Dejter.

Ja, några sånna har jag faktist varit på, med killar jag träffat på nätet. Och om dessa tänkte jag väl berätta lite nu... Till att börja med så vill jag bara säga att jag inte är en sån som går på dejt efter att ha pratat med en kille bara en gång. Mesigt, kan kanske tyckas. Men jag behöver liksom lite tid för att förbereda mig inför dejten. Mest tid behövde jag i början, inför min allra första dejt. Men allt eftersom tiden gått och jag varit på fler dejter så behöver jag inte längre lika mkt förberedelsetid. Med förberedelser menar jag att jag på nåt sätt funkar så att jag måste ställa in mig mentalt en tid förväg, kan egentligen inte förklara varför. Hur som helst... Jag vill som sagt nu dela med mig av några dejter jag varit på, och vad som inträffat under dessa.

• Dejt 1:
  Den första dejten jag vill berätta om var den andra dejten jag nånsin varit på. Vi kan kalla honom Niklas (för att vara ärlig så har jag för stunden till och med glömt hans riktiga namn), och vi hade haft kontakt via mail och telefon i ett par månader innan vi bestämde oss för att ses. Till skillnad från min första dejt så blev jag inte det minsta skräckslagen när jag och Niklas hade pratat i telefon för första gången. Tvärtom! Det kändes skitbra! Så det slutade med att han satte sig i sin bil en lördag våren 2005 och körde sina ca 30 mil upp till mig. Jag var så jäääävla nervös när jag gick mot stället där vi hade bestämt mötet. Men det släppte ganska fort ändå, för han var själv så avslappnad så det smittade av sig. Han var två år äldre än jag, och såg fan bra ut. Helt rätt klädstil för att vara min typ av kille osv. Det var nästan så jag kände att han var för snygg för mig. Men han sa rätt ut att han tyckte jag var jättesöt, med äppelkinder, och allt annat som får en att smälta lite så där lagom.
  
  Vi tog en promenad längs ån och pratade en del under tiden, och bara 10 minuter (om ens det) in i dejten fattade han min hand. Det kändes bara så konstigt! Visst, vi hade haft kontakt i två månader eller nåt sånt, men vi kände ju ändå inte varandra. Går man hand i hand på en första dejt? Jag vet inte... Men lite osäker som jag var så fann jag mig i det, så där gick vi längs med vattnet som ett nyförälskat par. Och ytterligare 10 minuter senare så stannade vi till och pratade, och så kysste han mig. Visst för fan, det är väl gött att kyssas. Men... Jag kände bara att det gick så fort allting! Hålla handen efter 10 min, kyssas efter 20 min... Vad händer då efter en timme?
  
  Vi gick i alla fall och åt efter ett tag, och sen satte vi oss i hans bil för att åka hem till mig en sväng och bara hänga å prata.
  
  Trodde jag.
  
  Ok, lite lätt hångel blev det väl. Men splötsligt sitter han där i min soffa och har tagit fram snasen ur jeansen! Och nej, den var ju inte slak direkt.
  Eeeehhh?!!?! Och DÄR rasade den positiva bilden jag ändå fått från honom. Men det värsta var ändå när han kläckte ur sig:
  "Den var väl inte så farlig..?" som ett litet flirtigt försök till en invit.
  Inte långt därefter satt han i sin bil för att köra de 30 milen tillbaka hem till sig igen.
  
  Sen dess har vi inte setts eller hörts. Och jag behöver väl inte ens säga att han inte fick nåt?
  
  
• Dejt 2:
  Ja... den dejten ägde rum ganska så precis ett år senare. Jag blev liksom så pass osugen på fler dejter efter den ovan nämnda att jag behövde tid innan jag vågade gå på nästa. Tid att smälta den traumatiska snoppupplevelsen, helt enkelt.
  Det var i alla fall en kille som var ett år ynge än jag, låt oss kalla honom Linus, som jag fick kontakt med hösten 2005. Men våra samtal över msn flöt liksom inte alls på... Och finns det inget flöde i konversationerna där så känns det ju inte som att det kommer göra det i verkliga livet heller. Eller så var det bara det att jag som sagt var rätt opepp efter dejten med Niklas.
  Så Linus och jag tappade kontakten efter ett tag, och hade väl ingen kontakt på säkert två, tre månader. Inte förrän i februari 2006 (eller nåt sånt) så tog vi av nån anledning upp kontakten igen. Eller rättare sagt, det var han som gjorde det. Och plötsligt så hade vi allt att prata om!
  Linus bodde i samma stad som jag, vilket förstås underlättar om man vill ses. Grejen var bara den att Linus såg verkligen ut som en pojkbandsmedlem. Ni vet, sådär sjukt söt, nästan lite dockaktigt utseende som alla småtjejer faller för direkt. Jag vet inte om det är ett utseende jag fastnar för, men det beror nog mest på att jag har inställningen att nån som ser ut så aldrig kommer kunna bli intresserad av mig.
  
  Men... så berättade Linus en dag att han hade gått till den byggnaden av högskolan (vi pluggade på samma högskola, visade det sig) som jag håller till i, och fått syn på mig i fiket och gillade det han såg. What?! Otippat, det trodde jag aldrig. Nog för att han sett bilder på mig på sajten där vi träffades, men... Jag trodde ändå inte mina öron.
  Han gav ett väldigt fromt intryck, var katolik och allt (kanske att jag var fördomsfull när jag trodde att han var from bara för det...) och vi bestämde att vi skulle ses nån kväll senare. Det hade nu hunnit bli maj eller nåt, kan tilläggas... Så jag tog min cykel och cyklade de ungefär 800 m som skiljde mellan våra lägenheter. Jag skulle hem till honom å dricka te (ja, på riktigt dricka te...) och kolla på tv och bara hänga. Men oj, vad jag ångrar att jag åkte dit. (Fast ändå inte, för då hade jag inte haft en rolig dejtingerfarenhet att berätta om här idag...)
  
  När jag kom dit så hade han precis varit å tränat, och inte ens duschat än. Så han stank ju svett så det stod härliga till. Efter kanske 20 min så säger han så äntligen att han ska ta sig en dusch i alla fall. Men så passar han på att på fullaste allvar fråga om inte jag vill hänga på in i duschen med honom å! (Här sprack min bild av att han skulle vara from...) Jag vet inte ens varför jag stannade kvar och väntade medan han duschade, men.. det gjorde jag i alla fall. Och efter det gick det ju bara utför. Han gjorde det klassiska felet - att prata om sin exflickvän heeela tiden! Men han var ju noga med att påpeka att han faktiskt hade kommit över henne. (Säääääkert..!) Han visade till och med en hemsida som han hade gjort när de gjort slut. Hemsidan bestod bara av en enda bild, inte ens länkar eller rubriker eller nåt. Och bilden föreställde Linus och exflickvännen, men så hade han i paint gjort ett sicksackstreck mellan dem och skrivit "SLUT!" ovanför bilden, följt av "VARFÖR??" under.
  
  Herre min skapare... Ta mig härifrån, tänkte jag bara. Till saken hör också att det visade sig att denna exflickvän varit med i en av de första dokusåporna som sänts i Sverige, och att hon var den drygaste i gänget då hon bara gick runt och sjöng lovsånger och liknade sig själv med en stor svensk artist... Då kände jag bara att om jag vetat om det från början, att han varit tillsammans med henne i flera år, så hade jag aldrig träffat honom.

Dessa dejtingberättelser hör väl till de allra sjukaste jag varit med om, men det är så skönt att man kan skratta - ja, faktiskt asgarva - åt dem i efterhand. Självklart har jag även positiva dejter att prata om. Men inte så pass positiva att de lett till nåt långvarigt, för då hade jag ju inte suttit här som singel och skrivit just nu... Hur som helst, det får jag ta en annan gång för nu måste jag kila iväg på annat! Dock inte på nån dejt.