En paradox.

Det är var det är, singellivet.
Jag både hatar't å älskar't.
Att ha varit singel så länge som jag ändå har varit (åter igen - det är inget fel på mig, jag lovar) bidrar ju till att man skapar ett rätt bekvämt levnadssätt. Jag behöver till exempel inte ta någon som helst hänsyn till nån annan när jag fattar vissa beslut - beslut som kanske hade sett helt annorlunda ut om jag levt tillsammans med nån. Jag får ha mitt älskade täcke helt ifred, och jag kan bre ut mig helt och fullt i min 120cm breda säng utan att riskera att jag lägger mig på nån annan. Jag kan göra vad jag vill för mina pengar utan att det går ut över någon annan än mig själv. Jag kan laga den mat jag själv gillar utan att riskera att nån annan inte tycker om den. Jag kan släppa en ljudlig å stinkande fjärt, och låta luften från magen passera min hals med ett ljudligt vibrato i den värsta rapen nånsin utan att skämmas och riskera att nån annan hör eller känner det. (Ok, jag är iofs inte den som kommer vara särskilt pryd i ett eventuellt kommande förhållande. Men rapar å fiser gör jag då inte inom de närmaste månaderna i så fall...) Jag kan dessutom ha det så stökigt jag bara vill hemma, utan att nån annan än jag själv ska behöva bo i skiten.

Jag är helt fri att göra precis vad jag vill!

Men samtidigt som jag är så jävla nöjd över att vara singel, så finns det inget jag avskyr mer heller. Jag längtar ändå efter att få känna en riktig närhet till nån som inte bara är min partner utan även mitt livs allra bästa vän. Någon jag kan få rå om helt och fullt, och som rår om mig på samma sätt. Någon att få skämma bort precis som han skämmer bort mig. Det behöver inte vara med materiella saker, utan att få skämma bort och bli bortskämd med så enkla men ack så fina saker som pussar och kramar. Den där närheten och omtanken som är varje människas rättighet.

Men som sagt, jag är ändå så förbannat rädd för att lämna singellivet, samtidigt som jag inte vill nåt hellre. Jag vill ha nån att överraska med en middag eller ett varmt bad när han kommer hem från jobbet, och som kan göra detsamma för mig. Någon som jag verkligen känner finns där för mig i vått och torrt, precis som jag finns där för honom. Någon som älskar mig villkorslöst, precis för den jag är och inget annat. Så även om det är jävligt skönt med den frihet jag har idag, så vill jag inget hellre än att dela mitt älskade täcke med någon, och snällt hålla mig på min kant av sängen för att han ska få plats. Jag vill heller inget hellre än att laga den mat som han tycker om, även om det kanske inte är nån favoritmaträtt hos mig. Och jag håller gärna mina fisar och rapar i styr för hans (och min egen?) skull. Jag kan dessutom tänka mig att inte lägga mina kläder å prylar överallt i lägenheten, då vi faktiskt är två som bor där.

Men var fan finns du då?