man klantar bort genom att vara för... på. Det jag dock gjorde på tåget på vägen hem var at skicka ett oskyldigt sms till honom där jag bara skrev att jag hade det trevligt, och att det var kul att träffa honom. Önskade honom en bra kväll å så... Förväntade mig inget svar, och tänkte (via tips från A) sen avvakta i TRE DAGAR för att se om han skulle höra av sig. Men det tog inte mer än 5 min innan jag fick ett svar. Han skrev bl.a. att han också tyckte det var kul att träffa mig. Bra det i alla fall..! (Han hade ju lika gärna kunnat strunta i att svara...)

Det som liksom känns lite jobbigt nu är att jag verkligen inte har den blekaste aning om vad han tycker om mig. Om han överhuvudtaget vill ses igen, om han vill lära känna mig? Jag vet i och för sig inte heller om jag var särkilt tydlig med att visa mitt intresse för honom. Det som i alla fall var lite kul var att jag gjorde ett litet test när jag kom hem... Slog ganska omgående på datorn, och loggade in på msn. Såg att han var inloggad, men var fast besluten att inte skriva nåt till honom... bara för att se om han möjligen skulle skriva till mig. (Varför är man så fånig? Nåväl...) Det gick både 5 och 10 minuter... Inte ett ord. "Vafan... det är kört..." tänkte jag.

Men inte då! Till slut kom ett litet "Hej! Hemma nu? :)". Skittöntigt, men klart jag blev glad över det! Hade han inte velat skriva nåt till mig så hade han ju inte gjort det, menar jag... Vi pratade en kort stund innan det var dags för honom att gå och lägga sig. Och nu har väl jag en tendens till att övertolka allting också, men möjligen att han skrev/uttryckte sig lite kortare än han brukar. Men som sagt... jag är bra på att övertolka/misstolka. Så skitsamma om det möjligen var kortare. Huvudsaken är att han skrev.

Det jag i alla fall förstått efter idag är att Kalle inte har någon jättepositiv bild av kvinnor. Jag vet inte vad hans ex gjorde, men nånting är det uppenbarligen. Och det skulle ju vara otroligt kul om man fick chansen att bevisa för honom att det finns de kvinnor (ja, typ... jag) som kan vara riktigt bra, och få honom att må bra. Nu ska vi inte tänka alldeles för stora tankar kanske, men... Ja, det skulle i alla fall vara sjukt kul om han efter idag känner att jag är en tjej han vill lära känna närmare. Han är definitivt en kille jag är nyfiken på och vill lära känna närmare, och inte skulle tacka nej till att träffa igen - men då under mindre stressiga förhållanden, utan att man har en tågtid att passa. Kanske ses en helt ledig dag och hitta på nåt mer aktivt. Bowla eller biljarda för att sen hångla längst bak i biosalongen? Mjo, tack!

Så... To be continued, hoppas jag..!

By the way - han betalde för mitt kaffe!